Wahlgrens årskrönika år 2007

Årets bästa biofilmer: Oavsett hur knasig Mel Gibson är som person så är hans filmer riktigt imponerande. "Apocalypto" känns härligt naturlig av en så enkel anledning att karaktärerna pratar sitt tidsenliga språk, precis det som gjorde ”The Passion of the Christ” en riktigt stark filmupplevelse. Trots en lite väl stor portion ”hjälten-klarar-allt” och andra dumheter så är ”Apocalypto” en härlig upplevelse på den stora duken.

Det är även viktigt att framhäva den långsamma, men så välgjorda ”Zodiac”. Visst, man vet hur allting ska sluta eftersom att det är byggt kring verkliga händelser, men trots det bjöds det på ett mycket tillfredsställande slutscen där utmärkte Gyllenhaal får sina frågor besvarade. Det var extra intressant att se David Fincher lyckas så väl med ett lågmält drama och att han inte bara behärskar thriller-genren till fullo.

Årets besvikelser på bio: Visst är det småkul när filmer flörtar med andra filmer eller genrer, men det allena gör inte en film bra eller intressant. De båda ”Kill Bill”-filmerna lyckades väl ur många aspekter och de många inslagen av t.ex. asiatiska influenser gjorde det hela till en större upplevelse. Men hur tänkte Tarantino och Rodrigez när de gjorde ”Planet Terror” och ”Death Proof”? Det coola har fått ta över helt och de små glimtarna av finess är lätträknade. När två så begåvade filmskaparna slår sina huvuden ihop borde det på alla sätt bli ett bättre resultat än årets två största besvikelser på bio.

Årets bästa film på DVD: Om man blandar filosofi och djup med visuellt godis så kommer man långt. Om man dessutom ser till att Hugh Jackman och Rachel Weisz får spela huvudrollerna så har man säkrat en god nivå och kvalité. Resultatet blev ”The Fountain” och är lika häpnadsväckande för var gång man ser den. Vem saknar surputten Brad Pitt som hoppade av från denna film för att han inte gillade mansuet?

Årets tveklöst sämsta film på DVD: ”Epic Movie”. Det är svårt att veta var man ska börja såga för denna film är så genomusel på precis alla sätt som det går. Kanske ska man istället förakta filmbolaget som först godkände manuset och sedan bidrog med en tilltagen budget?

Årets bästa tv-serie: ”Gynekologen i Askim” är verkligen rolig och många gånger vågad, något som vi inte ser ofta i svensk film eller TV-serier.

Årets mest självklara: Att svenska folket skulle trängas för att se ”Arn” på bio var oerhört väntat eftersom att böckerna är omtyckta och framförallt skrivna av Jan Guillou. När filmskaparna dessutom slängt in en massa miljoner för att försöka göra något vettigt av de episka inslagen i historien så gör kanske det att förhoppningarna höjs ännu mer. Men… minns att det handlar om svensk film där stela och overkliga repliker härskar. Problemet är bara att svenska folket inte var ensamma om att totalälska den usla filmatiseringen, med de skrattretande dåliga skådespelarinsatserna, av Jan Guillous ”Ondskan”. Nej, den blev till och med nominerad för en oscar! Som tur var har svenska kritikerkåren lyckats visa på gott omdöme när de gemensamt ger ”Arn” ljumma betyg för dess ofattbart taffliga dialoger.

Årets mest korkade citat: ”Arn”-producenten Johan Mardell : ”Satsningen är rolig för filmsverige. Lyckas inte det här blir det svårt att göra stora satsningar framöver. Det borde vissa korkade recensenter begripa”… Det låter som att vi har fått oss en svensk version av Jerry Bruckheimer? Med det lilla tillägget att de som inte gillar efterbliven dialog och misslyckas med att häpnas över storslagana effekter… ja, det är tydligen dom som är korkade.

Årets besvikelse på dvd: Få karaktärer i filmhistorien är lika intressanta och skrämmande som Hannibal Lector. Ändå lyckades man inte göra annat än totalt musslyckas med att berätta historien om hur han blev ett människoätande geni i ”Hannibal rising”. Filmen är fel redan från början och allt intresse kring huvudfiguren försvann ju längre filmen gick.

Årets sämsta uppföljare: Både ”Die Hard” och ”Shrek 1 och 2” är riktigt bra filmer inom sina genrer. Men i år har vi fått se hur två filmserier verkligen gått utför. ”Die Hard 4.0” förutsätter att tittaren är dum-i-huvudet och historien och humorn i ”Shrek the Third” är vikt för små barn.

Årets scen: Det finns många oerhört skickligt utförda scener i ”The Children of Men”, men den kanske främsta börjar med att Clive Owen och Julianne Moore skjuter och fångar pingisbollar med munnen. När scenen är slut har läget förändrats radikalt och på många sätt och det är en fröjd att få se en film med ett så fräscht utförande.

Årets roligaste: Den härliga stämningen och det genuint roliga i ”Little Miss Sunshine” gör den till den bästa komedin på mycket länge.

Årets starkaste filmupplevelse: Sällan har man skådat sådant bildgodis som i ”Parfymen”. Det är ruskigt vackert och välspelat och framförallt skickligt att lyckas få publiken att känna sympati för en seriemördare som dödar för av en till synes oebtydlig anledning. Att dessutom lyckas så bra med att förmedla lukt i film… ja, det är en stor bedrift bara det.

Årets skådis på dekis: Kanske är Nicolas Cage en av de absolut mest överskattade skåderspelarna i Hollywood under modern tid, men snart kan väl ingen undgå att se hur illa hans prestationer och produktioner är? Under 2007 gavs fyra av hans nya filmer ut på DVD och det är inga mindre än ”Next”, ”Ghost Rider”, ”Wicker Man” och ”World Trade Center”. En gemensam nämnre för dessa filmer, förutom Cage’s medverkan, är att de alla är helt fantastiskt dåliga. Kanske har Cage en tokig agent, men så mycket skräp i en följd kan inte bara vara otur eller skyllas på någon annans omdöme. Nej, han har blivit en plåga att se och måste ta sig i kragen och hitta tillbaka till den nivån han befann sig på när han erhöll en oscar för rollprestationen i ”Leaving Las Vegas”.