Regissörsporträtt #1: Michael Haneke

På begäran av de trognaste av våra ack så trogna läsare så kommer här den första rafflande delen i min serie regissörsporträtt som kommer att löpa under året här på Tellus. I min mission att upplysa er läsare om riktigt bra och intressanta filmer ni inte bör missa, så har jag valt att plocka ut en handfull filmskapare från olika filmhistoriska tidseror och vitt skilda platser på jorden, som på ett eller annat sätt har inneburit mycket för mig och mitt filmintresse. I denna första episod så ska vi kika lite närmare på tyskfödde franskälskande österrikaren Michael Haneke, och jag ska förklara vad det är jag tycker är så bra med mannen. Sedan så ska jag även försöka tipsa om några filmer av Haneke som jag inte tycker att ni bör missa för all ost i Helsingland.

Michael Hanekes senaste film "Dolt Hot" har fått många människor runtom i världen att få upp ögonen för den egensinnige, och många gånger kontroversiella man, och även kastat ett ljus på hans tidigare filmer. Förra året så utgavs fyra av hans filmer på Svensk dvd och gjode dem äntligen tillgängliga för allmänheten. Denna box mottog här på tellus titeln "årets kulturgärning 2006" och en hedervärd femma i betyg. Nu i dagarna så har även "Dolt Hot", bättre sent än aldrig, släppts på svensk-dvd, och det var i samband med detta som jag tyckte att Michael Haneke passade ypperligt för att inleda denna artikelserie.

Det egentlig viktiga att skriva om Hanekes bakgrund är att han är uppvuxen i en familj där filmen fanns som en naturlig del av vardagen, då hans far Fritz Haneke var skådespelare tillika regissör. Detta fick Michael att få upp ögonen för skådespeleriet som sådant och började regissera okonventionella teaterpjäser, och sedan övergick till att som frilans regissera filmer på beställning av olika tevekanaler. Dessa filmer är dessvärre omöjliga att få tag på, och även om det är ett par stycken så är det (allt enligt Imdb.com) väldigt få människor som ens har sett dessa. Detta gör det svårt för mig att uttala mig om dessa skulle vara någonting att ha, även om mycket talar för det, då Haneke genom hela sin verksamma tid som regissör har varit oerhört jämn.



1989 är året som brukar betecknas som startskottet för Hanekes filmkariär. Det var nämligen då han regisserade sin debut (fastän det egentligen var hans nionde långfilm) "Den sjunde kontinenten". Denna film handlar om det nya europa, och dess kliniska apati, och hur det kanske inte är så konstigt att den jämntjockt gråa vardagen ibland får människor att gå över gränsen. Det var i och med denna film som Haneke satte sitt subtila filmsika beättande som standard, där berättelsen långsamt går frammåt i långa obehagliga tagningar. Hur mycket man än vill det så kan man inte göra annat än att ge belackarna rätt i att Hanekes filmer, och i synerhet denna, är frånstötande och ytterst jobbiga att ta sig igenom. "Den sjunde kontinenten" skickades till Cannes filmfestival och mottog blandad kritik. Michael Haneke var redan på förhand medveten om att människor skulle reagera på filmen, vilket även var hans intentioner då han ville säga någonting om samhället. Även om filmen innehåller mycket frånstötande våld, så var det som fick folk att protestera mest märkligt nog en scen där filmens huvudpersoner tar ut alla sina pengar från banken och under en lång sekvens sedan spolar ner dessa i toaletten. Detta säger egentligen allt om hur rätt ute Michael Haneke var redan med sin "första" film.

Förutom att vara startskottet på Michael Hanekes regissörsbana, så var det dessutom den första delen i en trilogi om det moderna samhället. Filmsviten fortsatte sedan med en syrlig kommentar till mänsklighetens behov att kontrollera världen, "Bennys Video", en film om en pojke som faschineras av en video på en grisslakt, och sedan utan att tänka efter filmar när han dödar en liten flicka. Trilogin avslutades sedan på et stilfullt sätt med "71 fragment", en fragmentariskt berättad film som är en känga till vår tids mediebevakning och tar upp de våldsdåd som dagligen sker överallt i världen.


Efter denna trilogi så drog sig Michael Haneke tillbaka för att smida planerna på sitt slutgiltiga livsverk, "Funny Games", som egentligen sammanfattar allt som Michael Haneke någonsin velat förmedla, i en slagkraftig och otroligt genomtänkt film. 1997 så kom den djupt oroväckande filmen om en familj som kidnappas av två ynglingar, och sedan utsätts för saddistiska lekar i ett spel om sina liv. I denna film så frångår Haneke sin berättarstil till förmån för en mer ordinär thriller, för att kritiken mot vår tids kärlek till att bevittna död på bio, ska få en riktig tyngd. "Funny Games" tillhör de obehagligaste 100 minuterna film du någonsin kommer att bevittna, och det gör inte saken trevligare att Michael Haneke tidigt blandar in dig som åskådare som en aspekt av filmen. Faktum kvartsår att det är du som åskådare som inte stänger av filmen, utan faktiskt vill se människor plågas och dö, om än på låtsas, så i ett underhållningssyfte. "Funny Games" är mer ett statement än en film, men i vilket fall oerhört skickligt genomförd, och om du bara ska se en Hanekefilm innan du dör så borde det absolut bli denna.

Samma år som Haneke regisserade sitt största mästerverk, så stod han även för sitt riktiga bottennapp. Med ungefär samma team som det i "Funny Games" så förverkligade han en dröm om att göra film av Franz Kafkas oavslutade litterära verk, "Slottet". "Slottet" som film är visst en väldigt bra film om utanförskap och ofullständighet, och förstås egentligen allra bäst när man efteråt tänker tillbaka på den och får den satt i ett sammanhang. Ändå så går det inte att förneka att detta är Hanekes svagaste och kanske minst relevanta film. I dessa dagar är den även omöjlig att få tag på, då den inte finns utgiven på dvd. Så om ni vill se den så gäller det att försöka lägga vantarna på någon gammal vhs-kopia, vilket absolut kan vara värt det för den sanne fantasten.

Från denna punkt i sin kariär så har Michael Haneke varit en accepterad och många gånger hyllad filmskapare. Efter "Funny Games" så har han hunnit med och regissera fyra filmer "Code Unknown", "Pianisten", "Vargens tid" och "Dolt Hot", vilka alla är fyra utmärkta filmer som alla kan kategoriseras som "jävligt bra". Enligt mig så har Hanekes verksamma tid som regissör inte innehållit några synliga svackor, och bara för att vara på det klara med detta så kan jag säga att jag inte skulle sätta under fyra på någon av hans filmer, om jag skulle vara tvungen att betygsätta dem.



Att förklara storheten med Michael Haneke är ganska svårt. Mycket av vad jag gillar med honom som regissör är att han till skillnad från andra fakriskt har någonting att säga om världen i sina filmer. Att han sedan säger det på ett sådant sätt som verkligen får mig involverad är också ett stort plus. Michael Haneke är även proffesor i regi på Wiens filmskola, där han lär sina elever att; "det i filmkonsten liksom i biljard finns två sätt att spela, man kan antingen slå direkt på bollarna med kön, eller indirekt via kanten, det senare är alltid att föredra.

Haneke tvekar aldrig att röra om i grytan för att uppnå sitt mål, det är ofta radikalt och rebelliskt, men aldrig någonsin ett effektsöeri. Han ser till att sprida ljus på människans dunklaste drifter, och samhällets gömda bakgårdar, i sin eviga frågeställning varför vi människor ställer oss likgiltiga, eller i värsta fall med njutelse, till andra människors lidande. Hur man än vrider och vänder på det så visar bara Haneke upp sin egen syn på världen, vilket är det mesta en filmskapare någonsin kan göra. Han anklagas ofta för att ha en cynisk världsbild, och det kan hända att den är ganska så mörk. Ibland så finns det dock tyvärr ingenting som är hårdare att möta än verkligheten själv, och ibland så behöver vi kanske inse det, och inte bara se filmer där barn skrattar och blommor i alla dess färger växer upp från marken.Vad man än tycker om den frispråkiga excentrikern så kan ingen säga att hans filmer inte gör skillnad. Även om de inte förändrar världen, så kommer de iallfall kunna förändra någons värld. De har redan förändrat min.

Länk till recension av Michael Haneke-boxen Klicka här

Länk till recension av den andra Michael Haneke-boxen Klicka här

Länk tll recension av Michael Haneke's "Funny Games" Klicka här

Länk tll recension av Michael Haneke's "Pianisten" Klicka här

Länk till recension av Michael Haneke's "Dolt Hot" Klicka här

Länk tll recension av Michael Haneke's "Det vita bandet" Klicka här