Regissörsporträtt #2: Wes Anderson

Det är egentligen ganska så fånigt att på seriösaste allvar fråga någon: ”vilken är din favoritfilm”? Och sedan förvänta sig att personen ska välja ut en enda liten film från hela filmhistorien som är snäppet bättre än alla andra. Det ter sig ju självklart att när under så många årtionden skapats så många fantastiska filmer av så många fantastiska regissörer i så många vitt skilda genrer, att det då är omöjligt att välja en, och sedan skrapa bort alla andra som man också älskar. Det är ungefär som att peka ut sin favoritfamiljemedlem, högst oetiskt.

Men om jag ändå, självklart under pistolhot, skulle tvingas peka ut den regissör som jag beundrar mest – så skulle jag nog förmodligen välja Wes Anderson. För även om det är svårt att kröna någon som ”bäst”, så kan jag nog ändå säga att det är hans filmer som jag personligen fått ut mest av. Därför så har jag valt att tillägna denna andra del i min serie av djupgående regissörsporträtt åt ingen mindre än Wes Anderson.



Wes Anderson föddes i namnet Wesley Anderson i Houston, Texas och blablablabla. Vi tar och snabbspolar tills det att han regisserar sin första film istället, då det av naturliga skäl inte finns någon vettig biografi att hitta matnyttig information i angående pre-”Bottle Rocket”. ”Bottle Rocket” var en kortfilm som kretsade kring ett par misslyckade rånare, och var Wes Andersons första, om än inte vacklande, steg in i filmindustrin. Filmen skulle ursprungligen ha innehållit etablerade skådisar, men då Wes inte lyckades få loss en tillräcklig budget från det lokala filminstitutet, så fick två av han skolkamrater, de helt okända bröderna Luke och Owen Wilson fick ikläda sig filmens titelroller. Filmen blev sedan en liten hit, även fastän den inte var så storskalig, och storbolagen fick upp ögonen för den lovande unga regissören och bad honom göra om den till en långfilm.



Två år senare var långfilmsversionen av ”Bottle Rocket” färdig, i vilken Wilson-bröderna repriserade sina roller som de tveksamma smågangstrarna. Faktum var att filmen innehöll kortfilmen (i en nyinspelad färgversion) som sedan resten av handlingen var broderad runt. Filmen mottog god kritik när den släpptes, men sveks av publiken. Kanske eftersom den inte innehöll så många stora skådespelare (för Luke och Owen var ju långtifrån vad de är idag), även fast den återförenade skådespelarna James Caan och Tak Kubota som spelat mot varandra i Sam Peckinpah’s ”Killer Elite” ungefär 20år tidigare. Succé eller ej, Wes Anderson hade hursomhelst fått in den ack så viktiga foten i branschen.

Även om ”Bottle Rocket” innehöll några Omisstagliga Anderson-trademarks (Undervattenstagning, slow-motion och den obligatoriska Jacques Costeau-referensen) så räknas nästkommande ”Rushmore” av många fans som hans första riktiga film, då det är där han hittar sin stil på riktigt. Inte för att man bör förbise ”Bottle Rocket” som även den är en jäkligt bra film, men det är i och med ”Rushmore” som perfektionen har sin födelse. Den är så till bredden fylld med referenser, detaljer och värme, vilket man sedan kommit att kunna vänta sig från varje Wes Anderson-film efter den.



I och med historien om den unge Max Fischer så samarbetade Wes för första gången med sin husskådis Bill Murray, som efter den filmen deltagit i alla Andersons filmer. Faktum är att när Bill Murray fick läsa manuset så tyckte han det var så fantastiskt att han ställde upp helt utan pengaersättning. Bill Murray har förmodligen Wes Anderson att tacka för det rejäla uppsvinget han fått i sin karriär på senare år. Men även fast ”Rushmore” var en helt fantastisk film så nådde den inte riktigt ut till en storpublik, och släpptes av mystiska anledningar direkt på vhs i Sverige. Det skulle dröja tills år 2001 då ”The Royal Tenenbaums” släpptes som Wes skulle få sitt egentliga genombrott.



”Royal Tenenbaums” är enligt många (däribland mig själv) Wes Andersons finaste stund. Filmen om den krackelerade familjen tycks aldrig sluta beröra mig hur många gånger jag än må se om den. Till narrationen från Alec Baldwins raspiga stämma och tonerna av världens bästa musik strömmar otroliga bilder och bildar tillsammans det lapptäcke som är en av filmhistoriens finaste stunder. ”The Royal Tenenbaums” har en av världshistoriens fetaste castlistor, och många skådespelare han tidigare använt sig av återvänder ännu en gång.

Det sades vara omöjligt att följa upp en film som ”The Royal Tenenbaums” på ett vettigt sätt, och enligt många så lyckades inte heller Wes Anderson heller med detta när han skapade ”Life Aquatic”. Som tidigare nämnts så har Wes genom alla sina tidigare filmer hyllat oceanografen Jaqcues-Yves Costeau på olika sett. Nu var det dags att ge honom den slutgiltiga hyllningen i ännu ett familjedrama, på och under vattnet.



Man kan förstå att ”Life Aquatic” inte gjorde en lika stor succé som de tidigare filmerna, då den på många sätt är en mycket djupare skapelse. Men om man bara sätter sig in i filmen och ser dess karaktärer så är det en minst lika stark upplevelse som ”Royal Tenenbaums”. Förhoppningsvis så kommer folk med åren att inse att ”The Life Aquatic” är någonting jävligt stort. Annars så är jag uppriktigt ledsen för allas skull.

Så, vad är det som gör Wes Andersons filmer så speciella för mig då? Mycket ligger nog i den stora detaljrikedom och kärlek som filmerna har skapats med. Man kan utan problem se om filmerna tiotalet gånger och fortfarande hitta saker som man aldrig lagt märke till tidigare. Samma detaljrikedom återfinns i manuset, där karaktärsporträtten och händelseförloppet är så välskrivet och har så mycket kringhistoria att man blir alldeles salig. Wes Anderson är en uttalad perfektionist, och skapar sina filmer utifrån bildmanus med en extrem precision. Vanligtvis så skriver han till och med in musiken i originalmanuset. Vissa gånger har scener tvingats spelas in ofantliga gånger eftersom de avvikit från gundidén. I ”Royal Tenenbaums” tvingades en scen med skådespelaren Brian Tenenbaum ta om en replik över fyrtio gånger eftersom han inte lyckades få till tonfallet rätt. Efter dessa omtagningar var Wes fortfarande inte nöjd, utan tvingades spela in repliken digitalt i efterhand.

Vad som även tilltalar mig mycket med filmerna är att det finns flera olika sätt att se på dem. En sida är komisk och en är djupt tragisk, och beroende på hur man tittar på filmerna så kan man blotta båda. ”Life Aquatic” är en film som nästan består av flera olika lager som man kanske inte ser förrän man har sett filmen en gång till. Vi kan ta ett tydligt exempel som är när Steve säger till Eleanor att ”I have not been at my best for the last decade”. Den första tolkningen är den torrt humoristiska, då det är mycket roligt eftersom tio år är en oansenligt lång tid att ligga på botten under. Ser man det på ett annat sätt så är det ju djupt tragiskt att det är just så många år. Och så finns det tredje synsättet då man inser att Steve själv har insett detta, och berättar det för den han älskar eftersom han vill göra henne medveten om att han själv är medveten, och på så sätt indirekt hoppas att kunna vinna tillbaka hennes kärlek. På samma sätt så är hela filmen dubbelbottnad, och det finns en inneboende iakttagelseförmåga hos Wes Anderson som få hyser. Få filmer klarar av att vara så humanitära och varma utan att bli sliskiga och pretentiösa.



Wes Andersons filmer är också på liknade sätt som Quentin Tarantinos, popkulturella referensverk som konstant pekar tillbaka på både filmhistorien och musikhistorien. Filmerna är fyllda av referenser till tidigare filmer, utan att för den delen kännas som stulna. Wes Anderson tar influenser och gör det till någonting eget, på ett sätt som få människor klarar av. Även på det musikaliska planet märker man att Wes Anderson är mycket medveten om vad han sysslar med. Musiken går ifrån allt mellan klassiska storverk av Bach eller Vivaldi, via den brittiska invasionen med Donovan, Beatles och Rolling Stones, vidare genom punk och post-punk fram till dagens indiemusik med Eliott Smith eller för den delens skull isländska ethnorockarna Sigur Ros. Alltid med samma fingertoppskänsla för hur bild och ljud lirar tillsammans på samma sätt. Det är som att höra soundtracket till sitt liv, till bilderna av sitt liv. Och all originalmusik i alla hans filmer är dessutom skräddarsydd av Devo-medlemmen mark Mothersbaugh. Bara en sådan sak.

Förhoppningsvis så kommer Wes Anderson att bli en av de nutida regissörer som det om femtio år kommer att blickas tillbaka på i förundran på samma sätt som vi nu gör med Kubrick och Hitchcock. Och mycket talar dessutom för detta, då han har många beundrare i de fina sällskapen. Martin Scorsese har kallar Wes Anderson för ”den nya Scorsese”, vilket kanske säger mer om Martin Scorseses ego än om Wes Andersons storhet.

Hursomhelst så är Wes Anderson en regissör att hålla ögonen på även i framtiden. Just nu så håller han på med två filmer ”The Darjeeling Limited” som kommer vid årsslutet om vi har tur, samt ”The Fantastic Mr.Fox”, en animerad film som bygger på Roald Dahls bästa bok. Mycket att se fram emot med andra ord.



Tack för att ni hängt med på denna Wes Anderson-odyssé, regissörsporträttet återvänder snarast med en ny spännande filmskapare!