Varför fungerade inte spindelsinnet den 11 september?

Scenen av en helikopter fångad i ett gigantiskt nät mellan World Trade Centers tvillingtorn skulle fånga biobesökarnas intresse inför 2000-talets första Spiderman-film. Men tornens symboliska betydelse förändrades från regional till nationell den dag då inget nät fångade de plan som tog 2973 människors liv. Terrordåden den 11 september fick Sony att klippa bort scenen på grund av olämplighet men det var inte sista gången Spiderman skulle klättra över tornen.

Fem år senare har vi upplevt något av en superhjälterenässans inom filmvärlden. Superman, Batman och Spiderman har alla fått nya kapitel i sina böcker och fler avdammade seriehjältar är att vänta. Vår värld ställs inför idel nya hot men de finns alltid där i sista stund för att rädda både oss och sina kuttersmycken. Men relationen mellan seriehjälte och risken för tragedi är mer problematisk än vad ytan avslöjar, seriehjältarna är inte bara där för att skydda oss från tragedier, de föds även ur dem. Marvels Mark Millar förstår sambandet mellan katastrof och kreativitet på följande sätt ur en intervju från 2004:

“The best work is always done in the most terrible times as we have something to react against. Superman and Batman were created in the Depression; Spider-Man and the X-Men around the time of the Kennedy assassination. What’s bad for the world tends to get creative juices flowing. That’s the little silver lining. ”

Det steg inte fram någon ny superhjälte ur askan efter World Trade Center, snarare framträdde gestalten av en ny slags hjälte. En hjälte som inte imponerade genom övernaturlig styrka eller naturlagsvrängningar i sedvanlig fantastik. Den nya hjältens lyskraft visades främst genom sin osjälviskhet, genom valet att offra sitt liv till förmån för andras. Den postkatastrofala hjälten var alla de poliser, brandmän och sjukvårdare som inte hade möjligheten att förhindra lidandet men de stod fast beslutna om att lindra det. Den jordnära vardagshjältens seger över den övernaturliga superhjälten var ett faktum.

Även fast de fysiska ärren hade läkt efter 11 september så fanns de känslomässiga fortfarande kvar. Människor behandlar sorg på väldigt olika sätt och tomrummet efter den fasansfulla septemberdagen tacklades konstnärligt i många former. Marvels sätt att rehabilitera sig efter katastrofen visar på den förändring som skett i relationen mellan serie, hjältar och verklighet. Resultatet var ett minnesalbum där verklighetens yrkesarketyper hyllades. I modern seriehjälteestetik kunde man istället för muterade djurmän se New Yorks brandmän, poliskvinnor och ambulanspersonal avtecknas med svällande muskler och pinnsmala midjor. Verklighetens hjältar hade flyttat in i den värld där flygande nördar och megalomaniska vetenskapsmän vanligtvis utkämpade sina överdådiga strider.

Ondskefulla plan

Inte bara vardagshjältarna tog plats i den fiktiva världen, även verklighetens onda män bröt sig in i det fiktiva universum som speglar ett statiskt förhållande till det förflutna. Både Gotham City, Metropolis och Peter Parkers New York existerar i ett vakuum där religiösa korståg och världskrig saknas i historieböckerna. Där hjältarna alltid har vunnit då eftertexterna rullar. Den uppenbara polariseringen mellan ondska och godhet är lätt att utröna i serietidningar men i möte med verklighetens grymhet står vår ungdoms hjältar hjälplösa. I The Amazing Spiderman vol 2. Nr 36 anländer Spiderman till spillrorna av de båda tornen och möts av anklagelser från förtvivlade människor:

– Var var du? Hur kunde du låta detta ske?

Spiderman står för lika delar räddningsarbete och terapi då han tillsammans med de populäraste Marvelhjältarna undsätter de överlevande från 11 september. För den läsande skaran personifierar Spiderman en känsla många kände den dagen för 5 år sedan. Med tårar i ögon går han förstummad omkring och delar med sig av sina känslor av hopplöshet och skuld. Varför var det inte något spindelsinne som förvarnade honom om vad som skulle ske?
Seriealbumet centrerar kring hjältemod och sorg vilket förstärks genom den sörjande svarta framsidan där endast den nätsvingande hjältens logotyp syns vilket sänder en signal om allvarlighet då man samtidigt på första sidan ”avbryter det vanliga programmet för en specialsändning”.

Den bristande illusionen visar att seriehjälten inte längre kan betraktas som fiktivt verklig. Serievärlden uppfyller alla kriterier över hur vår värld fungerar men i möte med en historisk händelse stannar låtsasvärlden upp och hjältar och skurkar lyfter symboliskt av sina masker och tar ett steg tillbaka och visar sin avsky för den verkliga ondskan. Då en gråtande Dr Doom avtecknar sig framför stålbalkar och bråte tillsammans med Magneto och Kingpin har den fiktiva kampen vi är vana vid förlorat all betydelse. Serievärldens ondskefulla symboler har tappat sina patos och verkar säga ”Det vi gör är bara på låtsas”. Tanken är densamme om teaterscenens mest illvilliga karaktärer skulle stanna upp och öppna nödutgången för publiken vid fara. Min tilltro till teatermänniskor är så stor att jag tror att aktören/aktrisen skulle göra det men i samma stund bryter han/hon mot den spänning som finns mellan verklighet och fantasi. I teaterföreställningens fall rör det sig bara om ett kortvarigt avbrott men i seriernas värld blir denna urspårning förödande. För hur spännande blir kampen mellan ont och gott om det enda hjälten möter är en skurk som har ondskan som en hobby?

Fortsättning följer (i nästa nummer)...