Dr Jekyll and mr. Hyde - Ondskans utseende förändras

”Dr. Jekyll and mr. Hyde” av Robert Luis Stevenson kom ut 1886 är en av de mest fascinerande böckerna jag har läst. Eller inte läst; än mer fascinerande var att jag hörde den inläst på band av ErnstHugo Järegård, vilket rekommenderas. Hur som helst: skräcken att förvandlas mot sin vilja, få försaka den man älskar när ondskan tar över, är inte mindre övertygande idag. Men efter att ha sett några olika av filmversionerna som gjorts finner jag det än mer fascinerande hur mr. Hyde, ondskan själv, förändras för att passa in i just sin tidsålder.




titel: ”Dr Jekyll and mr. Hyde”. år: 1931. regi: Rouben Mamoulian. manus: Robert Luis Stevensen, Samuel Hoffenstein, m.fl. i rollerna: Fredric March, Miriam Hopkins, Rose Hobart, Holmes Herbert, m.fl.


Filmen var nyskapande för sina specialeffekter, och huvudrollsinnehavaren fick en oscar. Filmen fick flera nomineringar.

Man leker man med överexponering och splitscreen, kvinnlig fägring är viktigt i form av såkallad spektakel-effekt, där en prostituerad visar upp sin urringning och sina ben direkt riktad mot kameran och den manliga publiken. Det är skönt att se hur prydheten för tiden gör dr. Jekyll galen efter giftermål (indirekt sex), och driver honom att ta till sin onda sida; mr. Hyde, för att få leva ut sina lustar. Dr. Jekyll är här en välvårdad gentleman med svart bakåtstruket hår där en liten lock trillar ner i pannan. Han är till en början oerhört charmerande, och hans enda svaghet är oförmågan att komma i tid. Vilket har sin grund i hängivenheten till sitt arbete; dr. Jekyll slits mellan att träffa sin fästmö och att hjälpa gamla damer på operationsbordet. När han tar drycken för att förvandlas till mr. Hyde, är det för att hans intresse för forskning är för stort för något annat. Han är fast övertygad att människans själ består av två olika sidor, en god och en ond, och att räddningen för oss alla skulle vara om de båda gick att skilja från varandra.

Mr. Hyde i versionen från ’31 är en stort grinande, apliknande figur, med drastiskt föråldrat utseende, spetsiga, fula tänder, håriga händer, och en enorm energi. Mitt första intryck av apa ändras snart, då jag inser att han faktiskt ser ut att föreställa en gammal mörkhyad man. Både till utseende och spel påminner han om de sminkade vita som spelar svarta i Griffith’s Birth of a nation ( 1914 ). Det apliknande beteendet mr. Hyde har, både när han ociviliserat slår omkring sig inne på en pub, och när han i slutet söker fly undan polisen inuti sitt laboratorium genom att klättra uppför hyllorna, är troligen inte långt ifrån det synsätt västvärlden hade på svarta människor under 30-talet och tidigare…


Den svarte mannen som måste brytas ner till apliknande slav, för att han inte ska framstå som attraktiv i kvinnors ögon, och för att han inte ska tro att han ska kunna göra karriär i västvärlden, var tydligt det största hotet och sågs som den ultimata ondskan; ”pure evil”, när den här filmen gjordes, 1931. Detta är egentligen inte mer underligt och frånstötande, än att vi genom åren har kunnat se ondska porträtteras i form av ryska spioner, tyska generaler, eller om ni så vill; talibanska flygplanskapare. Trenderna svänger och det är ibland svårt att stå utanför och få ett hum om vart det lutar. Men nyttigt, mina vänner. Nyttigt…




titel: “Dr. Jekyll and mr. Hyde”. år: 1941. regi: Victor Fleming. manus: Robert Luis Stevensen, John Lee Mahin, m.fl. i rollerna: Spencer Tracy, Ingrid Bergman, Lana Turner, Donald Crisp, m.fl.


Ingrid Bergman är en stjärna med självklar glans, liksom Lana Turner och Spencer Tracy, och detta spelar stor roll för filmen; emellanåt nästan övertar det handlingen, och man tänker sig de dåtida recensionerna, hyllande de fantastiska agerandena. Inte alls orättvist i så fall, bara naturligt i och med stjärnkulten som kom igång under 30- och 40-talet. Däremot är det ovidkommande för den här recensionen…


Vad jag inser redan i första scenen, är att kyrkan tagit sig en stark roll i samhället, starkare än 1931.

Förstascenen är förlagd till en predikan. En man i bänkraderna börjar skratta och hylla det djävulska, istället för att prisa Gud. Dr. Jekyll är den som tar sig an mannen. Det visar sig att mannen ”blivit så här” efter att han varit med i en explosion i en kolgruva under sitt arbete. Det är på denne mannen dr. Jekyll ber att få testa sina experiment, gällande den onda och goda sidan av själen, i hopp om att bota mannen. Men den ansvarige läkaren på sjukhuset tillåter inga sådana experiment, och dr. Jekyll får fortsätta experimentera på kaniner och råttor, som han har i sitt laboratorium.


Kyrkans starka roll märks också under middagen med Jekylls fästmö, då diskussionerna kring huruvida människans själ är både god och ond möts av häftiga protester. Prästen sitter för övrigt med som middagsgäst. Kristendomen är hårt rotad, och kyrkgående människor i den här filmen verkar se det som självklart att de därmed är goda människor.

Bergman är förtrollande som fresterska, och det spelas än mer på att Jekyll dras till henne mot sin vilja. Som vanligt är det roligt att leka med motsättningarna; är det kristet och ordentligt runt matsalsbordet, så dra in lite erotiska spänningar i sovrummet, så ska vi nog se att det blir både en moraliskt riktig, men också lite farligt flirtande, publiksuccé. Det är omöjligt att inte tänka på dessa underspänningar, och mina tankar går direkt till censurens maktsvängningar. Det var under denna tid fortfarande långt kvar till sex and rock’n roll, och även om det inte är lika laddat när Bergman tar av sig strumpebandet och visar spirorna, så känns kontakten skådespelarna emellan synnerligen mera upphetsad, än i versionen från ’31.


Så vad är då ondska? Ja, sanning att säga hade jag väntat mig en jude den här gången. Men näsan är inte så stor, och teorin känns långsökt. Kanske var man vid den här tiden rätt så försiktig. Hollywood har ju för övrigt grundats av judar… Nej, utseendemässigt är dr. Jekyll väldigt lik sin mr. Hyde. Så pass lik att en replik har lagts till, då Bergman vänder sig om i dörren vid ett tillfälle då hon besökt Jekyll, och säger ”for a moment there, I thought…o nevermind”.

Mr. Hyde ser äldre ut, mer sliten, ringar under ögonen, och längre, mörkare hår som är mera ovårdat och hänger fram. Men det som mest skiljer är hans beteende. Detta är ingen apa som hoppar rundor. Nej, när mr. Hyde slår omkring sig med käppen tänker jag på ”A clockwork orange” (Kubrick, 1971). Hyde är dödligt charmerande trots sitt oattraktiva yttre, och Bergman pendlar mellan att fängslas och sky honom. Kontenta: Ondska är det samma som lust. Människan bör vara kristen, det vill säga inte vilja knulla.





titel: ”Jekyll+Hyde”. år: 2006. regi: Nick Stillwell. manus: David T. Reilly, (Robert Luis Stevensen), m.fl. i rollerna: Brian Fisher, Bree Turner, Maria Del Mar, Kate Kelton, m.fl.


Hur ser då ”pure evil” ut idag? Jag såg den något taffliga filmatiseringen ”Jekyll+Hyde” för att försöka mig på en gissning. Mycket är förstås förändrat. Den här filmen är nästan desperat moderniserad, vilket förvisso gynnar mitt syfte, men ger en mycket sämre film som resultat… Jay Jekyll är ung läkarstudent. Han har en tjej på gång, men det framgår aldrig med önskad tydlighet att detta är hans livs kärlek (förrän på slutet…). Skådespelarna är alla unga, och inga kända ansikten för mig.


Man har valt att inleda filmen med dokumentärgrumliga bilder och en berättarröst, huvudpersonens, som förklarar att detta är en videodagbok över ett experiment som två elever gjort tillsammans. Kopplingarna till andra filmer, så som ”Blair witch projekt”, och senare ”Saw”, ”Psycho” och ”American Psycho” är tydliga. Men tydligast av allt verkar fascinationen över döda kroppar vara. Lik, lik och åter lik. Logiken kommer i skymundan, då alla läkarstudenter är festande pillerknaprande knarkare och läraren gör obduktion på katedern...


Hur ser då ondskan ut? Tja, förvandlingen är för det första inte lika ingående dokumenterad som den är i de båda gamla filmerna. Laboratoriet visas över huvud taget inte förrän på slutet. Här leker man istället med enbart blickar och en sorts under-huden-känslan av att något är fel med dr. Jekyll. Psykopaten är idag en av oss andra, vi kan inte avgöra annat än med hjälp av magkänslan om vi ska följa med honom hem eller inte. Och i denna film verkar magkänsla vara något högst överskattat, därav alla lik… När jag sett de tidigare filmerna har jag lekt med tanken på hur vissa kvinnor faktiskt verkar leva tillsammans med en Dr Jekyll/mr Hyde-person på riktigt. Gör mr Hyde till en snygg jävel, tänkte jag då, på samma sätt som vampyrerna alltid har lockat trots sin farlighet. Och bad guys alltid haft något extra.



Och mr Hyde i den här versionen ÄR snyggare. När Martha ligger under honom och beundrar hur sexig och vältränad han blivit, och mr Hydes hand famlar efter hennes hals medan han tänker på kvinnan han nyss strypt…då infaller några sekunder av riktig spänning!


Den största skillnaden tycks vara anledningen till varför dr Jekyll väljer att göra sitt experiment. (Det här med att det är två elever sjabblas enligt mig bort rejält, och man undrar varför de valt denna något komplicerade lösning…) Jay är trött på att alltid komma på andra plats, aldrig vinna, hävdar han själv i inledningen. Genom att blanda olika droger får han fram en dos som långsamt ska göra honom till en annan varelse. Något djupare vetenskapligt resonemang, som det att den onda och goda sidan ska hållas isär, är det inte tal om. Moral är inte trendigt, idag gäller individualismen till vilket pris som helst.


Fast ju längre in i sitt projekt Jay Jekyll kommer, desto mer avskärmad och isolerad tvingas han bli från sina kompisar. Från första början är hans lärare emot hans projekt, och Jekyll väljer att frivilligt hoppa av för att kunna fullfölja det. Snart spionerar han enbart på sina forna vänner, då han inte vågar låta dem umgås med honom längre. Så vad uppnår han då genom sitt experiment? Som sagt: moralen är inte så tydligt som i de äldre filmerna, då det ansågs viktigt att visa upp en. Den här filmen handlar om ondska och vad den gör med människor. Det är sorgligt att se Jay döda sina vänner, men jag saknar fler uppvaknanden likt det i inledningen; då Jay ser en blodig kvinna i sitt badkar och skrämt undrar ”what has he done?”


Den extremt utspridda drogkulturen, och det faktum att Jekyll använder sig av samma droger som sina kompisar, bara en annan blandning, gör steget från farlig personlighetsklyvning till ”vanlig” partyknarkare litet. Vill man med detta ytterligare tydliggöra hur lätt gemene man har till ondskan? Kanske till och med förminska själva ondskans betydelse; alla kan skylla på att de har narkotika i blodet; idag kan alla bli onda om det vill sig illa? Ordet ”ondska” hör i dagens västvärld snarare till sensationsjournalistiken än till bibliskt grundade värderingar. ”Jekyll+Hyde” vill visa att vi alla har förvandlingen inom oss. Eller? Alla droger hit och dit får mig att undra. I min värld är läkarstudenter intresserade av hälsa och att hjälpa andra människor. Men kanske är det just uppfattningar som dessa, som berättelser som ”Dr Jekyll and mr Hyde” vill göra upp med? Skrämmas lite med. Ifrågasätta.



fotnot: Det finns senare versioner, och även tidigare versioner, av ”Dr Jekyll and mr Hyde”. Jag valde de två gamla versionerna för att de råkade vara på samma skiva, och den senare för att den verkade ytterst modern. Registret för alla versioner hittar du lätt på www.imdb.com, om du är intresserad.