Är det dags att lämna över den brinnande skallen?

(Varning för spoilers!)


Våren har fört med sig två nya hjältar in i biomörkret. Den första är ett amerikanskt raggarskelett. Den andre, en elitistisk slaktarkung från Sparta. De är båda sprungna ur bläck och färg och vandrar med döden vid sin sida i den oundvikliga kampen mot världens mörker.
Men även om likheterna ibland skymtar till så representerar de båda hjältarnas filmiska mödor två skilda linjer i seriefilmsgenren. En som förhoppningsvis snart dör ut och en som nyligen fötts.

Det här är inte första gången jag skriver om seriehjältar, men det är banne mig första gången jag lidit mig igenom en serieadaption från börjar till slut. Ghostrider är ett tröttsamt övertydligt spår av den gamla skolan där hjälten genom personlig tragedi finner sin inre kraft och tvingas göra upp med både de egna tvivlen och sin fysiska nemesis. Oavsett om man rear ut sin själ för en snabbkur mot cancer eller avviker från spindelmoral genom att låta småbovar smita så tvingas man till en utveckling i punktform.
Skillnaden i nördgenren är dock enorm. Där Spiderman blev en filmisk succe (mycket tack var Raimis populärkulturella känsla) borde Ghostrider slängas på samma bokbål som ohyggliga Daredevil och Elektra. Är det en slump att det är samma kille som står för allt bränsle till brasan?

Jag vill drista mig till att påstå att det är den utpräglat personliga känslan i produktionen som får enstaka filmer om seriehjältar att lyfta sig från avskrädet. Det är precis den känslan som de nydanande filmerna anammar, filmer om såväl stålvilja som uppgivna antihjältar. Frank Millers Sin City var den första i sitt slag, ett imponerande album av filmrutor där ytan speglas så starkt att man glömmer att spana efter djupet. Karaktärerna kan i många fall ses som påbyggnader av varandra men de färglösa detaljerna ger alltid något nytt.

300 är stöpt i samma estetiska form som Sin City men tillsatt är en stor hink färg, mestadels röd. Rent intrigmässigt är 300 en två timmar lång spjutmätartävling. Längst spjut, mest mord, mest man. Body-count tävlingen mellan Gimli och Legolas känns som en Korpen-match i jämförelse. Men den numeriska filmens styrka och förmåga att imponera ligger precis som i Sin City i fotografiet. Det är inte lätt idag att förundra med fältslagscener och trots Xerxes armè av kontinentala mått så uppstår den kraftfulla skönheten i den solkiga närstriden. De heta portarnas trånga passage som spartanerna vaktar blir ett signum för den styrka vi känner i Frank Miller. Att se skönhet i rå närhet.

Det uppstår en motsägelsefull känsla då man ser den statiska köttmuren med Leonidas i spetsen. Vår tids berättande bygger i all sin prakt på karaktärsutveckling och därför blir den principiellt hårdförda 300 ett vakuum. Förutom en långvarig avveckling av människoliv finner vi inte förändring någonstans i persongalleriet. Möjligheten finns i den maskulint feminine Xerxes men chansen är minimal. Samma tendens kan synliggöras i Sin City, Marv och Hartigan avrättas på grund av oviljan att kompromissa, oviljan att vika från målet. Detsamma gäller för den episka nåldynan Leonidas och hans 300 landsbröder.
Och lustigt nog gäller samma envishet för den nya tidens seriefilmer. Här finns oviljan till uppföljare. Till skillnad frän hjältar som Johnny Blaze och Peter Parker går den nya hjälten under då målet är uppnått, den statiska hjälten utför sitt uppdrag och går sedan under i vad spartanerna kallar ”en vacker död”.

Karaktärsformen känns igen från det folk som Leonidas kallar "filosofer och gossälskare", grekerna. Homeros karaktärer är lika mycket ödesmättade som statiska, Akilles når aldrig någon raseriets insikt utan dör genom ära i Trojas stora slag. För den grekiske hjälten är hågkomsten nyckeln till evighet. Vid valet mellan att dö gammal och bortglömd eller ung och för evigt ihågkommen väljer Akilles det senare. Detsamma gäller våra spartanska hyperpatrioter. Xerxes största uttalade hot mot Leonidas är glömskans, den persiske gud-konungen lovar att alla som på något sätt kan minnas Sparta skall dö och Spartas folk ska utrotas så att inget minne återstår. Leonidas återgäldar samma tankegångar till förrädaren Ephialtes: May you live forever. Må minnet av förrädaren leva för evigt

Går den nya seriehjälten tillbaka till ursprunget? Är vi utleda på triumferande och överlevande Marvel-hjältar? Jag hoppas verkligen det. För vem vill se Spiderman åldras?

I jämförelse med 300 där ytan skiner starkast blir Ghostrider endast en solblekt kopia i en ändlös ström. Jag efterlyser dock en serieadaption som både kan imponera på yta och djup, för när allting kommer omkring så är det den tyngsta krukan som sjunker djupast oavsett färgen.