Den store Brando

För två år sen dog Marlon Brando. Han var en av de mest inflytelserika skådespelarna genom tiderna, som med sin sexuella utstrålning lyckades sätta spår i publiken, inspirera generationer av lärlingar, samt även charma kritikerna och oscarsjuryn. Dock inte under de sista åren. Nej, Brandos glans började dala redan på 60-talet. 2004 var han en trött och fet gammal man, skuldsatt och för länge sedan trött på skådespeleri.

Marlon Brando föddes 1924 i Omaha, Nebraska. Hans far var italienare och hans mor var av blandad härkomst, bland annat tysk och holländsk. Båda var alkoholister. Efter en del strul och separation flyttade familjen när Brando fortfarande var liten till Illionois.
Brando hade en bråkig skolgång och reglerades från en hel del skolor. Slutligen lämnade Brando Illinois för att studera teater i New York, på American Theatre Wing Professional School. Han studerade även på The New School och den i teatervärlden så väl ansedda Actors Studio. Läraren Stella Adler introducerade Brando för Stanislavskijs teorier, även kallade method acting. Method acting går ut på att skådespelaren jobbar med sin egen inlevelse. Exempelvis kan en skådespelare som ska agera fånge självmant låsa in sig i x antal dagar för att uppleva hur det känns att vara frihetsberövad. Stanislavskijs teorier är allmänt vedertagna och idag de flitigast använda teatermetoderna världen över. Men när Brando tog dem i bruk var de banbrytande, på gränsen till skandalösa.

"Linje Lusta", var innan den blev film en pjäs uppsatt på Broadway (skriven av Tenesse Williams, regisserad av Elia Kazan). Pjäsen blev 1947 Marlon Brandos stora genombrott. När den fyra år senare filmatiserades ville Jack Warner från Warner Brothers ha bättre annonsnamn. Han bytte resolut ut Jessica Tandy som spelat Blanche på scen, mot "Borta med vinden"-hyllade Vivien Leigh. Alla farhågor om att Leighs traditionella filmagerande skulle skära sig totalt mot Brandos avskalade naturalitet, kom på skam när kritikerna fick se resultatet. Leigh vann en oscar för sin tolkning, och så även Karl Malden och Kim Hunter för biroller. Brando fick stå tillbaka med enbart nomineringar, innan han slutligen vann 1954 för sin roll i "Storstadshamn".
Visst kan jag delvis instämma i recensionen skriven av Kim Ekberg här på tellusfilm, att Brando drar all uppmärksamhet till sig i "Linje Lusta", och kanske var det just därför som han inte vann priset. Men slätstruket, som Ekberg hävdar, kan jag aldrig tycka att det blir. Snarare tog den här filmen BORT mina fördomar om svartvit film, om jag nu hade några. Att se den här filmen känns nästan som att se en pjäs. Lika närvarande är man i händelseförloppet och lika förtrollande är stämningarna som avlöser varandra.

Brando lämnade teaterscenen efter ett fåtal pjäser, och gav sig helt åt filmvärlden. Hans bana började som sagt bra, med "Linje Lusta" (1951), "Viva Zapata!" (1952), "Julius Ceasar" (1953) och "Storstadshamn" (1954), m.fl.
Under 60-talet blev hans roller mindre, och även om han till en början lyckades med fina personporträtt även i biroller, kom snart hans divalater att överskugga hans stjärnglans.

Karriären var på svaj redan inför "Gudfadern" (1972). Francis Ford Coppola fick ligga i för att övertyga branschen om att våga satsa på den nu drygt 50 år gamle aktören. Ett jobb som förstås lönade sig. Så här i efterhand är det omöjligt att tänka sig någon annan än lågmälde men ack så briljante Brando i rollen som maffiafadern Vito Corleone, en roll som också gav honom en oscar. Denne oscar vägrade dock Brando inhämta. Istället skickade han en apachekvinna med uppdrag att framföra Brandos klagomål på hur televisionen och filmbranschen porträtterade minoriteter. Hans engagemang för indianer ledde honom både till ett pinsamt missförstånd vad gäller giftermål (Brando trodde att han gifte sig med en indianska när han gifte sig med skådespelerskan Anna Kashfi. Men hon var irländsk-katolsk och hennes riktiga namn var Joan O'Callaghan!), samt till planer på att utveckla ett miljölaboratorium på semesterön Tetiaroa, vilken Brando skrev på ett 99-årigt kontrakt för. Det var denna ö han drog sig tillbaka till när han blev äldre.

Mellan 1979 och sent 90-tal gjorde Brando mest småinsatser i diverse filmer. Han krävde ofta stora summor för sina insatser, och anklagas tillsammans med Elizabeth Taylor för att vara Hollywoods största finansiella fiasko genom tiderna. Några av dessa inhopp är "Apocalypse now" (1979), "Stålmannen" (1978), "Don Juan De Marco" (1995) och "The Score" (2001). Den större rollen i Bertoluccis "Sista tangon i Paris" (1972) blev hårt kritiserad för vågade sexscener. Enligt mig bland de bästa jag sett, och det redan i en av de inledande scenerna; - se den!

Privat fortsatte familjeproblemen följa i Brandos gener. Av hans elva barn (han hade barn med olika kvinnor, några med en barnflicka) var flera alkoholiserade. I maj 1990 sköt hans son Christian sin halvsysters fästman, Dag Drollet. Trots Brandos försvarstal fick Christian ett fängelsestraff på 10 år. 1995 hängde sig Cheyenne, den drabbade halvsystern, av sorg. Hon var 25 år gammal.

De sista åren av sitt liv spenderade Brando genom att äta glass (han sågs ofta sittandes på två stolar utanför en kiosk på sin semsterö), hälsa på sin gode vän Michael Jackson i Neverland och hålla sig allmänt isolerad tillsammans med sin tredje fru i ordningen; Tarita Teripaia, hans motspelerska från filmen "Myteriet på Bounty" (1962). Han drabbades av diabetes som närapå tog hans syn, och dog slutligen av lungsjukdom 80 år gammal på ett sjukhus i Kalifornien.

Skådespelare som Al Pacino och Robert de Niro är några av alla de skådespelare som tagit lärdom av Brandos sätt att agera. Bara det faktum att t-shirten blev populär med Brandos skitiga tröja i "Linje Lusta" säger något om hans storhet! Jag har själv inte hunnit se alla hans filmer än. Men några guldkorn kan jag rekommendera.
"Apocalypse now", där Brando står för den stora oförklarliga men alltjämt lockande ondskan. Genom enbart en rollgestaltning visar han vad grymhet gör med människan, hur isolering får onda planer att växa och hur makt så kan förstöra en kropp.
I "Linje Lusta" är självlysande; han ÄR sex och man blir nästan generad av att bevittna det. I "Sista tangon i Paris" är han gammal och motbjudande, men samtidigt mänsklig. Han är alla gamla män på samma gång, han ger dem rätten att vara nostalgiska, själviska och drömma om att kunna ta ödet i sina egna händer. "Gudfadern" är förstås inte att förglömma. Den filmen verkar det vara många som skyr enbart för att den brukar hamna på listor över bästa filmerna genom tiderna. Men i själva verket är det ingen märkvärdig film. Den är både blodig, spännande, känslomässigt engagerande och hämndgirigt kittlande. Har du inte sett den har du 2 timmar och 48 minuter av guld framför dig.

Idag är det förstås inget problem att vara aktuell trots att man är död sedan två år tillbaka. Marlon Brando är aktuell dels med nyutgåvan av "Linje Lusta", men även som röst i nya "Superman returns".