VECKOKRÖNIKA #58 – Spidde är polare med Skrotnisse

Spider-Man svingar sig fram på bioduken för tredje gången gillt. Men vad skiljer egentligen filmvärldens Spider-Man från serietidningens Spider-Man?

”Superhjältar, vad är det för trams?” Suck. Serietidningsklimatet är ganska trist i Sverige, där vi i mångt och mycket begränsar oss till humorserier och barnserier. I USA läser folk i alla åldrar superhjälteserier och det ges ut hundratals titlar, medan vi i Sverige får hålla till godo med 2-3 utgåvor på sin höjd. Vad många inte vet är att serierna ofta kantas av både djup och mänsklighet, om man ser bortom de obligatoriska superhjältestriderna.

”Spider-Man” anlände 2002. Sam Raimi satsade på jordnära skådespelare, undvek action som självändamål och stärkte superhjältefilmens goda rykte som började sätta sig sedan Bryan Singers första X-Men-rulle överraskat något år tidigare. Succén var given.

Ursprungsberättelsen från ettan och oops-jag-förlorade-mina-krafter-och-slängde-dräkten-i-soptunnan från tvåan började i serieform. Även treans story om den svarta, fördunklande utomjordingsdräkten, som utvecklade sig till det vasstandade psykot Venom, såg först dagens ljus i serierutor. Men vad skiljer egentligen filmvärldens Spider-Man från serietidningens Spider-Man?

I serietidningarna bygger Peter Parker sina egna nätskjutare, men i filmerna har Spidde organiska nätskjutare under huden. Flickvänsordningen är också annorlunda. I serierna är blondinen Gwen Stacy Peters första kärlek, till skillnad från rödtotten Mary Jane Watson i filmerna. I filmerna döper den gapige tidningsredaktören Jameson [de flesta av] superskurkarna, vilket de sköter själva i serierna. Och för närvarande, i serierna, är Peter polare med Tony Stark (Skrotnisse/Iron Man), som till och med har designat en ny teknologiskt avancerad dräkt åt vår annars så sykunnige nätkrypare. ”Iron Man” blir förresten också spelfilm. Med talangen Robert Downey Jr (Ally McBeals ex) i huvudrollen som en nersupen industrialist som bygger sig en plåtdräkt och uträttar hjältedåd.

Idag är det nästan lika vanligt att basera en film på en serietidning som det är att använda en bok som källmaterial. Bara i år lanseras tre superhjältefilmer som härstammar från Marvel Comics: ”Ghost Rider”, ”Spider-Man III” och ”Fantastic Four: Silversurfarens ris”. Men det är ingen hemlighet att det är den vänlige kvartersspindeln som är guldkalven. Och med eller utan skådespelarna och regissören från den nu kompletta spindeltrilogin så kommer det att göras en ”Spider-Man 4, 5 och 6”.

Personligen skulle jag vilja se en fjärde film där MJ drar till Europa för att spela teater och skingra tankarna, medan Peter får möjlighet att lära känna Gwen lite bättre. Mer retsam humor gentemot Spiddes motståndare vore också på sin plats. Och varför inte en jaktbenägen Kraven the hunter tillsammans med en mystisk Mysterio som fiender? Skulle Tobey Maguire stå över, eller ställa för höga lönekrav, så är Jake Gyllenhaal (”Donny Darko”) inte helt fel som efterträdare. Om man leker med tanken och lyssnar till sin spindelkänsla.

Sämst just nu: Trailern till ”Transformers”. Militärer och metall. Saknar charm, glada färger och glimten i ögat. Känns mer ”Terminator” och standardaction än ”Transformers”. Michael Bay verkar ta de förvandlingsbara robotarna på för stort allvar. Men jag kan ha fel.
Bäst just nu: ”Spider-Man III”. Verklighetstrogen verklighetsflykt. Jag struntar i att Spidde får en två sekunder lång patriotisk flaggscen och jag struntar i Peter Parkers kaxiga moves under påverkan av symbioten. Trean är en underbar final på tidernas bästa superhjältetrilogi!