Jennifer Brown slog Falkenberg

Oj, oj, oj.
Cissi Elvin och Guldbaggejuryn i all ära, men nog har det nyss begåtts ett misstag som får filmvetare att rodna lång tid framöver.
Av de filmer som var nominerade till bästa film fanns ”Storm”, som förvisso är något helt nytt för att vara svensk film, men hej! ”Matrix” kom för åtta år sen… Det kan varken en snygg klippning, en rödhårig Eva Röse eller alltid lika skicklig Jonas Karlsson ändra på. ”Förortsungar”, som var årets barnmusikal, en satsning helt utdömd av Filmkrönikan för sina platta stereotyper, men med ett tema som låg så rätt i tiden som det bara kunde: flyktingar. Svenska kids ska hjälpa invandrarfamiljen att stanna i Sverige, med hjälp av klatschig sång och dans. Sist har vi ”Farväl Falkenberg”, filmen som knåpades ihop av några helt oprövade kort inom svensk filmindustri, och sedan hajpades till Oscarsstatus av Anna Anthony från Memphisfilm.

Tre debutregissörer tävlade om juryns gunst i regisektionen. Jesper Ganslandt för ”Farväl Falkenberg”, Ylva Gustavsson och Catti Edfeldt för ”Förortsungar”, och Anders Nilsson för ”När mörkret faller”. En film tog hem alla prestigefyllda priser. Jag väntar till slutet med att avslöja vilken…

Guldbaggegalan i år leddes av Sissela Kyle, lockig och leende men framför allt: rolig. Stelt som det alltid blir på sådana här tillställningar krävs det en man eller kvinna som lyckas komma runt det, och Sissela verkade vara rätt kvinna på rätt plats. Den enda som möjligen klassade ut henne var Cecilia Frode, när hon iklädd fjäderskrud och Can-Can-horig korsett presenterade priset för bästa manliga skådespelare. Hon pratade sig varm om manliga bringor, och rumpor som avtecknar sig fint i motljus, ”och det är varmt…det är sommar…jag har på mig en tunn klänning och du kommer kanske till mig i en traktor…”, för att slutligen klargöra att nejdå. Varken Jonas Karlsson, Anastasios Soulis eller Gustaf Skarsgård har bringan som krävs för att fylla ut en brynja… Svenska skådespelare är långt ifrån Sylvester Stallone. Vinnaren blev i alla fall Gustaf Skarsgård för sin roll som den punkige storebrorsan i ”Förortsungar”.

Janne ”Loffe” Carlsson är het, het, het, ja, jag säger då det. Först i Idrottsgalan och nu här. ”Göta Kanal 2” må ha varit en av de pinsammaste blunders svensk filmindustri hittat på att genomföra förra året (enligt MIG; jag vet att det är många där ute som inte håller med mig), men Loffe är jag glad att ha tillbaka! Det är få människor man inte känner, som man blir så varm i hjärtat av att se.

Björn Kjellman vitsade till det, samtidigt som han la in en politisk brasklapp (tack för den!). Han rabblade upp de nominerade: Oldoz Javidi, Haddy Jallow, Amanda Ooms, och avslutade med att konstatera att det var en lista som Sverigedemokraterna inte skulle gillat… I två tysta sekunder slog det mig: om Amanda Ooms vinner, är det 1-0 till Sverigedemokraterna då? (Fast Ooms är väl holländskt eller något, knappast svenskt, så det hade väl funkat ändå, antar jag)… Nu blev det Haddy Jallow, som sprudlande lycklig tog emot priset. Filmen ”Säg att du älskar mig” blev ingen hit, men Haddy Jallow blev det, alltså. Sin första filmroll, och hon är redan en stjärna. Kvinnan har världen framför sig. Med all rätt.


Förmodligen var det bara en som var gladare än Haddy. Anders A Rosendahl, som vann bästa manliga biroll för sin roll i ”Hemligheten” tyckte då sannerligen inte att han var av liten betydelse, som Eva Röse så giftigt insinuerade. Han höjde den otympliga insekten till skyarna och höll kvällens andäktigaste tal, om att priset må vara litet i universalt mått mätt, men underbart stor i nuet. Eva Röses tal om att det är roligt att få hylla männen ”som så ofta hamnar i svensk films periferi” var roligt, men frågan är om inte Rosendahl toppade det.

Lia Boyson vann för sin roll i filmen ”Sök”. En inte helt lycklig liten historia, men förmodligen en av de filmer som bidrog till att svenska folkets biotittande var till 20 procent svenskt under 2006. Det vill säga: vi valde att se fler svenska filmer? Eller det producerades ovanligt mycket svensk film som fick biopremiär, varav kanske mindre procent detta år tillhörde kriminalargenren? Eller större, rent utav? Det förtäljer inte historien, men jag tycker nog att dunken i ryggen ska tas med en stor matsked salt…

Vad var det då som särskiljde sig under året 2006? Vad var det som gjorde att vi kommer ihåg det, att det satte sig på kartan, att det inte blir ett år vi bara glömmer bort och skyfflar undan som ett av alla dessa år när Ingmar Bergman blivit för gammal och Lukas Moodyson inte förmår frälsa världen längre? Jo, enligt mig, och enligt många andra tidningar, åsiktstryckare världen över, så har denna utmärkning två ord. En allitteration ur samtiden, för jämlikheten mellan könen och den, kanske slutliga, hyllningen till den lilla byn utanför den stora staden. ”Farväl Falkenberg”. För var det inte så här det skulle göras? Med ett pojkigt berättarperspektiv, ett flamsande tramsande genom de viktiga funderingarna i livet. Inte var det storsvulstigt med Mikael Nyqvist och stråkorkestern. Inte var det några cp-skadade Jonas Karlssons eller ens någon Skarsgård i rollistan, - och så befriande? Eller? Var det inte så här man skulle porträttera manlig vänskap? Runt om i världen pratades det om denna nya svenska film, och jag tror inte jag var ensam om att se framför mig en Guldbaggegala i stil med Lukas Moodysons utklassning med ”Fucking Åmål” 1999.

Eller var det för snabbt? För tvära kast för juryn? Vad var det som gick fel?

Publikens pris innebär, som ni säkert gissat, att man i sådan där härligt demokratisk ”alla-får-vara-med-och-bestämma”-anda ringer in och rösta på sin favorit. Hur man gjort när man valt ut de tre filmerna som är nominerade, det har jag ingen aning om; jag kan bara anta att det har med siffror att göra. Nog kunde man kosta på sig att välja ut fem? Hur som helst duktigt av "Underbara älskade" att vinna med premiär på juldagen...

”Två-hundra-sex års bästa film…”, sa Krister Henriksson, men inte vann ”Farväl Falkenberg” något pris här heller. Nej, barnmusikalen ”Förortsungar” tycks ha fallit juryn på läppen, trots att så många andra kritiker har förkastat den. Jennifer Brown som pratar om att ”soulen sitter HÄR inne”, och filmen vinner Guldbagge för bästa manus; herregud! Det blir lätt att vinna den statyetten en vacker dag, tänkte jag.

Ja, galans stora triumfvinnare var alltså INTE, som trenden pekat mot: nyskapande ”Farväl Falkenberg”, utan politiskt korrekta ”Förortsungar”. ”Ni som inte har sett den, gå och se den och få pengarna tillbaka om ni inte gillar den!” uppmanade Gullspira-pristagare Catti Edfeldt, en gammal hök inom svensk barnfilm. Kanske har hon rätt. Men jag undrar vilken film vi minns om tio år?

Vilken film betydde egentligen mest för Sverige, i världen, filmklimatet, 2006?