Bäst före datum drabbar de flesta

Jag såg Casablanca för en vecka sedan. Jag har aldrig sett den förut, men Casablanca låg som cigarettfylld skugga över hela min barndom. Både min mamma och mormor var oerhört förtjusta i denna film. Mormor, som var en hängiven cineast, brukade med vördnad citera Humphrey Bogart påstådda replik:
“Play it Again Sam, Play it again!”
Min mamma var lika fascinerad av Bogart som jag är av Heath Ledger, och varje gång vi talade om någon film eller någon bra skådespelare hemma, brukade hon sucka och säga att Bogart, han är ändå den bäste! Hon och jag såg tillsammans Att ha och inte ha, och mamma strålade förtjust filmen igenom. Den mörka rösten. Cynismen. De trötta linjerna i ansiktet. De sorgsna bruna ögonen. Den härliga machostilen. Hon översåg till och med att Bogart rökte som en borstbindare i varje film (i Att ha och inte ha brukar han och Lauren Bacall kasta cigaretter till varandra stup i kvarten) trots att hon var och är övertygad rök motståndare. Men en hjälte som Bogart kan tydligen komma undan med vad som helst, till och med cigaretter.
Jag begrep inte vad som var grejen med karlen. Rynkorna. Hundögonen. Den fåniga machostilen. “Mamma, Varför tittar vi på den här tönten?” Hon blev riktigt sur, som om Humphrey kunde höra mig.
Tillbaka till Casablanca. Det är en helt ok film, (även om jag inte förstår varför den blev SÅ populär) Ingrid Bergman är bra, Sam är bra, rätt spännande story, ja, det mesta är bra utom Bogart. Han är ingen dålig skådespelare, bara grymt irriterande. Kedjerökande, rynkig, ganska kort och med ett ansiktsuttryck som han ständigt hade ont i magen. Vad var det som gjorde att den här mannen gick till historien som en av filmhistoriens största ROMANTISKA hjältar? Jag menar, jag kan förstå att han beundrades som tuffing, men romantiker? Teorier någon? I Casablanca släpper han stoiskt Ingrid Bergman eftersom han inser att hon passar bättre ihop med sin riktige man, vilket är ädelt, men knappast vad jag kallar romantiskt. Han ler lite och med ett “Here’s looking at you kid” tar de farväl. Inga onödiga kommentarer i stil med “jag älskar dig”. En annan typisk Bogartreplik finns Att ha och inte ha då han frågar Lauren Bacall om hon vill rymma med honom; hon ser förälskat på honom. “ Du behöver bara be mig” säger hon med hes röst och lutar sig fram så han ska kunna kyssa henne. “Hur fort kan du packa” säger Bogart då.
Nej, Tacka vet jag Leornardo Di Caprio, Owen Wilson, Heath Ledger. Män som åtminstone någon gång tillåter sig visa känslor. Men den grymma sanningen är förstås att alla filmhjältar, till och med Heath Ledger, förr eller senare passerar ett bäst före datum. Och jag bara vet att om tjugo år kommer jag släpa med min dotter på filmfestivaler för gamla filmer för att hon ska kunna se en riktig filmhjälte. Kanske kommer vi se Brokeback Mountain. Jag kommer att gråta och hon kommer att sucka och peta mig i sidan, “mamma varför tittar vi på den här tönten?”
PS, Humphrey Bogart sa för övrigt aldrig Play it Again Sam “Play it Alain“, utan bara play it. Så det så.