VECKOKRÖNIKA #43 - förbannelsen över tv-spelsfilmer

Det är nästan som om det vilar en seglivad förbannelse över filmatiseringar av framgångsrika tv- och datorspel. Vem minns inte (eller försöker förtränga) besvikelser som innehållslösa ”Alone in the Dark”, sumpiga ”Tomb Raider 2” eller ologiska ”Doom”. Ofta är filmerna ganska lyckade visuellt. Men när det kommer till storyn och karaktärerna så finns det mycket att önska.

Problemet med genren är att de mest inbitna tv-spelsfansen vill att allt i filmen ska vara precis som i spelet. Övergången från spel till film kräver förstås modifikationer. Att till exempel Lara Croft (Tomb Raider-filmerna) springer runt och skjuter djur till höger och vänster hade inte funkat på vita duken. Då hade djurens vänner fått spel. Dessutom blev det nödvändigt att ge henne medhjälpare (en surrogatfamilj) och en mer utvecklad bakgrundshistoria.

Det hela hänger samman med att en film inte är interaktiv som ett tv-spel. Man betraktar filmen passivt och ställer istället högre krav på berättelsens logik och karaktärernas trovärdighet, som man många gånger kan ha större överseende med i tv-spelet.

Det verkar vara snudd på omöjligt att tillgodose både hardcorefansen och de oinvigda biobesökarna. Man kan tycka att åtminstone EN av dessa grupper borde bli nöjd med någon filmatisering. Men det hör inte till vanligheterna när det gäller tv-spelsfilmer. Tyvärr.

Det finns några undantag enligt mig. Fem lyckade tv-spelsfilmer följer:

1. ”Resident Evil”. Helt klart bäst i genren. Marilyn Mansons sinnessjuka musik, de hasande zombierna, den starka (och snygga) hjältinnan, den inbakade intertextualiteten och den utmärkta twisten får duga som motivering. Liten budget, stort underhållningsvärde. Och jag struntar i om alla andra klankar ner på Paul W.S. Anderson.

2. ”Resident Evil 2”. Ny regissör. Nya karaktärer, däribland några gamla bekanta från spelen. Nemesis och Jill är på pricken. Fördjupar sig aldrig i hjältinnan Alice, vilket är förbaskat synd. Upprepningsslutet till trots så är tvåan en stabil actionuppföljare längs Raccoon Citys infekterade gator. Mer godis för fansen än vad det var i ettan.

3. ”Silent Hill”. Otäckt, dimmigt och mystiskt när Rose letar efter sin försvunna dotter i den isolerade småstaden Silent Hill. Exakt i spelens anda. Synd bara att slutet blev så fjantigt.

4. ”Final Fantasy VII: Advent Children”. Ett kärt återseende med Cloud i täten. Nästan allt som Final Fantasy-långfilmen inte var. Kolla in min recension för en längre motivering.

5. ”Tomb Raider”. Ettan har faktiskt potential (som slarvas bort i den oinspirerade tvåan). Angelina Jolie är som klippt och skuren för rollen som den välsvarvade äventyraren Lara Croft. Saknaden efter hennes far, spelad av Jon Voight, tillför ett visst djup. Kul sidekicks, schysst action och väntade miljöombyten. På minuskontot märks de övernaturliga inslagen och dess konstgjorda framtoning. Notera att nye Bond, Daniel Craig, spelar en bortglömd biroll som Laras underlägsna ex.

Sämst just nu: ”Masters of Horror: Pick Me Up” – rutten smörja med liftande b-skådisar
Bäst just nu: ”The Office” – tidernas sämsta chef i tidernas roligaste kontorshumor