Fashionista Masochista

Mode är en av de mest centrala och vare sig vi vill eller inte en av de viktigaste faktorerna i hur dagens västerländska sämhälle fungerar. I en branch som omsätter miljarder kronor(varje vecka) och som innefattar social status som inget annat har det bara varit en tidsfråga innan den första riktiga fashion-filmen av substans anlänt – chickflicken "Djävulen bär Prada".

Namedropping har länge existerat i musikbranschen, så övergången till film är bara naturlig. Nu måste man inte längre ösa över artister med handsydda italienska väskor för att få sitt namn hört i samband med lite bling-bling, inom film har titeln hunnit bli så pass viktig att ett instick av namnet Prada, Gucci, Fendi eller Armani för den delen betyder omedelbar försäljningsucce. Se bara på "Snakes on a Plane" och dess succé med sin titeln.

Dock så är vi fortfarande fast vid faktumet att "Djävulen bär Prada" är en chickflick, och så långt ifrån en film om herrmode som man kan komma. Har inte männen i dagens samhälle koll nog på mode för att få en hårdkokt berättelse inpacketerad i en Armanikostym? Nu ska man inte neka att vi män definitivt har sett våra små biroller här och var genom tiden. Ifall man räknar bort den odödliga stilgurun Humphrey Bogart som kunde se perfekt klädd ut i en pyjamas, är det först runt 80-talet som en riktig ikon först dök upp. Den lika moralbefriade som perfekt klädda Gordon Gekko. Budskapet var enkelt, vem som helst kan krossa allt motstånd på Wall Street, men att skilja sig från tjockisarna med hängslen och svettfläckar under armarna är en helt annan fråga. Sen att Michael Douglas personifierade karaktären så mästerligt, lyfte självklart rollen från välklädd fifflare till pengaslukande ondska personifierad. Douglas hade knappast än i dag stoppats på gatan och fått höra från yuppies att de vill bli som Gekko om inte för hur välklädd och behärskad han såg ut i denna annars så vidriga roll.

En annan stilbildande ikon var och förblir våran allas Bond, James Bond... eller ska vi säga Brosnan, Pierce Brosnan. En sak är säker, dagen då Roger Moore hängde sin engelska kostym på galgen och Pierce plockade upp den som en handsydd italiensk personlighet var då Bond blev den välklädda stilikon han är idag. Visst är det enklare att bekämpa terrorister glidande i en Aston Martin och klädd i en skräddarsydd Brionikostym för fem tusen pund?

Bond är dock numera en reklambaserad franschise som, tyvärr, bygger hela sin budget på produktplacering vilket drar ner på mervärdet. Bond måste vara klädd, inte för att han har stil, utan för att sälja sina kläder. Däremot kan man inte neka inflytandet mellan stil och karaktär, för hur annars skulle Jude Law kunna vara så omåttligt bra klädd i till exempel "Talented Mr. Ripley"?

Innan folk nu börjar svära över tesen (vilket de säkert gjort ett tag nu) så ska semi-undantaget tas upp. Den största manliga stilikonen som setts på film; Patrick Bateman. Felfritt klädd med en kostymgarderob större än Christian Doirs tar han sig fram i sin sjuka värld mördandes, lustandes och hatandes, alltid beredd att slänga in en kort one-liner i stil med ”Jean Paul Gaultier”, ”Choose a robe, not the Bijan” och ”thats a very fine Chardonnay you’re NOT drinking”.

Faktumet kvarstår dock att "American Psycho" inte direkt handlar om mode, stil och den värld som dessa faktorer upptar, utan om den sjuka värld som Patrick Bateman skapat själv, försummad i en livsbild där hans tomrum fylls med sådan meningslös fakta som hur mycket mineraler en vattenflaska Poland Creek innehåller.

Trenden är dock här, och våra hjältar och antihjältar måste ha stil. Cool stil. Titta bara på Oh-Dae Su ur "Oldboy", hur hade han sett ut under sin hämndresa ifall han var klädd i Ben Afflecks joggingoverall från "Good Will Hunting"? När Dae-Su vaknade upp i en resväska på ett tak måste all tvekan om hämnd varit bortglömd, för vad annars kan hans liv ha för mening när det första han ser är den svarta kostymen, silvriga klockan och galet stilrena solbrillorna han har på sig? Är man rätt klädd försvinner all form av fruktan, och målet i ens liv blir glasklart. På tal om solbrillor och kostym ska man heller inte glömma en annan av världens coolaste karaktärer, Mr. Blonde från "Reservoir Dogs". Alla bankrånarna har varit hos samma skräddare, men vem kan neka att det är Michael Madsen som kommer pryda omslaget på Vogue ur detta gäng, med billig colamugg i handen och allt?

Stil är karaktär. Vem skulle inte vilja kunna glida runt på stan som klädd som en Patrick Bateman, flinande charmig som en Mr. Blonde, eller se så stilrent retro ut som Gordon Gekko med en mobil stor som en tegelsten? Försök har gjorts, men sanningen kvarstår vid att stil är djupt kopplat till karaktär, vilket inte går att kopiera. Alla gränser är nog nådda när till och med Jack Bauers stil från slutet av säsong fyra har blivit åtrovärd, militärt trimmad iklädd bombarjacka, pilotbrillor och en väska som numera går att köpa under benämningen ”Jack-Pack” och ”Bauer-Bag”.

Män behöver inspireras mer, och i dagar där man inte längre behöver skämmas över att läsa Vogue pour Homme på tunnelbanan är förhoppningsvis dagen då en film vid namn ”Clothes pour Homme”, eller varför inte ”The Devil wears a Prada man-bag” snart går upp på bio.

Slutligen, för alla dessa lyckade manliga stilikoner med full koll på stil och mode finns även ett stort antal misslyckade, vilket avslöjas främst av två saker: De är män, och en dåligt klädd man kan aldrig förklara bort det som en tjej med mode, personlig stil eller inflytande som motivation till en rosa kavaj. Det andra är mera ondskefullt, och det är att nostalgi inte känner någon som helst nåd när det gäller att avslöja dåligt klädda män. Ett kort urval:

Ben Afflecks Chuck i "Good Will Hunting" har redan nämnts, men tåls att nämnas igen. Hur rolig och välspelad rollen än är, så är han klädd som en nyinflyttad polsk invandrare där endast de öppna sandalerna fattas(och detta kommer från en polack).

Jerry Seinfeld har i sin egen serie genom åren begått samtliga följande stilmissar: en kortare variant av hockeyfrillan, skjortor intryckta i alldeles för högt burna byxor, en skogarderob endast bestående av sneakers, tubsockor i höga staplar, kallat en kort mockajacka för ”the best jacket ever” och klagat på de fiffiga matchande extraknapparna man får med när man köper en kostym.

Darth Vader... svart är alltid svart, men what the fuck? Platådojjer, färgblinkande bling-bling på bröstet, ett konstant lightsaberlångt avstånd till solariet och för att inte tala om att han faktiskt lyckats hitta en mantel – i syntet! Stilpolisen jagar fortfarande hans skräddare.

/Filip Gieldon