VECKOKRÖNIKA #41 - Anders Lundin är en ruin

Det kliar i fingrarna efter tisdagens ”final” av "Allsång på Skansen". Så lamt, så snopet, så oengagerat. Måste få det sagt: Anders Lundin är en ruin och Lasse Berghagen är ett slott!

Ironiskt nog var jag den förste att försvara Lundin när Berghagen klev av allsångstronen för några år sedan. Det är värdigt att sluta på topp. Och Lundin är ju en rolig kille. Han är ganska rolig. Han klarar det här. Gör det på sitt sätt. Okej, man får lite karaokevibbar när han sjunger. Men han är bra. Ett bra val. Ge killen med kokosnöten en chans.

Men nu är det inte roligt längre. Vad är problemet? Allt, allt, allt! Lundin har blivit för bekväm och har slutat anstränga sig i programledarrollen. Nånstans på vägen slutade hans humor vara rolig. Poänglösheten har fått ett ansikte. Anders når inte ut till publiken. Alls. Han snubblar på orden i sina onödigt tillkrånglade och pliktskyldiga monologer. Det känns välrepeterat och drygt och på gränsen till fjantigt. Vad hände med spontaniteten?

Om Arne Weise i en fåtölj, antitesen till sommaren, är det mest kreativa man kan komma på till ett finalprogram av "Allsång på Skansen", då kan man lika gärna lägga ner direkt. Enda godkända partiet var Lill Lindfors och Robert Gustafssons duett. Oväntat och rätt roligt. Men det räcker inte. Ett finalprogram ska förstås vara något alldeles extra. Så vi tittare får ett sista positivt allsångsminne att leva på till nästa sommar. De största artisterna ska vara där och framföra grymma eller i alla fall igenkännbara låtar (och inte sjunga malplacerad nostalgi som Björn Skifs och Charlotte Perrelli gjorde). Publiken ska trissas till extas i sommarvärmen och förväntas i sin tur smitta av sig till oss på andra sidan tv-rutan. Och Robert Gustafsson ska få svängrum att dominera. Men så blev det inte riktigt. Inte alls.

Glädjen och charmen lyser med sin frånvaro. Allsången är inte längre ett hjärtligt måste-se-program. Med Berghagen vid rodret kunde man se ett program bara för Berghagens skull. Oavsett hur mediokra de inbjudna artisterna var. Jag saknar den där blå kavajen och den där genuina värmen i Lasses sätt. Som jag saknar den. Publiken älskade honom och det var ömsesidigt. Lundin är en ruin och Berghagen är ett slott! Och vilket ståtligt slott han var. Lasse hade folkkär skrivet i pannan och gjorde hela programmet. Lasse är kult.

Som det känns nu hade teddybjörnen Fredriksson med ett öga gjort ett bättre jobb än träiga Lundin. Det är lite som om en dyslektiker skulle utses till programledare för Boktipset. Visserligen finns det talböcker, men ni förstår säkert principen. Ribban har sänkts.

Vad göra? Det är elementärt: Övertala visans entusiastiske vän Håkan Hellström att axla manteln på Skansen. Och gör det snart. Då snackar vi ALLSÅNG på Skansen. Med hjärta.