Kims årskrönika 2006

Nyårsafton, en dag som rymmer ofantligt mycket. Träffa vännerna. Lova saker som man vet att man inte kommer att hålla. Supa sig redlös. Spränga av sig näven med någon livsfarlig pyroteknisk pjäs. Men nyårsafton innebär även slutet på ett år och början på ett nytt. Ännu ett år har lagts på en hylla någonstans i ditt huvuds mest avlägsna vrå, för att aldrig mer plockas upp igen annat än i din fantasi. Pinsamma minnen. Roliga minnen. Minnen av den där flickan som du älskade så. Erfarenheter att ta med sig i bakhuvudet till nästa spännande år.

Nyårsafton innebär ju också, allra mest på en seriösa filmsida som denna, att redaktionen sammanfattar sina filmår i nätta små listor. Som den ansvariga medborgare jag försöker verka som har även jag, för tredje året i rad, slängt ihop denna fantastiska årskrönika. I år har det släppts mycket spännande och bra film från hela världen. Det har faktiskt kommit så många filmer att inte ens en filmjournalist som jag själv hunnit med att se allt. Så ha i åtanke när ni läser denna lista att jag inte hunnit med självklara listkandidater såsom ”Babel”, ”The science of Sleep”, ”The Prestige”, ”Marie Antoinette” eller tusen andra filmer som säkert platsat in här. Men här kommer i alla fall filmåret 2005, från Kim Ekbergs synvinkel. Varsågoda.

Bäst 2006
Självklart från botten och upp, för mesta möjliga spänning!

5. Me and you and everyone we know

Miranda Julys debutfilm var under början av året på allas läppar, och priserna hade fullkomligt regnat på filmen. Detta gjorde mig så pepp på att se filmen att jag tog och importerade filmen från staterna med en gång istället för att vänta på biopremiären. Och vilket köp det var sen! ”Me and you.. bla bla bla” är en underbart vacker och söt film om oss små människor som vandrar runt och lever våra små liv. Man sitter och myser i filmens omtanke och fingertoppskänsla, frossar i de kärleksfulla karaktärsskildringarna och smälter av filmen superstiliga soundtrack. När filmen är över så infinner sig en värme i hela kroppen som räcker i flera veckor, vilket det är få filmer som ger. Ibland är en film som inte kräver så mycket, utan bara får en att må bra, det bästa man kan få, och under det gångna året så har ”M.A.Y.A.E.W.K” varit tämligen svårslagen på den fronten.


4. Grizzly Man

Timothy Treadwell var en man som (nästan) helt ensam gav sig ut för att leva med livsfarliga Grizzlybjörnar under en längre tid, för att visa att människor och djur kan leva i harmoni på lika villkor. Han levde där under en tid varje år, och efter ett par år så blev han sedermera dödad och uppäten av björnarna. ”Ren idioti”, är det utan att ha sett filmen förbannat lätt att avfärda detta som, rycka på axlarna, och sedan gå vidare. Ingenting säger heller att man kommer att ändra sin åsikt efter att ha sett den, men se den, det borde alla göra. Werner Herzog varvar skickligt filmat material från Treadwells år med björnarna, med intervjuer där man får ta del av omvärldens reaktioner, och aldrig någonsin säger någon vad du ska tycka. Vare sig man fascineras eller föraktar Treadwells mission så kommer man att få ta del av en film som bjuder på fantastiska naturbilder, glädje, sorg, fanatism, hat och kärlek. ”Grizzly Man” är en oväntat underskön och omtumlande upplevelse som borde beröra den mest känslokalle. En av filmhistoriens allra bästa och skickligaste dokumentärfilmer är det hursomhelst utan tvekan.


3. Where the truth lies

Ja, jag vet att den här i Sverige har döpts om till ”Sanna lögner”, men det vägrar jag kalla den. ”Where the truth lies” är en stilfull titel som sammanfattar filmen på ett alldeles förträffligt vis. Atom Egoyan är en av mina absoluta favoritregissörer, men mästerverket ”Ljuva morgondag” som sin starkast lysande stjärna. ”Where the truth lies” är inte hemskt långt ifrån. Filmen sammanfattar egentligen allt Egoyan står för, och gillar man inte den här filmen så gillar man nog inte honom alls. Man känner från tidigare filmer igen det smakliga voice-overberättandet, de separata synvinklarna, och den uppbrutna tidsaxeln, men här är allt finputsat och polerat. Filmen är en otrolig skildring av en tid som har flytt, då showbuisness var det stora heliga. Hela filmen tindrar och sprakar som den vackraste cocktail. Fotot är enastående, som sig bör, och varje liten bild är otroligt vacker i sitt gyllene skimmer. Skådespelarinsatserna är fantastiska från hela teamet. Ja till och med Kevin Bacon som jag annars brukar ha väldigt svårt för, gör skrämmande bra ifrån sig i en av de mest minnesvärda rolltolkningarna på länge. Filmen är intelligent, vacker och sorglig, som sig brukar med Egoyans filmer, och det finns en scen i filmen som kännetecknar detta på ett utomordentligt sätt. Detta är scenen då en moder har spritt askan av sin döda dotter på ett träd i sin trädgård för att hon ska kunna få se henne växa upp. Precis som hela filmen så sliter detta tag i mitt hjärta, får mig att vilja gråta, skrika och jubla över hur fantastisk Atom Egoyan fortfarande är på att skildra sorg.


2. The Squid and the Whale

Att Noah Baumbach hade varit med och skrivit manuset till “The Life Aquatic” räckte för att ge mig enorma förväntningar på denna film. ”The Squid and the whale” är en film om hur det är att genomleva en skilsmässa, och med stor fingertoppskänsla så skildras detta i en perfekt balansgång mellan värme, humor och allvar. Åttiotalskänslan är stor, och likaså närvarokänslan då man hela tiden känner sig delaktig i familjens krackelering. Det hela är stilfullt ackompanjerat av klassigt stilfull musik av mästare som ”Pink Floyd”, och ”Lou Reed”. Samtliga av filmens skådepelare imponerar stort, och ingen känns fel eller överflödig. En skilsmässa är nog jobbig att genomlida i sig, men ifrån ett barns perspektiv så kan det vara rent outhärdligt. Filmen ger en nyanserad och sympatisk bild av alla filmens karaktärer, vilket gör den mycket lättare att förhålla sig till. Bäst lyckas ändå en skäggig Jeff Daniels i sitt livs prestation som den kulturelitistiske familjefadern iklädd manchesterkavaj. Ordet ”bitterljuv” är ett av mina favoritord i det svenska språket, och det sammanfattar faktiskt denna film ganska så bra.


1. Lady Vengeance

Jag kan inte mycket annat göra än att kapitulera och låta den geniale sydkoreanen Chan-Wook Park ta emot denna hedervärda utmärkelse i år igen. ”Lady Vengeance” är precis en sådan avslutning på den fantastiska hämndtrilogin som man kunnat drömma om. Alla pusselbitar faller på plats, alla lösa trådar knyts ihop, och hela trilogin sätts i ett sammanhang. Park nickar till Hitchcock, Bergman och Lynch, men lyckas samtidigt att skapa någonting helt eget och unikt som skiljer sig markant från trilogins tidigare delar. Kalaset bjuder på en extremt våldsam om än hiskligt vacker, varm, motbjudande, poetisk, moralisk och kärleksfull våldsbalett som hela tiden vet vad den vill. Illvilliga själar har kallat Park för spekulativ och våldsförhärligande, men ”Lady Vengeance” borde väl övertyga varenda liten tvivlare med sitt extremt starka och tydliga antivåldsbudskap. För här, likt de andra delarna så är det i slutändan så att summan av kardemumman är att våldet, på ett Chabrolskt sätt, bara bryter ner och förstör. ”Lady Vengeance” fullkomligt vimmlar av fantastiska små biroller med egna sorgliga och vackra levnadsöden, som fungerar som någon slags allegori över Geum-Ja’s inre resa. För då de tidigare filmerna handlat mycket om hämndens känslokalla attribut, så handlar det här om det drama som utspelar sig i huvudpersonens inre. Vi åskådare kastas mellan nutid, dåtid, framtid, verklighet, spekulation och dröm på ett aldrig förvirrande, originellt, och fantastiskt skickligt sätt. När själva hämndauktionen för en tredje gången är utförd återstår bara ett känslouttömt skal av vad som en gång varit en människa, och återigen så kan man dra en slutsats som kan appliceras på alla trilogins delar, nämligen att hämnden inte ger oss det vi har gått miste om tillbaka, utan bara gör oss själva till lika stora syndare. Så när den oskuldsfullt vita snön i filmens slutsekvens faller på vår hämnerska till tonerna av den otroligt vackra titelmelodin, så är det bara att kapitulera. Kapitulera och säga hej till den sista delen i den bästa filmsviten någonsin.

Bonusutmärkelser
Här kommer lite andra produkter som av ett eller annat skäl inte platsade in på den riktiga listan, men likväl förtjänar ett pris av något slag.

Årets överraskning: Good Night and Good Luck

Jo, jag vet. ”Confessions of a dangerous mind” var en underhållande bagatell, men jag tog för givet att detta berodde mer på Kaufmans sinnrika manus än på Clooneys handfasta regi. Så några direkta förhoppningar hade jag inte på ”Good Night and Good Luck”, vilket gjorde överraskningen stor när detta visade sig vara en stilfull svartvit historia om makt och korruption. Och så för andra gången i år, en enastående, seriös Jeff Daniels.

Årets direkt till dvd: Thumbsucker

Vad är det med Sverige och direkt-till-dvd egentligen? ”Donnie Darko”, ”Rushmore” och nu ”Thumbsucker”. Man måste ju bara undra. Hursomhelst så är ”Thumbsucker” en av årets bästa filmer med sin oerhörda charm och för en gångs skull befogade moraliska intentioner. Slimmat, färgsprakande och kvickt, likt en isglass på LSD. En bonus för det svängiga sountracket som är en mix av gospelpop med Polyphonic Spree, Cat Stevens, och sorgligt bortgångne men alltid lika fantastiske Eliott Smith. Köp, se och myyyys!

Årets mest överskattade: München

”München” är en film som i dagen samhälle, och vår politiska situation, egentligen är extremt viktig. Men trots alla lovord så finner jag filmen löjligt moraliserande, övertydlig, torr och statisk. Det spelar ingen roll att ett viktigt tema tas upp då det inte engagerar ett uns. Jag förstår inte heller hur den actionorienterade biopubliken kunde lockas att se detta över två timmar långa och tråkiga prettodrama. Kan det stavas Spielberg, filmvärldens enda fixstjärna i lekmännens ögon? Jag hoppas att jag missade något väsentligt när jag såg ”München”.

Årets sämsta film: Hostel

Quentin Tarantinos fortsatt dåliga smak infekterar ännu ett filmår med ännu en fullkomligt hjärndöd film. Konstigt nog så lyckades inte filmen uppnå samma status som ”Sin City”, även fast den uppenbarligen besitter samma kvaliteter. Den hjärndöda handlingen, våldsförhärligandet, den sjuka kvinnosynen, och det totalt Oengagerande berättandet, alla filmbranschens lågvattenmärken finns där och bidrar till en rent förödmjukande film. Man kan ju bara hoppas på att Tarantino snart slutar umgås med dåliga kompisar som Roth och Rodriguez, innan de börjar smitta ner hans egna filmer med dålig smak.

Årets kulturgärning: Michael Haneke Collection på dvd

Bara det att få fyra stycken fantastiska och tidigare helt oåtkomliga filmer av det österrikiska filmgeniet Michael Haneke var ju en välsignelse i sig. Att man sedan kunde köpa den på finsk utgåva till priset av en film, gjord ju inte saken sämre precis. Det var bara att beställa hem den, veva ner rullgardinerna, och frossa i dekadens, moraliserande våld och svärta när den är som allra vackrast. Att boxen sedan var fulare än sitt svenska dito var ett lågt pris att betala för några extra hundralappar i plånkan.

Årets tv: Fråga Anders och Måns

I tre fantastiska teveserier har de vetgiriga Anders och Måns gått från klarhet till klarhet i sin komiska träffsäkerhet. I en salig blandning av public service-tv, ironi, meta, surrealism, fars och satir så har man aldrig varit säker på vad som komma skall, och ständigt har man skrattat käften av sig åt de roliga upptåg som grabbarna bjudit på. Att vara både bildande och rolig på samma gång är ett konststycke, men Anders och Måns klarar detta ypperligt, även om det mest av allt bara är roligt. 2008 kommer nästa tv-serie med Anders och Måns. Jag räknar redan dagarna.

Årets videospel: The Legend of Zelda: Twilight Princess

Zeldaspelen har alltid haft ett litet rum I mitt hjärta med sin feta stämning och sina vackra små berättelser om allt från hjältedrömmar till döden. Det senaste spelet i serien är inget undantag, och sätter en allvarlig ton som vi senast såg i spelseriens bästa del ”Majoras Mask” till N64. ”Twilight Princess” är ett mycket vackert spel, och omfattande med sina 70 timmars speltid. En bättre investering går inte att göra tillsammans med ditt sprillans nya Wii. Hey, man får ju skjuta pilbågen genom att sikta direkt på skärmen! Bara en sådan sak.


Det var allt. Mitt 2006. Det är säkert långt ifrån ditt 2006. Så skriv gärna och berätta om ditt 2006 för mig, eller för den sakens skull vad vi 2007 kan göra för att du ska tycka om Tellusfilm ännu mer. Slutligen så vill jag tacka alla er som besökt Tellus regelbundet, ni som har kommenterat, mailat och tyckt till. Det är tack vare er som Tellus fortfarande snurrar. Och jag kan, utan att säga för mycket, berätta att 207 kommer att bli ett stort år i Tellusfilms historia. Så häng kvar, och dela ännu ett gnistrande filmår tillsammans med oss.

Gott nytt år!