Var lite tjejig i vinter!

De flesta skulle förmodligen kalla mig galen nu, men jag vill påstå att vintern är en utmärkt tid för en flicka att vara singel. Åtminstone när det gäller härskandet över filmhyllan…



Jag vet inte vad det beror på, men det verkar som att killars gen för ödesmättad romantik inte är lika välutvecklad som den är hos tjejer. Givetvis gör jag ett överslag nu, och nog kan en kille sitta och prata sig varm om kärlek och tindrande ögonkast. När det väl kommer till kritan väljer han dock fyra gånger av fem en actionrulle med Clintan, en stå-på-näsan-komedi med Ben Stiller, eller en krigsivrande eposrulle som ”Braveheart” framför sockriga kärlekshistorier. Romantisk komedi är tjejers territorium. Ibland tycks den nästan skapad av hemmafruar för hemmafruar. Kritiker beskyller den för att vara i klass med kiosklitteratur eller tantsnusk. Konservativt sett påminner den om det gamla Hollywood och dess glamorösa stjärnor, med diverse skamlösa flirtar med femtiotalet, då mannen var den som stod för uppvaktning, kvinnan den som föll handlöst. Giftermål en norm, eller hur? Frank Sinatras musik har idag i det närmaste blivit synonym med sakta singlande flingor och romantisk skridskoåkning på Manhattan.



Frank Capras ”It happened one night” från 1934 var en av de första stilbildande inom genren romantisk komedi. Den gav upphov till uttrycket ”screw-ball”, vilket innebär att det med hjälp av ett humoristiskt munhuggande manus blir en tydlig statustävlan mellan mannen och kvinnan. I ”It happened one night” är Claudette Caulbert den bortskämda rika skådespelerskan som träffar Clark Gable, en nyligen avskedad reporter. Klasskillnaderna förtydligar deras olikheter. ”När Harry mötte Sally” från 1989 är en mer nutida version av samma verbala tuppfäktning...



”Casablanca” från 1942 brukar sällan klassas som romantisk komedi. Mer åt dramahållet och kritikerrosad som få, men bli inte avskräckt. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart ger upphov till samma sorts darrande tårar som ”Sömnlös i Seattle” från 1993. Men med dåtidens snygga trenchcoats, den pianospelande Sam och den odödliga Bergmans undersköna ansikte...

Än mer snyftande är ”Borta med vinden” från 1939. Bara titeln brukar få den mest hugade kille att dra en djup suck av illa dold rastlöshet. Och visst, det är ingen kortfilm, det här. Snarare rekommenderar jag ett tvådagars-pass, ungefär på samma sätt som upplevelsen av ”Gudfadern”-filmerna bör spridas ut över tre helger… Men visst är det värt det! Scarlett O’Hara, miss Vivien Leigh, är trollbindande och vacker som en docka. Med ett barns dumdristiga och envisa egoism för hon oss igenom detta epos av underbara klänningar och jordig arbetarklass. Tjänstefolk och dramatiska fall i trappor, den här filmen har allt och lite till, jag lovar! Clark Gable är med här också, som Rhett Butler; dåtidens mr Big i vit kavaj och svart kravat. Den ultimata tv-förälskelsen när ännu ett regnväder drar över stan…



- Mer nymodigheter! klagar du när du tröttnat på sydstatsdialekt och fattiga första världskriget-förhållanden... Jag har redan nämnt ”När Harry mötte Sally” och ”Sömnlös i Seattle”. För oinvigda är dessa två guldgruvan. Båda med Meg Ryan, hon som man skämtsamt brukar säga tävlar med Sandra Bullock om titeln som Romantisk komedis drottning i USA...

”När Harry mötte Sally” för samman Ryan med Billy Chrystal, som vännerna som inte kan leva utan varandra, men aldrig verkar få till det tillsammans. Dialogen, författad av Nora Ephron, är minst lika oemotståndlig som kläd-och-frissyr-bytena. Varje scen är ett mästerverk, detta är en film att se hur många gånger som helst.

Det samma gäller ”Sömnlös i Seattle”. Även denna med Nora Ephron, nu som regissör, och Meg Ryan, som kärlekskrank. Här har hon däremot siktet inställt på Tom Hanks, som spelar änklingen från Seattle. Ett helt Amerika skiljer dem åt, men tror ni det gör något? Bill Pullman som fånleende kramgo biroll, inledningsmusik: ”As time goes by”… Det kan nästan inte bli bättre.



Bill Pullman får en andra chans som hjärtekrossare i ”Medan du sov” från 1995. Här mot Sandra Bullock. Och visst, detta är minst lika mysigt. Och en hel del snö, så kanske passar den extra bra nu, när vår vita jul gör sitt bästa för att utebli.

Sandra Bullock är kvinnan som sitter dag ut och dag in vid tågrälsen och stämplar biljetter. En dag får hon se sin prins, i form av Pullman. Och ödet vill att de ska mötas. Givetvis på det mest dramatiska sätt man kan tänka sig.



Ja, ödet har ofta en stor roll när det handlar om romantisk komedi. ”Om ödet får bestämma” från 2001 är en sliskig filmbakelse med Kate Beckinsale och John Cusack. Deras vägar möts oväntat i julruschens New York. Då båda är upptagna bestämmer de sig för att låta ödet avgöra om de ska mötas igen eller inte. En sedel med ett telefonnummer och en bok med en signatur sätts i cirkulation, och endast om numret hittar rätt får kontakt uppstå. Eller…?



Lite mer djup men minst lika mycket kärlek har ”Eternal sunshine of a spotless mind” från 2004. Kaufman och Gondry i oslagbart skruvad kombination; den här prisbelönte godingen kan du säkert få manligt sällskap till om du vill! Skådedspelarmässigt en lyckad sammanföring av Jim Carrey och Kate Winslet, här möter de varandra inte en gång, men flera. Varje gång är dock som den första, när man experimenterar med minnesbanken…



Vill du ha en äldre klassiker, är det en kick att inse att ”Breakfast at Tiffanys” från 1961 fortfarande funkar. Om man kan konsten att bortse från att Audrey Hepburn är bräckligt pinnsmal i stil med Nicole Richie…



Vill du bara gråta, inte skratta? Då är ”Broarna över Madison County” från 1995 your man. Clintan är med här också, men oj vilken annorlunda Dirty Harry… Och Meryl Streep förstås, tårarnas drottning.



Mer action? Då ska du leta upp ”Den vilda jakten på stenen” från 1984. Riktigt rolig, och spännande på ett harmlöst Indiana Jones-vis. Michael Douglas när han var som snyggast, och man förstod att han var sexmissbrukare. Och Kathleen Turner, innan hon försvann in i urskogen av avdankade bortglömda men alltjämt fullt gångbara aktriser. Turner är bestsellerförfattaren som är bättre på att skriva om spänning och romantik, än att uppleva det. Hennes syster lever något farligare, och innan Turner vet ordet av är hon mitt i den Colombianska djungeln, bland tigrar, krokodiler och dyrbara ädelstenar. Och med Michael Douglas förstås, som räddande hjälte.



Nog är könsrollerna cementerade… Fast i ”Bridget Jones dagbok” är Renee Zellwegger både mullig och oattraktiv. Nästan irriterande kärlekstörstande och pinsamt bortkommen. Tack vare inledningsscenen planteras dock igenkänningskärleken. Zellwegger är aspackad, sjunger med i ”All by myself” med skrålande falsk stämma, i bylsig Ally McBeal-pyjamas och med handen halvvägs ner i godisskålen. Och framför allt: ensam… Filmen igenom gör hon allt för att gå ner i vikt, sluta röka, bli ”lyckad” och världsvan. Och visst känner man igen sig, även om Jones är något dragen till sin spets. Mr Darcy, killen som ska rädda henne, har lånat sitt namn från ”Stolthet och fördom”, en bok som blivit både film och tv-serie, ursprungligen skriven av Jane Austen. Han spelas här av brittisk-söte Colin Firth. Extra plus i kanten för Hugh Grant, som här äntligen vågade byta ut sin hundvalpsimage.



Dessa båda herrar återser vi gärna i ”Love actually” från 2003. Även klassad som julfilm, och enligt mig mer sevärd än ”Notting Hill” från 1999, som Richard Curtis också skrivit manus till. Här är bottnarna lite djupare än vi är vana vid. Människoporträtten lite mer ingående, förhållandena lite mer komplicerade. Och med ett stjärnspektra som till och med kan få den mest stelbente krigsfilmsälskaren att gosa ner sig i soffan…



Annars är som sagt vintern den ultimata tiden att vara just ensam i filmsoffan. Bunkra upp med chips och godis (du kan köpa träningskort sen), och lägg i något riktigt tjejigt i dvd-spelaren. Ta chansen nu, gör filmens romantik till din religion för en kväll. Vem vet, efter nyår kan det vara för sent…

Men ett råd är kanske att stoppa undan de feministiska glasögonen en stund. Som sagt: Frank Sinatra, femtiotalsideal… Kvinnor är kvinnor och män är män; i den romantiska komedin härskar Barbie och Ken.

(Är du mer sugen på att dra till biosalongen går "The Holiday" upp idag, den 15/12. Cameron Diaz, Jude Law, Jack Black och Kate Winslet i gosig sammansmältning.)