But I don't wanna be a pirate!
I uppföljares tider där tredje installationer av ångestfyllda spindelmän, fotogenetiska casino-tjuvar och gröna… öh, ja gröna monster härjar verkar det vara helt i tiden att begrunda sig i denna masshysteri över fortsättningar och trilogiskapande...
...eller hur att jag tänker säljer mig så billigt. För när trender är som värst och åsikter som mest förutsägbara tänker den här krönikan istället dyka ner i den, för bara ett par år sedan, stendöda och utskrattade sub-genren; piratfilm.
I dagarna har den tredje installationen av ”Pirates of the Caribbean” premiär och Captain Jack Sparrow ska tas tillbaka från världens ände för att än en gång charma oss alla med sitt sluddrande, maniska fingerspel och konstanta lojalitetsbyte. Det är svårt att tro att denna nu så bekanta och självklara filmgenre bara ett par filmer sedan (närmare räknat tre Pirates-filmer) var lika sänkt som Svärta Pärlan blev av Kraken i förra filmen. Piratfilmen pre-Johnny Depp bestod i filmhistorien främst av två klasser; den utskrattade och ”The Crimson Pirate” från 1952.
För att göra saken kort börjar vi med den sistnämnda, ”The Crimson Pirate”, en riktig filmklassiker i äventyrsanda med Burt Lancaster i huvudrollen som karibisk svärdviftare. Allt annat som på något som helst sätt antyds vara en piratrulle har snabbt förbipassats till den andra, utskällda kategorin; den utskrattade.
Innan man börjar söka efter det tunna innehållet som ändå går att återfinna i den utskrattade piratfilmen ska man först fråga sig varför piratfilmer mellan åren 1952 och 2003 utan repass förpassats till den sämre sidan (den mitt emot en ensam Burt Lancaster). Det först påtänkta är antagligen den mest uppenbara; budget. En bra piratrulle kräver en fet check att bränna på brinnande skepp, handgjorda träben och gärna dataeffekter som får kroppar att i månljuset förvandlas till genomskinliga skelett. Detta leder direkt till finske Renny Harlins 1995 års ”Cutthroat Island” som ända fram till en rymdrulle av Eddie Murphy höll rekordet i Guiness rekordbok som den största ekonomiska förlusten i filmhistorien. Med en budget på 98 miljoner dollar och inkomst på ungefär tio procent under biovisningarna sänkte man inte bara filmen, utan försatte även ett av filmbranschens mest respekterade produktionsbolag Carolco i konkurs. Avsaknanden av publiklockande skådespelare, budget till marknadsföring och en regissör utan hästsvans var bidragande faktorer, men med kassafilmer som ”Terminator 2” och ”Total Recall” i bagaget måste nästan en piratförbannelse legat över filmen som kom att sänka företaget.
Gena Davis i "Cutthroat Island", 1995
De verkar heller inte ha lyssnat till tidigare varningsklockor som trots nästan tio års mellanrum fortfarande måste ha ringt. Polanski hade nyligen överlevt självmord i Hollywood efter att ha antastat en minderårig men det vore peanuts jämfört med praktfiaskot ”Pirates” om det inte vore för att Polanski verkar ha slutit en pakt med djävulen själv när det gäller konstnärligt överlevande. Filmen som först hade en budget på 15 miljoner dollar var snart upp i 40, drog in en och en halv tillbaka och hade en alkoholiserad Walter Matthau i huvudrollen. Det blev ingen konkurs, men knappast en film som Accent Films skryter om (som däremot Paramount gärna minns att de droppade). Ironiskt nog kom det 2005 dock en film med samma titel som både Polanski och produktionsbolaget måste ha dregglat över; porrfilmen ”Pirates” som kostade strax över en miljon dollar och sedan slog rekord med 11 AVN Awards.
Utöver den pornografiska sidan av branschen har annars piratinnehållet i filmer varit dömt innan det ens kommit förbi manusstadiet. Till och med självaste Steven Spielberg har gjort ett tappert försökt och kom ut med sin mest lynchade, hatade och vokabulärt sönderhackade barnspektakel i form av ”Hook”, med en grön-spandex beklädd Robin Williams som någon form av udda anti-hjälte. Den, någorlunda, seriösa piratfilmen var stendöd.
Det ska dock inte förglömmas att det självförlöjligande berättandet på mer än flera sätt lyckats där de mer seriösa försöken misslyckats. Den mest omtyckta är självklart ”The Goonies” som idag känns lika färsk som när den kom 1985 och bara tanken av Sloth, den underbara mongo-piraten, får en fortfarande att skratta inombords. Räcker med att man spärrar upp ögonen över en pizza för att var och varannan nostalgifylld vän ska brista ut i ett ”Heeey you guuuys!”.
En annan självförlöjligande men än så mer lyckad pirat är dataspelens ultimata antihjälpte Guybrush Threepwood (mighty pirate!) som sett i fyra installationer av spelserien ”Monkey Island”. Ni som spelat er igenom serien känner förövrigt igen både en och annan ”inspiration” som läckt över till ”Pirates of the Caribbean”-trilogin, som de två smala och tjocka sidekick piraterna, voodookvinnan i träsket, Jacks fastbunden vid en mast...ja, det finns en hel del.
Nu har vi tagit oss genom den utspridda och korta historien av pirater på film och ett och annat sidsteg för lite popkulturell fakta, och läxan som funnits att lära har allmänt varit att undvika piratträsket om ens ekonomi tilltalar en. Fram till 2003 då den första Pirates-filmen hade premiär stämde även profetian, tills då som bekant Disney valde att storsatsa på en annars helt död genre. Man pumpade in 140 mille, slängde in en påverkad Johnny Depp som dittills i karriären varit om än väldigt respekterad knappast känd för att vara inkomstbringande, och tillslut anställde man Gore Verbinski vars CV dittills bestått av ”The Mexican” och ”The Ring”. Förutsättningarna var på papper inte helt olika tidigare ”Cutthroat Island”, men lyckligtvis hittade filmen den där fina balansen mellan parodi och dramatisk underhållning, och framför allt gav man Johnny Depp de fria tyglarna han förtjänar. Pirates blev snabbt en världssucce och lika snabbt beställdes två uppföljare, (då man idag inte längre beställer något så futtigt som en fortsättning).
Samtidigt ska man inte på något sätt påstå att piratgenren är här för att stanna. Så fort Jack Sparrow och kompani lagt av kommer det garanterade knock-off följet och efter en eller två sänkta produktionsbolag är vi med största sannolikhet tillbaka där i en gräslig, överdesignad skjorta som försöker vara nyskapande och cool men vars enda effekt är att bäraren skriker ut ”but I don’t wanna to be a pirate!”.
Men tills dess får vi ta och gotta oss av den tredje, och sista(?) delen om Jack Sparrow och hans kumpaner i ”Pirates of the Caribbean – At World’s End”. Håll till godo.
Kommentarer