Filmkrönikan – varför så svårt?

Långt innan Orvar Säfström kliver ut i Aftonbladet och dryftar sig om kollegan Helena von Zweigbergk, satt jag framför teven och i vredesmod skakade min knutna näve mot rutan. Jag kunde inte förstå hur SVT återigen misslyckats med något som förefaller sig vara det lättaste i världen. Jag menar, herre gud, hur svårt är det att tycka till om film?`

SVT hade ambitionen att göra om Filmkrönikan helt och hållet och det var också anledningen till att Säfström fick gå. Nog är Filmkrönikan omgjord alltid –det har blivit något av det taffligaste jag sett på länge. Återigen måste jag fråga mig själv: hur jävla svårt kan det vara.

Först måste vi fundera över publiken. Vem tittar på Filmkrönikan? Jag tippar på att det är en bredpublik som sammanförs av ett och samma intresse: film. Sen spretar det och delar in sig i undergrupper. Första gruppen är vi som vill se mer om film på ett objektivt sätt d.v.s intervjuer, dokumentärer och filminspelningen och reportage om skådespelare. Andra gruppen är vi som vill se mer om film men då på ett subjektivt sätt. Vi vill ha en filmtyckare som kommenterar, tycker till om filmen ur ett personligt perspektiv och kommer med lite analyser hit och dit. Slutligen finns det de som vill ha en blandning av dessa två grupper.

Att tillhöra en av dessa grupper är i sin tur inte det slutgiltigta eftersom grupperna i sig kan delas in i ytterligare grupper. Men vi ställs inför ett långt mycket större problem lång innan vi börjar med gruppindelningar. I grupperna finns publik ur andra folkgrupper så som åldersgrupper och könsgrupper, för att nämna två. Stay with me now, för nu börjar det bli komplicerat. Det spelar nämligen roll hur gammal du är och om du är kille eller tjej. Inte vilken grupp du tillhör utan vilken sorts publik du är!

Självfallet gör det här saker och ting mycket svårare. Filmkrönikan ska förska nå ut till en publik som förmodligen är mer svårinringad än någon annan publik. Det såg vi om inte minst när Säfström ledde programmet. Han försökte nå ut till en yngre generation och samtidigt kombinera diverse publikgrupper. Hos några grupper lyckades han, men hos många andra, tvärt om. Så frågan är om man någonsin kommer att kunna göra en bra Filmkrönika på SVT?

Kanske inte. Kanske är det så att Filmkrönikan i all sin enkelhet faktiskt aldrig kommer att gå hem i alla hushåll. Däremot finns det gränser för vad som är rimligt. Jag må förstå svårigheten i att göra en bra Filmkrönika, men jag ser också att Zweigbergks version är inte det vi vill ha. Den publik hon må locka, måste vara den allra minsta.

Det spelar alltså ingen roll om det är Orvar, Helena eller Nils-Petter. Filmkrönikan kommer ändå fortsätta vara ett av de kanske mest utskällda program i SVT. Kanske är det så att producenterna på SVT aldrig kommer att kunna fixa till det så länge det har med en sak att göra: film. Det är sant. Film lockar idag alldeles för stor publik med varierande intressen och grupptillhörigheter, att vi aldrig kommer att lyckas ge den en rättvis krönika. Så det är väl nu jag ska säga att därför borde Filmkrönikan läggas ned. Behovet finns inte längre. Här, på nätet, kan du nämligen själv sätta ihop din egen Filmkrönika, läsa vad du själv vill, se på vilka trailers du själv vill. Tellusfilm är då en bra början.