Bond – vår favoritspion i generation efter generation

James Bond är en fiktiv person skapad av en riktig spion. Nåja, kanske inte en spion, men författaren Ian Fleming (1908-1964) arbetade minsann som högt uppsatt officer i den Engelska Marinens Underrättelsetjänst under andra världskriget. Dessutom arbetade han som journalist bl.a. i Moskva och som utrikeskorrespondent för The Sunday Times. Han hade en hel del i bagaget och i skallen då han plitade ner sin första Bondhistoria, ”Casino Royale” 1953.

I den och de efterföljande 13 James Bond romaner samt i en del noveller skapade han en intressant blandning av våldsam action, sanslösa flykter, internationell spionverksamhet, terror och maktspel så det stod härliga till. Böckerna har sålts i över 18 000 000 exemplar och alla hans 14 romaner har stått som förebilder till populära Bondfilmer. Ian Fleming skrev även populära barnböcker varav ”Chitty-Chitty Bang-Bang” är den mest kända och älskade.

Sedan 1964 föll Ian Fleming av pinnen och det skapade problem hos hans förlag. Man ville ha mera av Bond, så man kontaktade Kingsley Amis för att få en fortsättning på serien. Han skrev en bok under pseudonymen Robert Markham och uppdraget gick vidare till John Gardner och fr.o.m. 1996 den amerikanska författaren Raymond Benson.

Det var mer än naturligt att denna hjälte skulle förevigas i filmformat, men James Bond gjorde inte sin debut i ”Dr. No” 1962 utan i TV-format 1954. Då visade man en version av ”Casino Royale”, med Barry Nelson som James Bond, men intressant som det än är, så koncentrerar vi oss endast på silverdukens Bond i stället.

----------------------------------------

1962 kom alltså Sean Connery att gestalta den brittiska spionen med rätt att döda. För många är herr Connery den enda riktiga Bonden och då kan man ju ha oändliga och olösta diskussioner om detta. Min åsikt är att man knappast kan argumentera om en sådan sak, då alla 5 officiella Bondaktörerna är bra på sina säregna sätt. Tacka vet jag det. Det vore ju väldigt synd om de alla var stöpta i samma form.
Nej, Connery är den första Bonden och som sådan levererade han en massa scennärvaro, karisma och småbrutalitet. Connerys Bond är hyfsat jordnära i sina första filmer, mycket beroende på att man inte riktigt vågade ta ut i svängarna, men blir mera lik Roger Moore i de sista filmerna. Litet roligare, litet lättsammare. Connery hade dock lyckan att få arbeta med rätt skojiga manus och hans snabba repliker är inte mindre än legendariska:

POT: Hi, I'm Plenty.
Bond: But of course you are.
POT: Plenty O'Toole.
Bond: Named after your father perhaps?

eller

PG: My name is Pussy Galore.
Bond: I must be dreaming.

eller

Helga Brandt: I've got you now.
James Bond: Well enjoy yourself.

Sedan tröttnade Connery på Bond och svor att aldrig mera axla spionmanteln på sig. Men 1983 kom sedan hans nya version av ”Thunderball” och den hette ”Never Say Never Again”. Den gjordes för Warner Bros och fick naturligtvis originalproducenten Cubby Broccoli ur gängorna. På ett sätt sparkade Connery Broccoli i ansiktet, för Broccolis Bondserie gick inte speciellt bra just då och Connerys nya Bond fick folk att flockas i biograferna.

”Never Say Never Again” är en av de tvenne inofficiella Bondfilmerna. Den andra är ”Casino Royale”. Filmversionen, alltså. Manuset till ”Casino Royale” såldes till TV för $1 000 och till en filmdirektör för $600 i början av 50-talet. Efter att direktören dött gick rättigheterna över till Charlie Feldman som 1964 började fjäska med Broccoli om att göra en film utan ”Casino Royale”. Det blev dock bråk om vem som skulle få agera producent och då Connery dessutom krävde 1 miljon dollar i gage så stöp planerna i backen. Så i stället för att försöka lirka litet mera så blev ”Casino Royale” en parodi på Bond 1967. En ganska obegriplig sådan. Inte rolig och absolut inte underhållande.

Boken ”Casino Royale” är underbar och idag ägs rättigheterna dels av UA/MGM och dels av och Sony Pictures som köpt Columbia som gjorde parodin. Om det skall bli en riktig film så krävs det samarbete över gränserna och det är inte så vanligt i dessa kretsar.

Efter Sean Connery började man leta efter en värdig efterföljare. Då fick man för sig att bjuda upp den Australienska modellen George Lazenby som tackade ja! Naturligtvis!
Tyvärr var Lazenby oerfaren och man tyckte allmänt att han inte kunde fylla de skor som Connery med sin charm och sin karisma hade lagt framför honom. Publiken och kritikerna älskade Connery och Lazenby gavs ingen chans att visa vad han kunde. I sin oerfarenhet och sin vilja att bli lika stor som Connery krävde han dessutom för mycket av producenterna och filmteamet och hela inspelningen av ”On Her Majesty’s Secret Service” kantades av hårda ord och många viljor.

Egentligen var Lazenby ganska bra som James Bond. Han var atletisk, 29 år gammal och vig som en katt. Dock saknade han den mycket viktiga erfarenheten och sinkade sig själv genom att klaga på regissören Peter Hunt i allmänna medier. ”Big Mistake”, skulle Arnold Schwarzenegger säga. Dessutom var det kalabalik mellan Lazenby och Diana Rigg som spelade Bondflicka. Om inte detta var nog så anlände herr George Lazenby till premiärvisningen i USA i långt hår och helskägg och gjorde föga rätt för sin rollkaraktär och där gick gränsen för allt tålamod. Slutligen fick filmen dålig kritik och de stora summorna uteblev. Dags att kasta bort Lazenby! Detta var 1969.

Vad hände? Jo, man lyckades övertala Connery en gång till, den absolut sista gången (ha, ha), att göra en Bond. Man letade på annat håll först och menade att Timothy Dalton skulle vara en bra Bond, men just då höll Dalton på att skapa sig ett namn som en duktig skådespelare i England och sa ”pass”. Connery kom alltså tillbaks. Efter ”Diamonds are Forever” sa Connery adjö och man fick upp ögonen för en etablerad skådespelare, Roger Moore.

Roger Moore sket totalt i vad kompisen Connery och klanten Lazenby hade gjort och skapade i samarbete med Broccoli en ny typ av Bond. Moores Bond var en mera snobbig överklass Bond, med större fallenhet för kvinnor och humor i alla situationer. Roger Moore gjorde ibland parodi av sig själv, men behöll alltid distans till sin rollfigur. Han gjorde sina Bondfilmer med glimten i ögat och jag tycker att Moores Bondrullar är mera underhållande än Connerys. I samband med Moores Bond så haussade man upp även prylfanatismen. Nu skulle Bondprylarna vara ännu mera fantasifulla och ordet ”product placement” fick en helt ny innebörd.
Dessvärre hade inte Moore vett nog att sluta i tid. Hans sista film ”A View to a Kill” är ansträngd och han är för gammal i sin roll. Nåja, han gav oss många njutbara stunder.

Efter Moore ville man ha Pierce Brosnan som Bond. Man specielskrev ”Living Daylights” för honom, han ville själv göra rollen, men var dessvärre/dessbättre bunden av sitt kontrakt som Remington Steele för TV. Man fick ögonen upp för Timothy Dalton igen och nu tackade han ja till rollen som Bond. Det var lättare för honom att spela Bond efter Moore än efter Connery, lär han skall ha resonerat.
”Living Daylights” skrevs om och Dalton gjorde sin version, som överraskande nog var relativt humorlös och brutal i jämförelse med föregångarna. Kritikerna tyckte dock att nu är Bond den som han borde vara, i alla fall om man vill se till Ian Flemings original. I ”Licence to Kill” skrev man manuset så att det skulle framhålla Daltons kunskaper i skådespeleri och visst är det njutbart att se Dalton agera med hela sitt enorma register. Dessvärre blev filmen en ekonomisk flopp och var dessutom tvungen att tävla med sådana filmer som ”Batman” och ”Indiana Jones”. MGM/UA var inte nådiga och i sin ilska sålde de rättigheterna till den 17 Bondfilmen överraskande till mediemogulen Ted Turner. Broccolifolket blev inte glada och följande 5 åren gick till att bråka i olika rättsinstanser.

Då man äntligen kom att klara upp alla meningsskiljaktigheter, deklarerade Timothy Dalton att han minsann inte skulle ställa upp i en Bondfilm till! Producenterna fick krupp, men då kom man ihåg att Pierce Brosnan nu var fri från sitt åtagande som Remington Steele. Och Brosnan tackade ja omedelbart.

Nu hade man skapat en ny sorts Bond, igen, en som inte påminde om någon av de tidigare. Man hade nu fått en hybrid av alla de tidigare Bonderna. Brosnan hade Lazenbys fysionomi, Connerys charma, Moores humor och Daltons brutalitet. Man hade skapat en actionhjälte men sofistikerade engelska överklassmaner. Man hade skapat en engelsk ”Indiana Jones”.

Bondfilmerna hade tagit steget ut och förvandlats från internationella spionthrillers till actionfyllda krutdurkar. Mitt bland alla effekter och all fart huserar nu Pierce Brosnan med ett leende på sina läppar, megamånga £$£ i plånboken och levererar oss höga doser av andlös action. Brosnan mördar och pippar som andra byter kalsipper. Han är den Bonden som man mest vill identifiera sig med.

Är Brosnan då den bästa Bonden? Smaksak, säger jag, och tycker att han ÄR det. Jag trivs i Brosnans sällskap, även om Daltons karaktär var närmare sanningen. Men som sagt, alla är unika på sina sätt, så låt oss njuta av dessa alla på det sätt som krävs för att njuta av en sevärd Bondfilm.

Om Ni trodde att dessa fem omnämnda skådisar är de enda som tilltänkts i en Bondroll, så har Ni fel. Man har kollat in bl.a Julian Glover (spelade f.ö. Christatos i ”For Your Eyes Only”), Patric McGoohan, Sam Neill (andra valet, men Dalton fick rollen), John Gavin och James Brolin (tack Gud!)

-------------------------------------------------

Som sagt är James Bondfilmerna inga milstolpar i filmhistorien, men de har sina poäng, var och en av dem. Lika litet som man kan avgöra vilken av filmerna är mest underhållande så kan man bedöma vilken av Bondkaraktärerna är den mest angenäma att titta på. Runt aktörerna och filmerna finns det många läger med olika åsikter och det får man respektera. En ser det ena och en annan något annat.

Det skojiga runt allt argumenterande är att man lätt får fakta om bakfoten, halva sanningar och rena lögner levererade som faktisk information. De människor som väljer att se på Bond utan glimten i ögat kan sitta och poängtera hur omöjlig den och den scenen är, emedan andra bara njuter av upphävandet av såväl fysikaliska som psykiska lagar. Vissa spenderar massor av tid för att hitta pseudosanningar i Bonds repliker, emedan andra njuter av att hitta scener som kopierats från eller till andra filmer. Ja, ja, det finns många sorter av oss fanatiker.

Om man nu vill, så kan man lista i alla fall några intressanta fakta och storyn som kan göra tittandet av en Bondrulle mera njutbart än väntat. Vem skulle ha trott, att Bondfilmerna ”Goldfinger” och ”Thunderball” har båda fått sin gyllene Oscar® för bästa ljud- respektive visuella effekter! Dessutom har 4 andra Bondfilmer varit nominerade i 6 olika kategorier.

”Universal Exports, Ltd” är något som man sett i en och annan Bondfilm. Vad är det? UE är naturligtvis täckmanteln för MI6, som alltså är den Brittiska Underrättelsetjänsten. Chefen kallas för M (manager) och James Bond är en agent (field agent).

Bonds pistol har alltid varit en het fråga för vapenexperter. Frågan om Walther PPK, som introducerades redan 1931 och användes bl.a. av Gestapo, är bättre än Walther P99 vållar än idag heta samtal. Visserligen har man, i synnerhet efter Moores tid tagit i bruk allehanda andra vapen också, men dessa tvenne är ju dock Bondfansens favoriter.

En annan het fråga är vem av skurkarna som var ondast och vilken av flickorna sötast. Nåja här följer nu slutligen listor på filmer, flickor, skurkar o.s.v. så Ni själva kan bestämma ordningen.

Bondfilmerna:

Dr. No
From Russia With Love
Goldfinger
Thunderball
You Only Live Twice
On Her Majesty's Secret Service
Diamonds Are Forever
Live And Let Die
The Man With The Golden Gun
The Spy Who Loved Me
Moonraker
For Your Eyes Only
Octopussy
A View To A Kill
The Living Daylights
Licence To Kill
GoldenEye
Tomorrow Never Dies
The World Is Not Enough

Bondbrudar (några)

Honey Rider
Tatiana Romanova
Pussy Galore
Domino Derval
Kissy Suzuki
Miss Solitaire
Mary Goodnight
Anya Amasova
Holly Goodhead
Melina Havelock
Kara Milovy
Natalya Simonova
Xenia Onatopp
Paris Carver
Wai Lin
Christmas Jones
Electra King

Skurkarna:

Dr. Julius No
Ernst Stavro Blofeld
Auric Goldfinger
Emilio Largo
Kananga/Mr. Big
Francisco Scaramanga
Karl Stromberg
Hugo Drax
Kristatos
Kamal Khan
Max Zorin
Brad Whittaker
Franz Sanchez
Alec Treveryan
Elliot Carver
Renard

Och så kan man ju lista musik, mördare, bilar, klockor, MI6 personal…! Vad Ni än gör, se
filmerna först!

En stor del av informationen i denna artikel kommer från den officiella James Bond sajten på
Nätet och andra kunskapskällor som kan hittas på internet. Eventuella felaktigheter är därmed
möjliga. Häng mig icke om sådana finns!

©Janne Ahlgren