Kims årskrönika 2007

Klyshor klyshor klyshor. Vad mer än klyshor står det att skriva när det är tid att blicka tillbaks på det år som just har förflutit, och välkomna det nya med öppna armar. Ring klockjävel, ring. Visst har tiden gått fort, visst har året erbjudit många fantastiska filmupplevelser, och visst hoppas vi att nästa år blir ännu rikare på riktigt bra film. Allt det där tjatet ska jag försöka bespara er, utan hoppar direkt till listan över årets fem fetaste cineastiska orgasmer. Botten upp förstås, som allt annat på nyårsafton.

5. Du levande



Jag lät i min recension av denna fina film aningen hård, även fast jag slog till med en fyra. Och visst blir man väl besviken när Roy Andersson efter att ha gjort sitt mästerverk ”Sånger från andra våningen” klämmer till med någonting så lättviktigt som detta. Att ”Du levande” är det svagaste kortet i Anderssons CV säger kanske egentligen mer om hans övriga produktions skyhöga kvalitet, då ”Du levande” är en mycket vacker, genomarbetat, vykortssnygg, djupt mänsklig och högst medveten film. Att en film av dessa konstnärliga kvalitéer ens produceras i ett land av Arn bör ses som ett litet mirakel i sig, och även om det inte blev full pott denna gång så bör vi tacka gudarna att filmskapare som Roy fortfarande finns kvar i en värld som så ofta annars präglas av slentrianitet och massproduktion. ”Du levande” är en frisk fläkt inom den ständigt sovande svenska filmindustrin, även om han inte precis blåser från toppen av sina lungor för att åsamka den.

4. Inland Empire
Inte ofta går man ut från en biosalong efter över tre timmars film, är djupt störd över det man just sett, utan att för den delens skull ha förstått ett skit av handlingen, och ändå känner sig fullt nöjd med detta. David Lynch har under årtionden av filmskapande skapat sig ett signum som delvis går ut på att publiken virras bort fullkomligt ungefär halvvägs in i filmen. ”Inland Empire” framstår som det mest förbryllande och far-out han någonsin spottat ur sig, och kanske så är det just detta som gör den så förbannat gäckande. Paranoian är komplett, och i filmens totala beckmörker så känner man sig helt och hållet ensam och vilse. Att få forma sin egen film efter sitt eget huvud, är någonting som är få filmer förunnat, och gör att filmen nog kan framstå som helt annorlunda beroende på vem som bevittnar den. Min ”Inland Empire” är åtminstone årets fjärde bästa film, och kanske det allra bästa som David Lynchs vrickade hjärna någonsin har producerat. Och det säger inte lite.

3. The Fountain
Det var hopplöst glest mellan de riktigt bra filmerna i årets början. Då kom ”The Fountain” som något av en frälsare. I många avseenden är detta en film av episka proportioner. Fotot är fantastiskt vackert och ikoniskt organiskt. Filmmusiken är mycket bidragande, episk och välanpassad. Handlingen är välskriven och fantastisk, utav bibliska proportioner. Skådespelet är fantastiskt, och aldrig har icke-linjärt berättande fungerat så här bra. Men det är ändå i det lilla som den verkliga storheten i ”The Fountain” ligger. I det småskaligt mänskliga ligger också det sant episka. Känslan av att se filmens huvudperson förlora den han älskar för all evighet, är obarmhärtig. Det är i hans små tårar som den stora smärtan ligger.

2. Darjeeling Limited
När det vankas Wes Anderson så är alltid mina förväntningar så höga att besvikelsen torde vara ett faktum. Jag blev inte helt och hållet tillfreds med hans senaste film, (vilket jag förmodligen kommer att vara efter ett par obligatoriska omtittningar) men faktum kvarstår ändå att detta är en av årets absolut bästa filmer. Historien om de tre bröderna som far till Indien för att finna varandra och sig själva, måste nog klassas som det roligaste Anderson någonsin kläckt ur sig. Det är förstås inte bara roligt, utan den underliggande tragiken finns som alltid där för den som vill se den, och som vanligt så kretsar filmen kring ett par mycket trasiga och tragiska personer som genom sitt beteende framstår som komiska. Estetiken och det audiovisuella är i vanlig ordning top-notch, och även om vissa saker saknas så är det bara att lyfta på hatten och tacka Wes Anderson för ännu en fullkomligt fantastisk film. Att en film får mig att vilja åka dit den utspelar sig kan inte vara någonting annat än ett gott betyg. Indien, snart kommer jag.

1. Vårt dagliga bröd



Jag klev in i biografen och såg ”Vårt dagliga bröd” med förhoppningen att få uppleva en traditionell och välgjord dokumentärfilm om ett intressant ämne. 92 minuter senare så kröp jag kallsvettig och med hjärtklappning ut ur biografen, som vegetarian och med 2007 års utan konkurrens mest omskakande filmupplevelse i bakhuvudet. Denna österrikiske dokumentär om vår europeiska matproduktion är inte bara en av de bästa dokumentärfilmerna någonsin, utan även en av de allra finaste filmerna någonsin alla kategorier. Dokumentärfilm är en genre som man annars brukar tvingas åsidosätta och bedöma för sig, på grund av sin förmåga att kunna vara intressanta trots brist på filmiska kvalitéer. Ingen särbehandling krävs för ”Vårt dagliga bröd” då den lika gärna skulle vara en vanlig spelfilm och fungera lika bra (om än inte vara så världsomvälvande slagkraftig). Filmen målar utan berättarröst eller intervjuer upp den bistra sanningen om dagens storskaliga råvaroproduktion. I tablå efter tablå får vi ta del av hemska scenarion, och förstår att detta också pågår samtidigt som vi ser det hända på filmen. En scen är en tagning, det är oklippt, osminkat, och vi kan som åskådare inte göra någonting annat än åskåda. Vi får se rullband där miljontals små kycklingar slungas omkring i luften som om de vore materiella ting. Vi får se gigantiska grönsaksodlingar som besprutas av bisarra specialtillverkade maskiner. Vi får se grisar fösas in i ett rum i en tunnel, samtidigt som slaktade grisar åker ut ur samma rum på ett löpande band. Dessa bilder, och många fler, har präntats in i mina näthinnor och återkommer till mig ständigt. En film som både förändrat min värld, och dessutom är så fantastiskt välavvägd och dynamisk, kan inte vara någonting annat än årets film.

Fotnoten är i vanlig ordning att jag självklart inte är mer än en människa, och inte har hunnit ta del av alla de förmodat fantastiska filmer som har utkommit under året. Detta ber jag om ursäkt för, och hoppas att ni inte gråter ögonen av er hemma i timmerstugorna.