VECKOKRÖNIKA #50 – Tellusredaktionens 11 elakaste sågningar

Som filmrecensent ska man informera, förmedla en åsikt och underhålla. Det är min fasta övertygelse. Underhållningsbiten kommer ofta in när man sågar en riktigt fet kalkon. Vem kan komma på den elakaste och fyndigaste formuleringen? I denna citerande krönika har jag tagit en titt på några av Tellusredaktionens roligaste och vassaste sågningar.


11. Sågningen av Wallander 2: Byfånen av mig själv

”Wallander i Krister Henrikssons tappning får handskas med en knäppskalle som svamlar om stjärnbilder och hotar att detonera en bomb på en bank. Dessutom tror han att hans pappa är en indian, jajamän. Visst låter det nervkittlande? Kanske har skådespelarna fått bättre regi och ett bättre manus denna gång? Kanske kommer Ola ’Tusenbröder’ Rapace att glänsa till? Kanske händer det något oväntat och inspirerat? Nej, nej och åter nej. För många poliser har för lite att göra. Storyn benas aldrig ut. Skådespeleriet är nedtonat och alltför ofta långt ifrån trovärdigt, för att inte säga katastrofalt. Gästskådespelare som Johan Rabaeus, Anders Ekborg och Amanda Ooms lyckas inte tillföra något extra. Jag stör mig än en gång på hur få som talar skånska, och de som väl gör det gör det förvirrat dåligt och överdrivet. Det låter ungefär som HippHipp. Jag skulle vilja se en polisfilm som utspelar sig i Stockholm där 90 % av karaktärerna talar grötskånska! […] Kanske är Byfånen värd en svag tvåa, men jag kan inte låta bli att sänka till en etta och statuera exempel. Så här tafflig får en polisfilm bara inte vara! Hädanefter ska jag hålla mig borta från Wallander och hans poänglösa äventyr. Bara en byfåne kan gilla den här skräpfilmen.”

Kommentar: Min hatkärlek till Wallander är… bitterljuv. Hellre Beck.


10. Sågningen av Så som i himmelen av Jesper Isaksson

”Att beröra oss med en onaturlig blandning av överdrivna mänskliga känsloyttringar, är ett tjuvskott och så fult gjort att det gör mig förbannad. Filmens slut är något av det mest bedrövliga slut jag någonsin sett. Jag fixar det inte. Jag hatar det. Jag får gåshud och känner ångest... Det är inte sant, tänker jag. Man får inte göra så här. Det är så pinsamt... Pollak gestaltar sina människor som svaga, syndiga, oförmögna att se i olika perspektiv och handla rationellt. En orättvis och grym framställning av oskyldiga människor. Alla dessa människor får något slags utomjordiskt över sig i precis allt de gör. Prästen som läser porr, super ner sig och får nervsammanbrott, skulle kunna sammanfatta Pollaks syn på människan. Nu får vi hoppas att fallet inte är så, att Pollak trots allt äger tilltro till det mänskliga släktet. Om inte annat framgår det tydligt av hans föreläsningar som handlar om att se glädje och hopp i allt. Kontrasten mellan detta och Så som i himmelen gör att åtminstone jag funderar över exakt hur många tomtar som bor på Pollaks loft.”

Kommentar: Uppföljaren är på gång. ”Så in i helvete” är arbetsnamnet. Eller inte.


09. Sågningen av Instängd av Mattias Svensson

”Ljudeffekterna för tankar till science fiction och rätt vad det är stöter tjejerna på Gollums släkt nere i grottorna. Det känns jättekonstigt att på det här sättet få reda på att Midgård ligger i Appalacherna, USA, jag som var så säker på att förlagan till Tolkiens sagovärld skulle vara i Europa. […] Detta är det dummaste jag sett på länge (och då var Barbie och Pegasus förtrollning dum så att det räckte ändå), och därför är filmen värd en svag etta.”

Kommentar: Förnedrande jämförelser är alltid kul.


08. Sågningen av Storm av Filip Gieldon

”Svensk Science Fiction, Jonas Karlsson som djävulen själv, vackra Eva Röse och Lina Eklund i latex, galna specialeffekter, utsökt foto och vågad regi, allt skapat av ett gäng sugna ungdomar. Visst låter det bra. Detta kunde ha varit årets pärla. Istället kan vi redan i januari utnämna årets stora svenska egotripp och praktkalkon. […] Så varför blev detta inte årets film? Vad fattas på listan? Ajuste, den lilla bagatellen som kallas för manus. För ett manus finns inte. Inte som är värt att nämna i alla fall. Tvärtom är berättelsen som ligger till grund för denna filmskymf antagligen det löjligaste och mest osammanhängande som någonsin släppts löst i svensk filmindustri. […] DD är en ung skribent på Nöjesguiden i Stockholm och fyller sin vardag med snabb onani och tunga droger på stadens inneklubbar. Redan här börjar det illa när wannabe-Donnie Darko vibbarna kommer igång, DD är nämligen en förkortning för Donny Davidsson. Men vi förbiser denna lilla miss och låter oss faktiskt svepas med de första tio minuterna i filmen då allt ändå ser hyfsat lovande ut. Detta trots att berättelsen redan här lever farligt med hål och trådar som inte följs upp. Efter den första kvarten – hoppas du har en extra stor popcorn med dig eller en mjuk kudde till hands för här ramlar allt ihop, vilket det ofta gör när man valt att undvika den där fina lilla byggstenen som kallas för manus. […] Att skaparna sedan skryter om att de skrev berättelsen efter specifika bilder de ville ha med utan att veta varför gör inte saken bättre. Jag är också övertygad om att de båda kan förklara varenda liten tvist och tråd som nämns, men vad gör det när det inte finns att hitta i filmen? […] Den är alldeles för idiotisk för sitt eget bästa (fast den då vill kalla sig för intelligent istället) och det gör en verkligen sur att se hur bortkastat detta har varit. För detta, som nämnt tidigare, kunde ha blivit årets hetaste, läckraste och mest överraskande film. Tyvärr är det årets kalkon.”

Kommentar: Kan inte annat än hålla med Filip. Filmen är visuellt spännande men med en ”story” som skramlar skrämmande tomt. Kniven vrids om i mitt besvikna sciencefictionhjärta.


07. Sågningen av The Nun av Daniel Johansson

”The Nun är en otrevlig bekantskap. Och då menar jag inte på det sätt som filmen är ämnad för – som skräckfilm. Det otrevliga sitter i att filmen som sådan inte ger mig som tittare någonting som den borde. Varken skräck eller underhållning. Konceptet och handlingen är så beprövat och urtjatat att ett glas vatten ter sig ganska färgfullt i förhållandet. ´En nunna blir mördad av de elever hon terroriserar och återkommer för hämnd.´ Och utan att säga mer än så så tror jag att du förstår hur det går. Frågan är bara om du vill se det igen? […] Skådespeleriet är som tidigare sagts tomt. Det är som en amatör ställt sig framför spegeln och försökt övertyga sig själv att han är Clint Eastwood. Skillnaden är att han håller sig till spegeln då han inser sina begränsningar.”

Kommentar: Kalkoner inser sällan sina egna begränsningar, eller vägrar att erkänna dem. (Och finns det något värre än när filmmakare och skådisar lovprisar varandra och sin film på extramaterialet, trots att alla VET att filmen suger apa? Patetiskt.)


06. Sågningen av Deuce Bigalow: European Gigolo av Sebastian Lindvall

”Trots överdosen av omogen sandlådehumor sitter man ändå där och fnissar ibland, men vid eftertexterna drabbas jag av minnesförlust. Jag kan inte komma på ett enda lyckat skämt, eller något positivt att säga om filmen överhuvudtaget. Den största överraskningen i just det här fallet var väl att Rob Schneider blivit vältränad, och det visar han gärna upp så fort han får chansen. Men inte går man väl och hyr en Rob Schneider-film för att få bevittna svärmorsmardrömmens sexpack? Eller är Rob Schneider komedins motsvarighet till Jean Claude Van-Damme, som vi så länge väntat på?”

Kommentar: Egentligen finns det bara ett problem med Schneider: Han är inte rolig. En amöba är roligare.


05. Sågningen av Population 436 av Stefan Björnlund

”Population 436 är något så avogt som en teologisk hjärntvätt i småstadsidyll med tillhörande numerologiska profetior och rapmetalsångare gone skådespelare. För vad i hela himmelriket gör egentligen Fred Durst i äppelkäcka Rockwell Falls? […] Filmiska småstäders ofta mystiska bakgrunder kräver detaljer för att verka trovärdiga men i Rockwell Falls blir de små bilderna snarare bevis på otillräcklig kunskap om film och slarvigt kameraarbete. Intresset för statistikern och staden dämpas av tunnheten i såväl intrig som i ytlig kristen numerologi. Där mord, illusioner och masspsykos baseras på tre ynka siffror kan det tyckas att roten till människornas fanatism kunde uppbåda något mer att bli salig över än en plastig mellanstadieekvation med egenproducerade Bibelordspråk som mattebok. Man kan fråga sig om manusförfattaren till den här amerikanska baksidan fick idén från en lokal vägskylt. När allt kommer omkring förvånas man över att det är Fred Dursts ´skådespel´ som höjer sig över allt annat i staden. Och mycket mer behöver väl inte sägas?”

Kommentar: Första meningen är avancerad och snitsig. Det där om en lokal vägskylt sticker också ut. Najs.


04. Sågningen av När hjärtat blir varmt av Lina Arvidsson

”Det här är en sån film där jag sitter och tänker ´förvåna mig.´ Hela tiden, att ´snälla, förvåna mig! Visa mig nåt oväntat, kom igen, hit me!´ […] Detta hade kanske kunnat göras bra. Kanske, säger jag, för jag är tveksam. Lika perfekt som Claire Forlanis ansikte har modelerats, som hennes kindben och nyckelben inte skiljer sig ett uns från mallen över hur en vacker skådespelerska ska se ut; lika klassiskt förutsägbart är detta manus. […] musiken som flirtar med Gudfadern, den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden som inte för en sekund förvånar; till och med när någon trillar med huvudet i kobajs vet jag sekunden innan att det kommer att ske. […] Många gånger undrar jag ´är det meningen att det ska vara roligt nu? Är detta en av de där scenerna där jag förväntas skratta?´ Ett gubbgäng som sjunger karaoke, en präst som tar för sig lite extra av nattvardsvinet. Jag sitter stum och undrande i soffan. Om jag känner något alls, så är det uttråkan. För let’s be honest: vi vet alla hur en sån här film kommer att avlöpa. Vad den har för budskap, hur den kommer att sluta. Harvey Keitel är tjock och gammal, precis som en italiensk gubbe ska vara, och visst klär han i den bruna kepsen. Säkert finns det de som uppskattar den här filmen. De som inte har sett en enda film förut. (Enda anledningen till att tvåan inte blir en etta, är att det trots allt finns filmer som ÄR sämre. Scary Movie 4, t.ex. Den här är bara irriterande slätstruken. Helt enkelt onödig att lägga tid på att se.)”

Kommentar: Slätstrukna filmer är plågsamma ja. Men ”Scary Movie 4” har sina poänger. Som när hjälten Tom klantar till det med låset när en bekant vill ta plats i bilen. Det enkla är det geniala.


03. Sågningen av Ultraviolet av Gustaf Molin

”Milla Jovovich är snudd på komisk i huvudrollen och hon är ju ingen komedienn vad jag vet, men hon kanske borde satsa på det. Egentligen så har hon ju inte varit speciellt bra i någon film. I ’Det femte elementet’ är hon rar, trots sitt överspel, samma gäller för ’Jeanne d’Arc’ och ’The Million dollar hotel’. Skicka henne på en kurs, gärna långvarig. Att filmen haft en hyfsad budget (för att vara så ”liten”) märks. Men den är inte speciellt snyggt gjord ändå. CGI-effekter ska man inte stajla med. De ska bygga upp en films handling och låta dramaturgin styra dem. Inte tvärtom. En serietidningstecknare skriver ju historierna först, han/hon målar ju inte bakgrunderna först. Och sådär håller det på i dryga 90 minuter. Jag tror även att felet i filmens osammanhängande handling beror mycket på att bolaget klippte bort 30 min av Wimmers originalprodukt. Så om den skulle släppas på dvd så skulle jag k a n s k e kunna se om den. Men, det förbättrar ju inte denna usla film just nu i alla fall.”

Kommentar: Bronset går alltså till Gustaf. ”Skicka henne på en kurs, gärna långvarig.” Haha, elakt. Men i ”Resident Evil” är hon fasen cool när hon spöar muterade baconhundar.


02. Sågningen av The Crow: Wicked Prayer av Fredrik Larsson

”Första intrycket är inget vidare, när en film ´ståtar´ med namn som Edward Furlong, Tara Reid och David Boreanaz är det läge att bli väldigt tveksam. Med all rätt ska det senare visa sig. Det är knappast en slump att Dimension bara lät filmen gå en (1) vecka på en (1) bioduk i USA innan den släpptes på DVD. […] Det här är en av de absolut sämsta filmerna jag någonsin sett, inkluderat Pretty Woman och Wing Commander. Storyn är så pass tunn och platt att en oblat ser ut som en muffin i jämförelse. Det så kallade agerandet är ett skämt, Edward Furlong är precis lika usel här som i allt annat han gjort (nej, han var inte bra i Terminator 2 heller) och är totalt fel i rollen. Där Brandon Lee, Vincent Perez och till och med Eric Mabius lyckades med att se ut som hämnare från andra sidan i sitt smink ser Furlong bara ut som ett tjugofemöres fnask med rinnande mascara. Skrattretande! Tara Reid har aldrig imponerat tidigare, inte heller här ger hon ett större intryck än förra veckans pasta. David Boreanaz, mest känd som Angel i Buffy vampyrdödaren och Angel är patetiskt dålig som Luc Crash/Lucifer och jag undrar om han ens kunde skratta på väg till banken efter ett så dåligt arbete. Som om detta inte vore nog får vi se och höra Dennis Hopper formulera sig med en ghettoslang som får tittaren att tro att dialogen är skriven av och för Snoop Dogg. […] The Crow: Wicked Prayer är en riktig skitfilm. I nuläget känner jag inte till några planer på en svensk DVD-release och för er allas skull hoppas jag att det inte blir någon heller.”

Kommentar: ”Ett tjugofemöres fnask med rinnande mascara” och nattvardsbröd/muffin-liknelsen är snillrika sågningsredskap. Som synes nära förstaplaceringen.


01. Sågningen av Electric Light Orchestra - part 2 - Access all areas av Mattias Svensson

”Electric Light Orchestra är ett av världens absolut fånigaste och mest patetiska band i mitt tycke. Detta kan vara värdefull information till dig när du ska läsa min recension. Jag har verkligen arbetat hårt för att förstå dessa gamla omusikaliska och otroligt osköna snubbar och för att inte låta mina värderingar sippra igenom i min text. Jag har misslyckats helt, precis som både bandet och filmskaparna misslyckats med denna film. […] E.L.O part 2 Access all areas är ett knippe totalt värdelöst och dussinvara dokumentärt mischmasch som jag starkt avråder alla, inklusive de mest hängivna fans av denna smörja, att befatta sig med. Denna estimerade timme tarvlig musik och tunna intervjuförsök till samtal om ingenting är något av det mest plågsamma jag sett i filmväg – möjligen att Picassos ´Den andalusiska hunden´ har plågat mig mer, men den har sin genialitet och sina poänger. Detta är endast smärtsamt för att man tycker så förbålt synd om dessa symfonirockfjantar som knycker på huvudena till sina värdelösa melodier och meningslösa, pekoral till texter. […] Man har blandat gamla intervjuer av sämre intressevärde och dålig bildkvalitet med nytt av lika lågt värde. Det sägs ingenting i intervjuerna – kanske lite minnen om varför den och den i bandet inte gillade en låt och varför det stora geniet Jeff Lynne hade den goda smaken att hoppa av detta katastrofband och gå vidare med klart lysande Travelling Wilburys. Men detta visste de flesta som skulle få för sig att se den här filmen redan, och då kunde man ju slippa att plåga sig igenom en väldigt kort DVD som känns fasansfullt lång. […] I en del sekvenser känner jag att man hade kunnat skratta. Som när basisten står och showar för publiken som om han befann sig i extas. Hans övertända uppförande hade varit normalt vid vilken konsert som helst, det enda problemet är att publiken sitter ner. ALLA SITTER NER!!!! […] Skrattet fastnar i halsen och jag springer mot dass. Jag spyr. Länge. Detta är en solklar femma. Minus fem! Tyvärr går vår begränsade skala bara till 1.”

Kommentar: Grattis Mattias. Du är grym! Vred mig av skratt första gången jag läste denna delikata sågning och samma sak händer gång på gång. (Klicka på länken ovan och läs sågningen i sin helhet.) Antar att ”Electric Light Orchestra - part 1” knappast finns med på din önskelista till jul?


¤ Någon särskild sågning som ni trogna läsare saknar på listan? Mejla oss gärna och berätta.


Sämst just nu: Michael ´Kramer´ Richards rasistiska påhopp
Bäst just nu: The Mustasch-Lotion på youtube - svensk tv-shop-parodi med snygga kameravinklar och galna infall