Regissörsporträtt #3: Hal Ashby

Den amerikanska filmens sena sextio-sjuttiotal var en tid då många nya spännande filmregissörer dök upp, som det aldrig tidigare hade funnits en chans i räven för att få göra en film. Eftersom marknadsekonomerna inte längre förmådde förstå sig på vilka filmer som publiken ville se, så utecklades en näst intill anarkistisk filmbransch där alla typer av samhällsliga outsiders kunde husera och få det de ville sagt. Det kunde handla om knarkare som Dennis Hopper, nördar som George Lucas och Steven Spielberg, eller fullständiga galningar som Sam Peckinpah. Men en av de mest udda karaktärerna i amerikansk sjuttiotalsfilm var utan tvekan Hal Ashby, en vegetarian från vishan med långt ovårdat skägg iklädd hippiekläder. Men även om han kanske inte såg så mycket ut för världen så var han utan tvekan en av de regissörer från epoken som hade absolut mest att förmedla till världen.

Hal Ashby föddes 1929 i den lilla byn Ogden i Utah. Ni vet, känd från Small Faces albumet "Ogdens Nut Gone Flake", och inget mer. Han led av en barndom som enligt honom själv var mycket tråkig och låst. Hans föräldrar höll honom i hårda tyglar och såg till att ha kontroll över allt han gjorde, vilket troligtvis lär vara en av de största faktorerna till att han senare anammade sin hippielivsstil, men även att tematiken i hans filmer ser ut som den gör. Hans föräldrar skiljde sig under hans tonår, vilket drev fadern till självmord, och att Hal var tvungen att hoppa av High School. När han var i tjugoårsåldern så flyttade han till Hollywood för att försörja sig som filmklippare, någonting som omedelbart gav positiva resultat. 1967 så kom Hal Ashbys stora breakthrough i och med hans klippning av filmen "In the heat of the night" som gav honom en Oscar för bästa filmklippning. Filmens regissör Norman Jewison såg stora tecken på talang hos Hal, och bad honom att han skulle regissera en egen film. Till en början så tvivlade Hal på att han skulle ha den talang som krävdes för att skapa en film, och att han ens skulle vara typen som skulle regissera. 1970 så lyckades han dock slutligen övertgas av Jewison att regissera en film som hette "The Landlord", vilken inte blev något större genombrott, men ändå lyckades övertyga honom om att detta var just vad han ville syssla med.

Efter slutförandet av "The Landlord" så fick Hal Ashby en idé till en film som skulle handla om kärlekens blindhet och människans innre skönhet, och kretsa kring en kärleksaffär mellan en artonårig pojke och en åttioårig gumma. Filmproducenterna gav dock filmen kalla handen, och skrattade åt hans oansenliga idé. En dag så återkom Hal Ashby till Paramounts chefer som redan hade gett honom ett tydligt nej, och sa att han hade med sig någon som förstod precis vad filmen handlade om. Med sig hade han musikern Cat Stevens, och företagsledningen kände sig nog mycket konfunderade över de två långhåriga och skäggiga hippies i soffan framför dem som försökte sälja den otänkbara filmidén. Efter en timmas möte så var saken avgjord, Hal Ashby fick de pengar han behövde för att genomföra sin film och Cat Stevens skulle stå för musiken. Ett år senare så var filmen "Harold and Maude" färdig och skulle visas på bio.

"Harold and Maude" är Hal Ashbys riktiga mästerverk. Det var bara hans andra film, men han skulle aldrig senare överträffa det monster han lyckades skapa. Filmen har sin utgångspunkt i hippiekulturens free-love-budskap men lodar så mycket djupare än så. Den bjuder på så mycket närhet och hjärta att man blir helt knäsvag av att se den, även om den tar upp mycket mörka sidor av människan. Även i sitt användande av popmusik så var filmen mycket framstående, och är tillsammans med "Mandomsprovet" grunden till alla vår tids "hej-jag-är-lite-smart-film". Filmen var även fylld med kritik till samhällets maktfaktorer såsom militären och kyrkan, vilket tillsammans med den kontroversiella kärlekshistorian kanske även grävde filmens grav. Filmen gick uruselt på bio, och den bästa recensionen den fick var en tidning som valt att inte ens recensera den. Detta ledde till att filmen bara gick på bio en enda vecka och sedan glömdes bort totalt, för att senare återupptäckas och omvärderas till ett av filmhistoriens verkliga mästerverk.
"Harold and Maude" öppnade trots sitt hemska mottagande upp dörren in i branschen för Hal Ashby, och han fick förtroendet att regissera en rad filmer med stora skådespelare och medarbetare. "The Last detail" som följde "Harold and Maude" var ett mycket finstämt och vackert drama som kritiserade det amerikanska straffsystemet, och även gjorde att folk fick upp ögonen ännu mer för Jack Nicholson som spelade huvudrollen i filmen. Sedan så fortsatte han med att regissera filmen "Shampoo" efter ett manus av Robert Towne, med Waren Beatty i huvudrollen. Som vanligt när det gäller Beatty så försökte han styra det slutgiltiga resltatet oerhört mycket, vilket gjorde Hal mycket trött, och ledde till den kanske sämsta filmen han regisserat. Men han ska även vara tacksam för Beattys inverkan på filmen, då det blev hans absolut största succé och gav honom nog med anseende för att få regissera sitt drömprojekt.
Redan sedan tidigt in i sin regissörskariär så hade Hal Ashby drömt om att göra en film om musikern Woody Gutherie, som haft mycket stor inverkan på den amerikanska folkmusiken (och väldigt mycket på Bob Dylan). Nu kunde han realisera filmen, vilken blev ett mastodontprojekt med mängder av miljöbygge och statister i historiska kostymer. Detta var även den första filmen någonsin då man använde sig av såkallad stedicam för riktigt avancerade kameraförflyttningar. "Bound for Glory" blev trots de enorma pretantionerna ingen vidare succé, och Hal Ashby var återigen tillbaka på något slags status quo.
Efter detta misslyckande så var han tvungen att regissera en billig film med relativt stram budget. Detta blev senare filmen "Coming Home", ett starkt drama med Jon Voight och Jane Fonda, om återvändande krigsveteraner från Vietnam. Filmen gav Hal Ashby för första gången i kariären ett erkännande hos kritikerna, och filmen mottog två Oscars för bästa manliga huvudroll, men även för bästa regi.

Denna oväntat stora succé gjorde att Ashby kände vind i seglen, och gjorde att han kvickt följde upp med filmen "Being There", som anses vara en av hans allra bästa filmer. Filmen var inte bara Peter Sellers sista film, utan även en otroligt vacker historia om den lilla människans storhet. Hal Ashby hade vid det här laget lärt sig att inte trycka upp sina budskap rätt i ansiktet på folk, utan bjöd på en osedvanligt lågmäld men ack så genial satir över sinneslaget i amerika. Filmen tar utan att vara övertydlig upp favoritämnen som konsumsion, utfrysning, och gudadyrkan. Denna film blev efter "Shampoo" mycket välförtjänt Hal Ashbys största succé.

Efter detta hände dock någonting. Hal Ashby hade under en längre tid ägnat sig åt stora doser droger, och det var någonstans här han började förlora kontrollen över sitt beroende. Detta ledde till två saker. Dels så tappade hans filmskapande någonting väsentligt, som aldrig mera återfanns. Och sedan så hade även tiderna förändrats, och en knarkare kunde inte längre få regissera vilken storfilm som helst. Detta gjorde att Hal Ashby fick allt svårare att hitta jobb, och tvingades att regissera filmer med tv i åtanke.

Efter att ha klagat längre på olika krämpor så rådde vännen Warren Beatty att Hal skulle uppsöka vård. Denna läkarundersökning gav ett mycket värre utfall än beräknat, då Hal visade sig ha en långt kommen cancersjukdom. Snart därpå så lades han in på sjukdom för avancerade behandlingar, men ingenting kunde rädda honom, och han dog kort därpå, julen 1988. Han lämnade dock en stor filmskatt efter sig, även då inte alla filmer kanske är absoluta mästerverk. Det viktigaste som Hal Ashby utförde under sin karriär var dock att han öppnade upp filmbranchens ögon för mer känsliga teman och budskap, någonting som man kan se svallvågor av även i vår tid. Några av filmhistoriens vackraste och meningsfullaste stunder återfinns i just Hal Ashbys filmer.