VECKOKRÖNIKA #65 – alla tiders brevbärare

Lördag kväll. Primetime. Vi måste få folk att skratta igen. Skratta igenkännande. Skratta så de sätter mikropopcornen i halsen. Men Robert Gustafssons gage är för högt. Och det där provocerande humorgänget som sprutade vatten på statsministern skrotades. (Dessutom var det lönlöst, stor-Alfons hår växte inte ut för det.) Ingen ny sitcom verkar fungera. Skrattmaskinen är sönder, så burkskratten kan vi inte använda. Vilken gammal braksuccé skulle man kunna damma av med dammvippan från rekvisitaförrådet? Vad skrattar en vanlig Svensson åt? ”Svensson, Svensson” så klart. Den kärnfamiljsdängan drog ju miljonpublik på sin tid… (Fast långfilmsversionen fungerade väl inte riktigt?)

Så resonerade kanske SVT när public service efter tio år fick för sig att återuppliva Sveriges folkkäraste brevbärare, Gustav Svensson (Jojje Jönssons talfelsbevbärare från Buskisboda får ursäkta). Det är Gustav, i Allan Svenssons oefterhärmliga tappning, som är seriens själ. Han är den barnslige traditionalisten som gärna hoppar i bräckliga hoppborgar och vill att allting förblir precis som det alltid varit. Som Sveriges populäraste situationskomedi sedan Albert & Herbert fanns det högt ställda förväntningar inför nypremiären. Härligast av allt: Förväntningarna infriades! Där TV4-kusinen "c/o Segemyhr" misslyckades i sin comeback för några år sedan, med en oinspirerad fjärde säsong där manuset var svagare och miljön brunsolkig och tråkig, så gör "Svensson, Svensson" raka motsatsen.

Man känner igen sig i Svensson-villan, även om karaktärerna utvecklats en aning. Sedan Gustavs vältalige och lillgamle son Max växt upp och blivit seriös banktjänsteman, har Gustav hittat en ny allierad i sitt plastbarnbarn, Förortsungar-tjejen som delar huvudpersonens passion för ”Scooby Doo”. Plötsligt synliggörs en kristallklar uns av självdistans när den lilla flickan stirrar på Max och efter en lång stund häver ur sig ”Jag är den nye du”, vilket manusförfattarna inte hymlar med. Visst gör det tv-serien gott att ha en unge på banan.

Tillbaka till Gustav. Han har beklagligtvis rationaliserats bort från sin älskade arbetsplats, Posten, och förbannar mejlens intåg i det svenska vykortssamhället. Betongsossen har dessutom svårt att acceptera dottern Linas nya kille, dirigenten, och än mer faktumet att hustrun Lena (Suzanne Reuter) röstat höger och blivit folkpartistisk politiker. Det utväxlas fortfarande underhållande och munläderfinurliga replikskiften mellan herr och fru Svensson. Personkemin Reuter och Svensson är tillbaka i högform. Och ”Svensson, Svensson” vinner återigen poäng på sin folklighet och sin förmåga att sätta fingret på sin samtid. Hoppas det håller i sig ikväll när avsnitt två av den nya omgången går av stapeln. Då vore det kul om birollerna fick fler sylar i vädret.

Veckans bästa: ”Magic” på dvd – buktalarvinklad skräckthriller med Anthony Hopkins
Veckans sämsta: Beverly Hills-repriserna – Steve och Claire bråkar… om en sjal!