Dö hårt - för fjärde gången

Det är julafton. Snön ligger vit runt knutarna, i skyskrapan Nakatomi firar man med firmafest. Folk värmer upp inför helgen. En bufflig man åker tvärs över landet för att fira helgen tillsammans med sin kvinna. En kvinna som nu börjat rycka i skaklarna, mannen ifråga måste bättra sig. Mannen ifråga måste släppa till lite, måste acceptera att kvinnan är den som tjänar numera, att kvinnan har gått om honom i prisklass, i karriärstegen, ja, varför inte säga som det är: han ska inte vara så säker på att han har henne där vid sin sida längre…

I filmhistoriska termer brukar man höra denna tolkning av ”Die Hard”. Att hela filmen är en krass förevändning för männen att återta rollen som hjälten i familjen, bara ännu en av dessa hjälten-räddar-prinsessan-lekarna, men för sin tid (1988) mer välbehövlig än någonsin. I ett rus av yuppies och välfärd med filmer som ”Working girl” där Melanie Griffith sliter för brödfödan i högklackat och skräddarsydd kavaj, kommer Bruce Willis John McClane inridande likt den nya tidens cowboy. Hård mot de hårda, men som ”vilken kille som helst, egentligen”. Och förstås, i sitt esse när det gäller kvinnorna. Dock ingen oregerlig casanova som James Bond; nej, McClanes charm är snarare omedveten, han är så att säga ”född med den”. Och om kvinnorna faller som furor (vilket de förstås gör) är det enbart att beklaga, då McClanes hjärta är vikt åt den enda: hustrun, som är i färd med att lämna honom. Men stannar upp, imponeras. För nu sker som skett så många gånger filmhistorien igenom, så många gånger att det kan kallas en norm: den starke mannen räddar den försvagade kvinnan. Lägg även märke till Hans Grübers, the bad guy's, bildning. Hur han svänger sig med fina ord och årtal. Vi kan alltså även lägga till ”vild och oborstad”till karaktärsdragen. I ”Die Hard” vinner klassisk manlig tjurighet; hårda nävar och svettiga vältränade bringor över pålästhet och knivskarpt intelligens. (I fajten med Grübers glasögonprydde polotröjsnisse blir kriget än tydligare.)

”I filmhistoriska termer” som sagt, men nog kan vi alla tydligt hitta dessa tolkningar? Vidare behandlar filmen förstås den svarte och vite mannens lyckade sammankomst, man kan se kritik mot det amerikanska samhället lite här och var, och med dagens terroristhotade värld i bakhuvudet: även en viss dystopi mitt i all action…

Men ”Die Hard” är även en av de bästa actionfilmerna som någonsin gjorts. Precis som i Spielbergs ”Hajen” kommer the bad guy in sent i bilden. Den upptrappade stämningen är lika njutningsfull att se som Alan Rickmans finurliga ansikte… ”Rena hjärtattacken!” skrev Joel Siegel för Good Morning America. En film som man, oavsett hur många gånger man sett den, ändå fastnar i när TV3 kör den sent på kvällen. Säger jag, två decennier senare.

Framför allt älskar jag scenen då Bruce trippar in i kontorsrummet. Jag tror det är precis innan den där japanen blir skjuten, och Bruces linne har ännu inte mirakulöst ändrat färg. Han är barfota, han är kompakt men han tassar så fint, hukar sig bakom möblerna. Smidig som en järv glider han längs med golvet, spänningen som en tickande bomb, alla håller andan, man vet att det är på allvar nu. Och man vet: redan här har John McClane sin kvinna i ett järngrepp. Och inte bara henne: förmodligen all världens kvinnor… En gammal vän till mig brukade säga att killen hon var ihop med hade ett hot, ett enda hot, att ta med i kalkyleringen. Och det var om mr Bruce Willis skulle komma och knacka på hennes dörr. ”Då är det hejdå, då drar jag!” (Hon ska snart gifta sig, så jag undrar i mitt stilla sinne om den mannen hört talas om kravet. Nu när Bruce är singel och ute på banan, menar jag…)

Två filmer har tillkommit efter den första, båda fullt godkända actionspektakel med hotfulla ryssar och spännande vändningar. Och förstås: Bruce Willis. Nu är den fjärde här. Trilogin, om den nu var planerad från början, är bruten. Bruce har liksom alla oss andra åldrats. Animationsfabriken har utökat sitt sortiment med effekter och lider av en farlig tendens att ösa på, med applåderna i bakhuvudet och handlingen långt borta på en båt nånstans… vad jag vill ha sagt…; kan det bli bra, det här, tro?

”Terminator 2” var det bästa jag sett när jag var liten, för några år sen kom trean. Visst knöt den ihop den ödesmättade berättelsen på ett fint sätt. Den tillförde något utan att strunta i vare sig den briljanta dystopiska touchen från de andra två filmerna, eller trovärdighet och skådespeleri. Men behövdes den?

”Die Hard 4.0” hade premiär i förra veckan, jag har ännu hunnit se den. Men det kommer att bli tillsammans med min lillebror, med vilken jag delar denna skamliga passion för bra Hollywood-action… Jag hoppas att man menar något med de påståenden som hörts om att filmen ”mer liknar ettan än någon av de senare filmerna”. Att man återvänder till den spänningen som fanns där. Grottbjörnsfilosofiska undertoner, eller inte.