VECKOKRÖNIKA #79 – stilanalys av Alien

Veckokrönika #79 tar oss tillbaka till 1979. Den stilbildande scifiskräckfilmen ”Alien” av Ridley Scott slog ner som en bomb och skrämde vettet ur biobesökare som aldrig tidigare sett något så fasansfullt som den bröstkorgsutbrytande, syraläckande och dubbelkäftade xenomorfen. I den här krönikan tittar vi närmare på en sekvens i ”Alien” och hur filmens stil (iscensättning, klippning och musik) samverkar för att skapa ett läskigt helhetsintryck.


Intro

Besättningen har landat på den okända planeten LV-427, fått med sig en växande mordisk utomjording ombord Nostromo och är nu beslutna att eliminera den efter att Kane och Brett blivit dödade. Planen är att krypa in i en lufttrumma för att tränga in varelsen i ett hörn och sedermera få den utkastad i rymden. (Det går inte bara att skjuta den eftersom den har frätande syra till blod, vilket skulle kunna skapa ett hål i skrovet.) Orädda Ripley erbjuder sig att utföra uppdraget, men kapten Dallas insisterar att han ska göra det istället. Utrustad med en eldkastare kryper han in i lufttrumman. Efterhand stängs runda luckor bakom honom likt irisslutningar, för att täcka hans rygg och tränga in rymdmonstret. Ripley, Ash, Lambert och Parker står utanför lufttrumman och håller radiokontakt med Dallas samtidigt som de håller ett öga på den bärbara radarn. Jag ska nu noggrant beskriva den sista delen av denna scen fram till att Dallas dör. Därefter kommer jag att tydliggöra hur stilelementen samverkar för att underbygga skräckupplevelsen.


Närläsning av scenen i lufttrumman

Dallas befinner sig långt in i den klaustrofobiskt trånga och becksvarta lufttrumman med eldkastaren som enda ljuskälla. Han har just avfyrat några eldflammor neråt för att försäkra sig om att utomjordingen inte är där. Dallas sitter på huk: ”All right. I’ve reached the third junction and I’m going down.” Han syns i helbild och befinner sig i mitten. Han andas tungt och tittar neråt, en aning nervös. Bredvid honom syns en klumpig panel på höger sida och en på vänster. Ljudet utgörs av ett konstant pipande från radarn samt oroväckande musik.

Ett snabbt klipp till en närbild på Ripley som har ett finger på sin öronsnäcka. Ett headset är nämligen påkopplat. Hennes blick rör sig, munnen stängs och hon ser allvarlig ut. Vänstra halvan av ansiktet är upplyst. Klipp till Ash som står bredvid Ripley. En profilbild där hans panna är upplyst. Ripleys axel och jacka är synlig till vänster i bild. Roboten Ash blinkar inte ens. Klippen varar någon enstaka sekund. Det klipps till Dallas som klättar ner en våning i lufttrumman. Kameran är vänd på sidan så stegen ser ut att utgöra vänster sida av en korridor. Blinkande lampor syns över huvudet på Dallas. Klipp till radarn som utgörs av ett ljusblått rutsystem med svart bakgrund. En rund prick i lodrät rörelse symboliserar Dallas position.

Klipp till en närbild av Lambert, dock inte lika nära som närbilden på Ripley. Lambert är stressad och svettas rikligt i pannan. Det klipps till en halvbild av Parker och Lambert med en påslagen strålkastare mellan dem. Parker håller hårt i en eldkastare. Lambert rister den bärbara radarn. Parker reagerar med blicken. Klipp till en kortvarig snutt där Dallas kliver av stegen. Kombinerad närbild klipps det till: Parker och Lambert. Parker undrar vad det är för fel på apparaten. Beskärningen av denna bildruta är tät och tätt inpå. Parker täcker mer än halva bilden med sitt huvud i en slags skev profil när han lutar sig mot Lambert. Hon ser ynklig ut i den högra tredjedelen av bilden, där hennes ansikte syns från näsan och uppåt. Därefter klipps det till halvbilden på de båda igen. Klipp till radarn. Pricken rör sig vågrätt nu samtidigt som Lambert ber Dallas stanna upp en stund på grund av teknikproblem.

Snabba klipp följer: Dallas, som ställt ifrån sig eldkastaren, till vänster i silhuett med en liten fläkt i bakgrunden. Ripley i närbild som vänder på huvudet. Dallas som sitter på huk och informeras av Lambert om att radarsignalen försvunnit. Sedan ett klipp till en närbild av Dallas vänsterhand som rör vid alienslem. Klipp till Dallas som lyfter upp sin hand och tittar/luktar på slemmet. Små blå lampor blinkar bredvid honom. Närbildsklipp: Ripley, därefter Lambert. Klipp till Dallas igen, ur en ny vinkel från sidan. Lambert undrar via radion om det inte finns några spår av utomjordingen. Klipp till en vägg, ur Dallas point of view, vilket gör det lättare förr oss i publiken att identifiera oss med Dallas. Nytt klipp där Dallas avfyrar eldkastaren med ryggen mot kameran. Klipp till Ripley som frågande yttrar Dallas namn.

Besättningen börjar förlora kontrollen över situationen. Klipp till sidonärbild av Dallas som muttrar och slänger med huvudet uppåt. Kameran följer honom någon centimeter upp i den rörelsen. Musiken stegras i samma stund. Ripley klipps det till härnäst, sedan direkt till Parker och därpå till radarn som visar en stillastående ljusblå prick. Tillbaka till Ripley. Klipp igen: Dallas ena öga är upplyst, annars är bilden relativt mörk. Han yttrar med ängslig blick: ”Am I clear? I wanna get the hell outta here.”

Klipp till radarn som piper som aldrig förr. En ny prick (monstret) äntrar skärmen och rör sig mot den stillastående pricken (Dallas). Klipp till Ripley, men det är Lambert som talar nervöst och varnar Dallas för faran. Klipp till Dallas som tittar uppåt stegen, klipp till point of view var han tittar och klipp tillbaka till Dallas igen. Han överväger att röra på sig men tvekar beträffande vilken riktning. Det klipps till radarn igen. Avståndet mellan prickarna krymper. Klaustrofobiskt klipp till en sittande Dallas i en smal tunnel i bakgrunden. Eldkastarens ljus är minimalt. Klipp till store Parker och lilla Lambert. Den sistnämnda uppmanar Dallas att röra på sig. Klipp till Dallas som beslutar sig för att klättra ner för stegen. Klipp till Ashs kalla min i närbildsprofil. Klipp till Ripley och slutligen till Dallas som kliver ner från stegen medan Lambert skriker och snyftar och musiken intensifieras: ”No! Not that way! The other way!” Dallas lyser med en ficklampa mot kameran, därefter åt motsatt håll, där rymdmonstret väntar. Ett snabbt klipp till monstret som sträcker ut sina klor och skriker. Klipp till den bärbara radarn som flimrar till. Radiolänken är bruten. Dallas är förlorad.


Slutsatser

Stilen samverkar med yttersta precision för att trappa upp skräckupplevelsen. Varje stildrag bidrar. Dekoren är mörk och klaustrofobisk. Ljussättningen är sparsam och lyser bara upp små partier. Klippningstempot är avsevärt mycket högre och får en större effekt, eftersom det tidigare har varit vanligare med längre tagningar och färre klipp. Den snabba växelklippningen mellan Dallas i lufttrumman och resten av besättningen utanför bidrar till spänningen – kontrasten mellan utsatthet och trygghet. Musiken är krypande och bådar inte gott, men minst lika mycket bidrar hysteriska Lambert och den pipande radarn till stämningen. Kameran ligger mestadels tätt intill karaktärerna, med många närbilder, vilket skapar närhet och intensitet, dvs. en tät bildkomposition. Rekvisitan spelar en viktig roll: eldkastaren och radarn är livsviktiga för överlevnad och tillför en extra dimension till iscensättningen, speciellt radarn som ger sken av att något rör sig. Skådespelarna behåller lugnet, med undantag för en svettig och skräckslagen Lambert som får föra publikens talan: ”Stick därifrån!” Ansiktsuttrycken skapar trovärdighet. POV-bilderna för oss närmare Dallas.


Avrundning

Allt detta till trots så hade scenen mynnat ut i ett antiklimax om inte rymdmonstret hade varit läskigt. H.R. Gigers monsterdesign är fasansfull, raka motsatsen till en grön marsgubbe. Monstret smälter dessutom in i miljön likt en kameleont. Ridley Scott är dessutom smart nog att inte överexponera utomjordingen (här syns den för andra gången i denna form). Mycket lämnas åt åskådarens fantasi.

Det är de samverkande stilelementen som bygger upp stämningen: iscensättning (vad som visas och hur det visas), klippning och musik. Många småsaker är man inte medveten om förrän man närläser en scen. ”Alien” uppvisar en stilmässig symbios i mitt tycke. En ruskig sådan. I den genomarbetade uppföljaren ”Aliens” (James Cameron, 1986) blev det mer actionfilm än skräck av franchisen. Men det är en annan historia.