Regissörsporträtt #4: Rainer Werner Fassbinder

Så var det då äntligen dags att skriva ett par rader om en utav filmhistoriens mest personliga storheter, Rainer Werner Fassbinder. Många människor hyser en stor kärlek till denne mångbottnade autör och hanns många mästerverk. Men det finns också ett motstånd i form av människor som inte alls tycker om hans verk som ofta kan vara djupt provocerande, och ständigt är mycket drivna och extrema i sin gestaltning. Vad man än må tycka så är det ingen tvekan om Fassbinders (från och med nu heter han sitt efternamn) centrala roll i den moderna filmhistorien. Det finns mycket att skriva om mannen och hans, korta om än, liv. Egentligen så är det allt för mycket för att inte bli utsvävande och långdragen, men jag ska försöka hålla det kortfattat och intressant (men med så många småtrevligt utsvävande triviala anekdoter som bara möjligt.)

Fassbinder föddes på Kristi-flygaredagen (samma dag som han också, tack vare ödets beryktade ironi, skulle komma att dö på) 1945 i ett tyskland hårt sargat av det just avslutade världskriget. Han hade en mycket kaotisk uppväxt, mycket färgad av den annalkande depressionen. Han försökte dock under hela sitt liv lura folket att han i själva verket var född 1946. Då hans föräldrar skiljde sig mycket tidigt i hans uppväxt, och hans mor var mycket sjuk, så ägnades han aldrig speciellt stor omsorg eller uppmärksamhet. Han var mycket ensam under hela barndomen, och det brukar sägas att han fick formas på egen hand av de böcker han valde att läsa eller den konst han studerade, och han växte upp som en liten blomma. Mycket i Fassbinders konstnärskap kan härledas till de tidiga åren, även om han aldrig på ett konkret sätt har närmat sig denna tid i någon av sina filmer, eller ens velat tala om den speciellt mycket i intervjuer. Han växte upp i ett hem med många människor i, där han inte ens visste vilka som var han riktiga föräldrar. Detta måste ha gett den unge Fassbinder många uppslag till sina filmer. Lika mycket som han visade skepsis mot att ge en människa mer frihet än den kan klara av, kom han alltid att sakna och söka denna form av stora lyckliga familj under resten av sitt liv.

Det stod tidigt klart att Fassbinder inte var som andra barn av sin tid. I skolan så var han en mycket dålig elev, som ofta ifrågasatte undervisningsformerna. Vid femton års ålder så erkände han sig vara homosexuell, vilket senare skulle utveckla sig till en mycket öppensinnad bisexualitet. Fassbinder sökte tidigt i sitt konstnärskap en trygg bas att stå på, likt den stora familj han en gång tillhört. 1967 så gick han med i en teatergrupp kallad Action Theater (eller Anti Theater), vilken inriktade sig åt teateruppsättningar som starkt motsatte sig teaterns karaktäristiska formspråk, och var mer filmiskt. Här kan för rolighetens skull också nämnas att hans första filmer som regissör istället motsatte sig filmens formspråk då de ansågs vara tämligen händelselösa, och i många fall även teatrala i sin gestaltning.

Ungefär vid samma tidpunkt som Fassbinder började vara aktiv inom teatern så spelade han även in ett par mycket enkla kortfilmer. Hans första film hette ”This Night” och spelades in 1966, men filmremsan är nu försvunnen och filmen kommer därför förmodligen aldrig att kunna ses. Samma år så regisserade han även ”Der Stadtstreicher” och ”Das Kleine Chaos” 1967. Dessa kortfilmer, likt de första långfilmerna kännetecknas av ett långsamt tempo och ett sparsmakat bildspråk. Filmerna bestod ofta av långa tagningar och en blott registrerande statisk kamera. De kritiserades av många för att vara meningslösa och helt sakna narrativ. Detta formspråk skulle många gånger i Fassbinders korta karriär komma att omstruktureras totalt. Formmässigt så är Fassbinders filmer mycket olika, han har gjort allt från Science Fiction till Vilda Västern, melodramer till gangsterfilmer. Det är istället i tematiken man känner igen hans berättarspråk. Det handlar ofta om oförmågan att platsa in, rädslan att vara ensam och utanförskapet, alltid ur en Freudiansk synvinkel. Sigmund Freud var genom hela Fassbiners liv hans stora förebild, och man kan på många sätt betrakta Fassbinder som en naturlig förlängning av just Freud.

Under sitt första år som långfilmsregissör, 1969, så regisserade Fassbinder inte mindre än fyra stycken långfilmer. Då det i vanliga fall brukar betraktas som flitigt arbete för en regissör att släppa en film vartannat år, så är Fassbinders arbetstakt smått vansinnig. Detta tempo skulle upprätthållas alltigenom resten av hans liv. Det tog ofta blott två eller tre veckor för en film att bli redo att klippas, och då så började han direkt att arbeta på nästa projekt. Man kan förstå att Fassbinders liv blev ganska så koncentrerat då han producerade film med denna kapacitet. Om man sammanslår alla filmer han regisserade; kortfilmer, tv-filmer och tv-serier, så blir det totalt sextio stycken separata titlar. Detta är inte illa pinkat då han var verksam i blotta tretton år. Men som att det inte skulle vara nog så skrev han eller regisserade 29 stycken teaterpjäser. Förutom att skådespela i många av sina egna filmer, så gjorde han det även i 12 stycken filmer av andra regissörer. Förutom att regissera sina egna filmer så skrev han även manus, producerade ofta, var scenograf, komponerade musiken, fotograferade och klippte. Dessutom så skrev han och regisserade två stycken radioteaterpjäser, samt skrev ett par böcker. Klart att man blir utmattad. Han har kommenterat sin outtömliga kreativitet som så att han alltid har varit tvungen att på ett eller annat sätt kreativt är tvungen att bearbeta sina upplevelser för att kunna känna att han verkligen upplevt dem. Detta kan man se som en tydlig tendens bland liknande demonregissörer ur filmhistorien, men få har satt det i praxis på ett så extraordinärt sätt som Fassbinder.

Fassbinder hade tur med att han levde och verkade under precis rätt tid. Den tyska filmen var i behov av förändring. Efter kriget och framåt så hade människor varit i behov av upplyftande filmer som inte tog så mycket anspråk. Men eftersom välfärden blev högre, så växte sig också behovet av en seriös filmkultur sig allt starkare. Man hade innan krigets utbrott, under stumfilmseran, varit en av världens starkaste filmproducenter, och lett utvecklingen för hela mediet. Tillsammans med ett gäng regissörer, såsom Werner Herzog, Wim Wenders och Volker Shlöndorff, så utgjorde Fassbinder vad som skulle utveckla sig till en ny tysk filmvåg i stil med den Frankrike upplevt ett decennium tidigare. Dessa regissörers alternativa filmer var inte alltid vad folket ville se och drog inte in speciellt mycket pengar. Då och då blev en film oväntat en succé, och eftersom regissörerna hjälpte varandra ekonomiskt så ledde detta till en fortsatt produktion. Fassbinder kunde med sin kvicka och billiga produktion kompensera för mer påkostade projekt av exempelvis Herzog. Utan tvivel så hade Tyskland åter blivit en av de intressantaste platserna på filmkartan.

Att Fassbinders filmer för många framstår som så extasiska och extrema, och det faktum att de alla bygger på hans eget liv, torde egentligen vara en stor paradox. Detta har att göra med att hans liv inte alls var någonting ordinärt, utan kantades av situationer och karaktärer som för många kan framstå som helt hysteriska. Fassbinder själv framställs av många som en mycket märklig, osympatisk slusk. Hans liv devoterates i mångt och mycket åt konsten, och han brydde sig mindre om hur han själv såg ut eller betedde sig. Han var ofta iklädd skinnjacka, var orakad, och kunde använda samma kläder i en vecka utan att alls tvätta sig eller bry sig om sin hygien. För honom var konsten det essentiella, och därför så orsakade han även många människors lidande. Under sin tid på Action Theater så mer eller mindre tvingade han de kvinnliga gruppdeltagarna att sälja sex för att de skulle ha råd att sätta upp nya föreställningar. Allt detta som av många räknas som svinaktigt och själviskt beteende kan ändå förklaras som handlingar av oförståelse eller i många fall även en djupare mänsklighet. Fassbinder hade inte haft något emot att själv sälja sin egen kropp på gatan, han såg detta snarare som någonting naturligt då modersgestalterna i hans barndom ägnat sig åt denna verksamhet. Det var nog snarare så att han hade så fullt upp med manusskrivandet och själva gestaltningen.

Fassbinder skapade sig på detta vis många ovänner, men likaså många anhängare. För lika jävlig som han kunde vara, lika djupt kärleksfull var han stundtals. Han har av sina närmsta vänner beskrivits som den mest fantastiska och varma människa de någonsin stött på. Han var bara mycket rädd för att göra sig beroende av människor, och rädd att bli sårad och bli lämnad ensam. Detta gjorde att han i många fall förbrukade människor såsom vanliga människor förbrukar ting, och gjorde sig av med människor och skaffade nya innan han blev sårad. Denna behandling gjorde självklart många människor besvikna och ledsna, vilket yttrade sig i en rad prekära situationer. Nära vännen, älskaren och aidssjuke skådespelaren Kurt Raab kände sig utnyttjad av Fassbinder på detta sätt. Han betalade därför en lönnmördare för att göra slut på Fassbinder för gott. Emellertid så ångrade han sig Raab, och gav istället mördaren uppdraget att söka upp Fassbinder och hälsa honom: ”Kurt Raab sänt mig att döda er”.

Marockanske skådespelaren El Heidi Ben Salem, som spelade huvudrollen i ”Rädsla urholkar själen”, hade också ett kärleksförhållande med Fassbinder som slutade på samma förödande sätt. Salem hotade Fassbinder att om han skulle fortsätta träffa andra män så skulle han döda honom. Detta hot förblev verkningslöst, och Salems sorg outgrundlig. En natt så sökte han upp Fassbinder på en bögbar för att med en kniv göra slut på honom. I sista stund så hejdade han sig, för att istället döda två stycken sjömän som Fassbinder soarerade med. Salem flydde med polisen i hälarna Tyskland, till sitt hemland Marocko. Fassbinder reste sedan dit för att spela in kompletterande scener till filmen ”Fox and his Friends”, då de två återförenades som vänner. Salem greps sedan av Franska poliser som satte honom i fängelse på livstid, varpå han hängde sig i sin lilla cell, ensam och övergiven av alla.

Fassbinder använde filmen som ett slags psykologsurrogat, vilken gav honom möjligheten att bearbeta och klara av förödande kval som han stod inför. Det fanns ofta en karaktär i filmerna som symboliserade Fassbinder själv och hans ståndpunkter, denna avatar kom genom hans aktiva period att förändras väldigt mycket, men ofta så bar den namnet Franz Walsch. (där Franz kom från huvudpersonen Franz Biberkopf i Alfred Döblins romanepos ”Berlin Alexanderplatz” (som Fassbinder senare skulle göra tv-serie utav), och Walsch från författaren Neale Donald Walsch)(detta namn använde Fassbinder också som pseudonym då han klippte sina filmer(och Irm Hermann döpte även sin lilla son till detta, som en hyllning till Fassbinder))) Fassbinder var långt ifrån rädd för att utelämna sig själv i sina filmer. Han framställde mer än gärna sig själv som ond och osympatisk, så länge bilden var sann gentemot verkligheten. Filmen ”Martha” är en hemsk bild av ett sadistiskt äktenskap där mannen vill kontrollera sin fru fullständigt, i rädslan för att bli lämnad ensam. Detta leder till att mannen till slut inte låter sin fru gå utanför deras hus. Denna historia är mycket hemsk, men Fassbinder erkänner sig själv som förebilden till mannen, då han vid tiden filmen gjordes såg sig själv på detta sett. Man kan på detta sett alltigenom Fassbinders filmografi tydligt härleda filmernas innehåll till vad som samtidigt skedde i hans liv – exempelvis så är många av filmerna mot slutet av hans karaktär bearbetanden av den tragiska död han senare skulle komma att gå till mötes.

Andra exempel på hur Fassbinder utelämnar sig själv i sin konst är filmen ”Ich willst doch nur, dass ihr mich liebt”. Filmen handlar om en murare med en traumatisk uppväxt, som mest av allt bara vill bli älskad. Fassbinder har själv sagt om sig själv att han liknar sitt eget filmskapande vid att bygga ett hus. Att några av filmerna utgör grunden, några är väggarna, några är fönstren, men att han hoppas att alltihopa slutligen ska komma att bli ett hus. I ett antal filmer som kom ungefär i samma period så reflekterade Fassbinder även över sitt eget filmskapande i sina filmer. Detta var ett sätt att komma ur den korta skrivkramp han för tillfället befann sig i, och de svårigheter han såg i att ta sitt filmskapande vidare. Dessa två metafilmer är ”Varning för helig sköka” och ”Satans Braten”, varav bägge på konkret kontra metaforiska plan skildrar filminspelningar eller teatrala gestaltningar på ett eller annat vis.

På olika sätt så närmade sig Fassbinder i sina verk politiken, även fast han kanske inte främst anses vara en politisk filmskapare. Det finns filmer som är samhällsiakttagande, såsom ”Rädsla urholkar själen”, där Fassbinder målar upp en karikatyrliknande nidbild över dåtidens samhälle och dess inneboende rasism. Det fanns också filmer där han mer direkt behandlade politiska frågor. I ”Den tredje generationen” så skildrar han exempelvis en liten rebellgrupp som i sin frihetsjakt inte riktigt längre vet vad de ska göra. (Ironiskt nog så drabbades filmens premiär av en terroristattack där filmrullarna stals. Detta angrepp bekräftade snarare än något annat hur sann filmens tes var, och gav snarare filmen än mer publicitet.) I ”Mamma Küsters himmlafärd” så får kommunisterna som få mottaga en välriktad känga. I denna film så försöker kommunister att utnyttja en gammal kvinna som publicitet, då hennes make oförklarligt tagit livet av sig. Då Fassbinder även ägnat stora delar av sitt liv åt att på mer eller mindre uppenbara sätt kritisera borgerligheten då är det mycket svårt att se vart han stod politiskt. Han kan ses som någon slags galen åsna som sparkar åt alla håll, allt han inte var nöjd med valde han att mycket riktigt kritisera.

Som tidigare redan nämnts så går det att dela in Fassbinders liv i många olika faser. Han bytte många gånger inriktning i sin karriär, och därför så ser hans filmer både stil- och formmässigt mycket olika ut. Det finns dock element som genomsyrar hela hans konstnärskap. En tydlig inspiration till hans filmskapandet är det tidiga Hollywood, dess genrefilmer och tillhörande klichéer. Han närmade sig exempelvis gangsterfilmen utifrån en egensinnig och ironisk infallsvinkel, på ett liknande sätt som exempelvis Godard gjort i många av sina verk. Många influenser från Hollywood kom också från de storslagna melodramerna som främst Doulgas Sirk ägnade sig åt. Sirk blev en stor filmisk förebild till Fassbinder efter att han sett ett retroperspektiv med regissören som en biograf anordnade. Detta märks tydligt i allt från känsloutspel till färgval i scenografi, och hur Fassbinder väljer att komponera sina bilder. Ovan nämnde Godard måste väl också sägas vara en inspirationskälla till Fassbinder. ”Den tredje generationen” är i mångt och mycket en fördjupning av Godards ”Kinesiskan”. Formspråket i ”Ett år med tretton månar”, och dess upplägg, har många gemensamma beröringspunkter med Godards ”Karbinjärerna”. Men mest av allt så var Fassbinder ändå oftast sin egen lyckas smed, och det är omöjligt att missta någon av hans filmer för någonting annat än Fassbinderfilmer.

Det finns en rad saker som löper liksom en röd tråd genom Fassbinders alla filmer. Estetiken är alltid mycket enkel, och för att inte förvirra besökarna och missrikta deras uppmärksamhet så tömdes oftast miljöerna på allt som inte var betydande för filmen. Detta innebär ett mycket rent, nästan minimalistiskt uttryck, som många gånger är mycket iögonfallande. Fassbinder jobbar också många gånger med att illustrera karaktärernas instängdhet, i situationer och i sig själva, genom att med olika medel skapa flera olika bilder i bilden. Fönster, dörröppningar, stolpar och annat används som ramverk som koncentrerar filmerna på ett effektivt sätt. Speglar är också ett återkommande kärleksämne, och varje film innehåller oavkortat minst en spegelscen. Spegelns innebörd kan variera mycket, och kan även vara mycket kryptisk. Det kan handla om att visa på tidsbrott, ge en tyngre verklighetsförankring, ifrågasätta det vi ser, eller i värsta fall kommentera filmens väsen. Det kan också bara vara så enkelt att spegeleffekter bara används för att skapa de så kallade ”bilderna i bilden”.

En egen visuell stil kan man inte säga att Fassbinder någonsin haft. Fotostilen i filmerna varierar å det grövsta, och har i ärlighetens namn mer att göra med vilken fotograf som står bakom filmen, än Fassbinders stora vision. Egentligen så brydde han sig aldrig om fotot speciellt mycket, förutom att det innefattade de bildutsnitt han bestämt sig för. Vad det gällde andra saker som ljussättning, eller fototeknik lämnade han helt åt de fotografer han medvetet handplockat. Han var långt ifrån en perfektionist, och lät saker bli lite som de blev bara de fungerade. Bara känslan och innebörden var den rätta så var han nöjd. Under inspelningarna av den över tio timmar långa tv-serien ”Berlin Alexanderplatz” så sattes nästan allt man spelade in på första försöket. Denna brist på jakten efter perfektion är någonting som sällan skådas hos autörer likt Fassbinder, och är nog också nyckeln till att han kunde vara så effektiv som han var. Därmed inte sagt att han senare kom att ångra några av sina filmer på grund av någon slags slapphänthet. Tvärtom så såg han tillbaka på var och en av sina filmer med mycket stor kärlek. Han har sagt att han betraktar alla sina filmer för sina barn, och att han kan stå för och vara stolt över dem alla.

Fassbinder var gjorde sig även mycket känd för att värna om att hans filminspelningar skulle kännas som en enda stor familjeträff. Det fanns ett gäng skådespelare, många var med redan under Action Theater tiden, som han frekvent använde sig av i sina filmer. Namn som Hanna Shyagulla, Irm Hermann, Margit Carstensen, Kurt Raab, Volker Spengler, Harry Bär och Udo Kier återkommer alltigenom filmerna. Han valde även sina nära medarbetare på detta omsorgsfulla vis, även fast hans filmproduktion är så stor så använde han sig exempelvis bara av en handfull olika filmfotografer. Kompositören Per Raben stod för musiken i nästan alla filmerna. Denna musik var oftast använd på ett sådant sätt att den framstod som ironiskt menad. I en Fassbinderfilm så brukar det vara så att musiken i förhållande till de händelser som utspelar sig, ter sig totalt missanpassad. I en av hans tidiga kortfilmer ”Der Stadtreicher” så ackompanjeras exempelvis en luffares ensam tuggande på en gammal smörgås av orkestral festmusik. Paradoxalt nog så förstärker denna udda teknik snarare helhetsintrycket då det som händer förstärks i sin absurditet.

Även fast hans filmer är självklara exempel på vad vi brukar kategorisera som ”avant garde”-film, så var Fassbinders stora strävan i livet att få spela in storskaliga filmer i Hollywood. Innan han dog så kom han en bit på denna väg då han spelade in två stycken engelskspråkiga filmer, ”Dubbelgångaren” och bögmanifestet ”Querelle” (som också skulle komma att bli hans sista film). Om Fassbinder någonsin skulle få göra Hollywoodfilm, och hur resultatet i så fall skulle ha blivit, kan vi ju bara spekulera i. Den för tidiga döden satte stopp för mycket Fassbinder hade planerat. Exempelvis så fanns ännu en version av ”Berlin Alexanderplatz” på ritbordet, med Gerard Depardieu i huvudrollen. En film betitlad ”Kokain” fanns också färdigskriven, men blev aldrig inspelad. En biografi om Rosa Luxemburg var även planerad. Det kan framstå som kufiskt att med så många bollar i luften ta sitt liv, och man kan därför misstänka att det hela var någon form av olyckshändelse. Den mycket slarviga kombinationen av droger och sömnmedel utgjorde hur som helst slutet på hans korta liv. Fassbinder var inte rädd för att dö, han hade en gång varit det, men hade i och med sina filmers terapeutiska kraft kommit över detta. Han hade redan reflekterat över sin egen död i filmer. I ”dubbelgångaren” så gestaltar han sin egen begravning, och genom att samla sina närmaste vänner, sin mor och andra betydelsefulla personer runt en kista, så förverkligar han drömmen att få närvara vid sin egen begravning. I ”ett år med tretton månar” så målar han upp döden med längtan, någonting förlösande som ger det tidigare livet en mening.

Han hade en gång kommenterat antagandet att han skulle dö i förtid med en kort historia. Den handlar om en man som av olika anledningar blir tvungen att lämna ett party. Dagen efter så frågar han kompisarna som var kvar om han missat någonting, varpå de svarar att det hade varit roligt, men att det inte hade gjort någonting att missa det.

Med tanke på Fassbinders höga produktionshastighet, eviga slitande, och intrigtäta liv, så kanske det inte var speciellt förvånande att han skulle dö i förtid. I en dialog ur filmen ”ett år med tretton månar” så berättar en av karaktärerna om en dröm: Det beskrivs hur hon vandrar på en kyrkogård och läser inskriptionerna på gravstenarna hon vandrar förbi. Hon slås över att alla de döda verkar ha levt så korta liv. De flesta har bara levt ett par år, många bara månader eller dagar. Hon får det förklarat för sig att stenarna inte avser hur länge personerna i fråga levt, utan hur länge de varit lyckliga. Jag tror det var med dessa tankar Fassbinder gick i graven, efter ett kort men mycket meningsfullt och rikt liv. Efter sig så lämnade han ett fantastiskt arv av filmer som har betytt och kommer att fortsätta betyda extremt mycket för många människor.