"Kvarteret Skatan" sjabblar bort sina skämt

Vem uppskattar ”Kvarteret Skatan” idag?
Jag menar, jag kan förstå att det kändes nytt när det kom. Johan Glantz, som någon man skrattar ÅT, snarare än MED. Hans rödlätta, generade uppsyn är bilden av mannen som blivit hånad under hela sin uppväxt (jag vet inte alls om så är fallet med Johan, detta är bara vad hans utseende och uppsyn säger mig), och som nu tar igen detta med det vapen han använt hela tiden: humor. Missförstå mig rätt, jag tycker visst att Johan Glantz kan vara rolig. På det där obekvämt roliga sättet som en tönt kan vara. Och det funkar bra i standup komedy-situationer, det har funkat bra i många manussituationer då Johan Glantz känts som någon som bidrar med nya och fräscha grepp. Men som skådespelare ska du kunna porträttera olika karaktärer. I ”Kvarteret Skatan” är Johan som han alltid är: han är Johan. Han kan inte vara något annat än Johan.

Jämför med Robert Gustafsson. Nog är Robert inte alltid bra, nog har han gjort många riktigt tråkiga sketcher; ta ”Arne Anka”-mättnaden som exempel. Skillnaden är att Robert Gustafsson är en skådespelare, och en duktig sådan. Vad Johan Glantz gör är att upprepa sig och hoppas på lika många applåder denna gången som förra. Vad Robert Gustafsson gör är att agera, att förställa sig. Att med hjälp av olika dialekter, olika kroppsspråk framställa olika typer av karaktärer. Till det har Johan Glantz långt. Och många med honom i denna ensemble.
”Kvarteret Skatan” startade i svensk television våren 2003, då som något nyskapande; det nya inom svensk humor. Idag ska serien flyttas över till scenen, på samma sätt som ”Hip Hip” gjorde för några år sen. Det blir kanske bra?
För som det är nu är det knappast nyskapande. David Batra lider av samma skådespelar-brist som Johan Glantz. Har ni sett reklamen han gör just nu för Rosa Bandet? Den är precis som han är i alla avsnitt av ”Kvarteret Skatan.” David är även han en standup-komiker i grunden. Och visst är han rolig, inget sagt om det! Han blev mycket rättvist vald till årets komiker i år. Men, som jag tidigare berört och kommer att återvända till: detta räcker inte för att bygga en humorserie på.
Vanna Rosenberg och Rachel Mohlin är skådespelerskor som klarar sig ur det mesta. Dock inte det här. Med skämt som är pinsamt utnötta, punch-lines som inte ens existerar och en timing som skulle få en inhyrd publik alldeles stum, är det svårt att få ut något vettigt. Aldrig är det väl så tyst som när jag och min pojkvän ser ett avsnitt av ”Kvarteret Skatan”. Han envisas med att hävda att det var bättre förr; att första säsongen var riktigt rolig. Kanske är det bara så att serien har pågått för länge? Att allt blir uttjatat förr eller senare, att den har haft sin tid och nu är det dags att dra sig undan?
Vad gäller Anna Blomberg, som jag ej har tagit upp, så är hon mycket ojämn. Hennes karaktär Gun, en snuskig tant utan hämningar, är dock seriens bästa. (En annan höjdpunkt är när de spelar Kraftwerk). Lite grann strävandes åt buskis-hållet. Men tillräckligt duktigt gjort för att det ändå ska fungera. Detta kan man annars se som en stor del i problematiken: magkänslan, att veta när man ska sluta.

Mikael Syrén, som står för regin, har tidigare skrivit manus till bland andra ”c/o Segemyr” och ”Ulvesson och Herngren”. Den förstnämnda förstod jag aldrig vitsen med (jag har aldrig sett Johan Ulvesson så fånig förut och jag hoppas aldrig få göra det igen). Det andra tyckte jag var bra, riktigt bra. Lika nytt som det må vara i Sverige, lika ”redan gjort” är det dock i världen i övrigt. För att tala mer klarspråk: detta är en rip-off av brittiska succéen ”The Office”. Inte dåligt, som sagt. Men inte nytt heller.
Och det verkar vara detta som förföljer honom. Ta en av sketcherna ur ”Kvarteret Skatan” som exempel: En man står vid ett fruktstånd och en kvinna intervjuar honom för radio; ”det är verkligen ett stort stånd du har”; enligt min pojkvän var det redan på dagis skämt som dessa föddes. Och dessa typer av scener bara upprepar sig! Jag vet inte om det ens är lönt att ta upp fler exempel?
Kanske ännu värre är deras uteblivna punch-lines. En scen bygger ofta på ett enda skämt. Och det hade kunnat bli bra, om man vetat hur man ska utnyttja det skämtet. Men här finns inga upptrappningar, och framför allt inga fanfarer. Nej, det stackars skämtet försvinner i ett irriterande dåligt sjabblande. Vilket får konsekvensen att skämtet blir än sämre än det redan var. Istället för att göra det till en rolig sketch man skrattar åt, blir det ett pinsamt skruvande i stolen; jag hade kunnat göra det här bättre själv, sitter man nästintill och tänker.

Vad krävs då för att ett humorprogram ska fungera? Ja, jag gillar inte ”Stefan och Krister”, men åtminstone kan de agera och få ihop ett klatschigt manus. Kanske inte så nytänkande det heller, men frågan är om buskisgenren ens skulle överleva nytänk?
Det skulle däremot ”Kvarteret Skatan” göra. Humor bör hållas levande. För att fortsätta vara rolig måste man utvecklas och komma på nytt hela tiden; och det är det som ÄR humor! Att våga göra nytt; kan man inte till och med kräva det?
Nej, med få undantag (däribland bidé-sketchen) är detta förutsägbart till gravens kant; det är inte roligt, det är pinsamt! Det är Roliga timmen! Jo, faktiskt: hade detta varit gjort av ett par sjätteklassare med tillgång till kamera, då hade jag gett stående ovationer och sagt ”de har framtiden för sig”. Men när det handlar om ett gäng som ska föreställa Sveriges nuvarande komikerelit, eller nåt åt det hållet, då vet jag ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. Eller nej. Låt mig korrigera det där. Det enda jag med all säkerhet VET, är att jag har väldigt svårt för att skratta.