Master of Movies - Ett år senare

... eller Det är ensamt på toppen

Jag är en filmnörd. Sådär, nu var det sagt. Det var ju inte så svårt, men så är det ingen större hemlighet heller. Jag har alltid varit otroligt intresserad av allt som har med film att göra, om det som händer både framför och bakom kameran. Medan många andra nöjer sig med att se filmen och stänga av så fort sluttexterna börjar rulla har jag suttit kvar och läst varenda litet namn, om så bara för att se om det är någon bekant stuntman eller liknande som medverkat. För att inte tala om ”Bakom kulisserna”-program! Oj oj oj, snacka om informationskällor! Fast det ska väl klargöras, de var oftast bättre förr. Nu handlar det mest om ryggdunkningsklipp där alla säger hur underbart det var att arbeta med den och den, helt ointressant i min mening.

Hur som helst, för ganska exakt ett år sedan införskaffade jag och min nästan lika filmintresserade sambo brädspelet ”Master of Movies”, ett Trivial Pursuit-liknande spel med enbart frågor om film och skådespelare. Jag var som ett litet barn på julafton när jag slet bort plasten runt kartongen och blottade detta underbara spel, skickligt översatt till svenska av filmgurun Ronny Svensson. Direkt började jag planera in en helafton med vänner och bekanta där vi efter lite god mat och dryck skulle kunna utforska detta spel. Oh joy!

Sagt och gjort, snart satt vi samlade runt matsalsbordet. Allt porslin var bortdukat, damerna hade fått en varsin drink medan herrarna hällt upp sig en varsin grogg. Nu skulle det spelas! Spelplanen placerades på bordet, pjäserna delades ut och tärningen kastades för första gången. Det lästes och svarades på frågor och det var i den här vevan som det började gå snett, även om jag inte förstod det just då. Som den filmgalning jag är svarade jag rätt på de flesta frågor jag fick och hade snart samlat på mig ett imponerande antal filmrullar (spelets motsvarighet till TP:s ”pluppar”) medan de andra inte alls hade samma flyt. Strax därefter svarade jag rätt på min sista fråga och spelet var avklarat. På min omedelbara fråga om vi skulle spela en gång till möttes jag av ett enhälligt ”NEJ!”.

Besviken packade jag ihop spelet och undrade för mig själv vad som hade gått fel. Varför tyckte inte de andra att det var roligt att spela? Det var först när jag drog paralleller till min lätta aversion mot vanliga Trivial Pursuit som jag kunde sätta mig in i deras situation. Jag gillar inte att spela TP just för att jag är urusel på sportfrågor (är totalt ointresserad av sport), är kass på geografi och har glömt det mesta jag fick lära mig på skolans historielektioner så jag får alltid förlita mig till underhållningskategorin, vilket man inte kommer särskilt långt på. Det var precis så mina gäster kände inför filmfrågorna! De hade kanske inte räknat med att det skulle komma en massa frågor om regissörer, producenter och film gjord före 1998. Jag påstår inte att de på något sätt är dumma, de har helt enkelt inte samma brinnande intresse för film som jag har och lägger därmed inte sådant på minnet.

Sedan den kvällen, premiärkvällen, har ”Master of Movies” legat nerpackat i sin kartong. Jag är fortfarande otroligt förtjust i det men vad hjälper det om jag inte har någon att spela med? Flera gånger har jag fått frågan om spelet är bra, om jag kan rekommendera det. Mitt standardsvar har, tyvärr, blivit: ”Ja, det är ett bra spel. Se bara till att de du spelar med är lika stora filmnördar som du själv.”

Nyligen såg jag att en uppföljare till spelet har släppts, ”Master of Television”. Även om alla varningsklockor i skallen ringer i takt med spindelsinnets varnande gnager det ändå en tanke om att jag ändå borde köpa det. Jag menar, alla kan väl massor om TV! Eller?