VECKOKRÖNIKA #82 – Djävla djur som vill djävlas på dvd

Hunden sägs ju vara människans bästa vän. Men vilket djur är människans värsta ovän? Svaret ger Studio S som släpper tre halvt bortglömda skräckfilmer på dvd i en ruskig lunchbox, med det passande namnet ”Djävla djur”. En jättehaj, en jättebläckfisk och en drös med råttor får smak på blod och gör livet surt för dykare, ensamseglare och framtids-mc-gäng.


Dödens tentakler
Regi: Ovidio G. Assonitis
Premiärår: 1977
Betyg: 3

Det ska sägas direkt att ”Dödens tentakler” har den bästa skådespelarensemblen av de tre filmerna. Henry Fonda är med liksom Shelley Winters och John Huston. Gamlingen Huston spelar journalisten Ned Turner som undersöker om det finns ett samband mellan några mystiska dödsfall (orsakade av bautabläckfisken) och byggandet av en tunnel. Han konstaterar med stor precision: ”Det måste finnas något monstruöst där nere.” Systern Tillie Turner (Winters), iklädd en löjligt stor hatt, tar med sig sonen Tommy till en segelbåtstävling varpå grabben och hans bästa kompis svävar i livsfara. Ingen går säker för den bläcksprutande bläckfrisken – varken tjockisar, småbarn eller dykare. Det blir många undervattensbilder med dykare och dykarklockor. Filmmakarna visar inte hela bläckfisken direkt utan bygger upp spänningen, vilket är en fördel. Rätt proffsigt filmat är det. Framåt slutet kan filmen plötsligt stanna upp i stillbilder. Vad som blir lite för mycket är det överdrivna musikpålägget som ersätter dialog och bidrar till en viss flummighet. När det kommer till kritan är en bläckfisk bara ett halvläskigt monster och det kvittar om det snackas om att ”bläckfiskens sugproppar är värre än tigerns klor”. Men det är klart… Det är faktiskt rätt ruskigt när ett par livlösa ben sticker upp ur havet efter en flerarmad bläckfiskattack.

Annan läskig bläckfisk, fast på land: Dr Octopus – skurken med fastsvetsade metalltentakler i ”Spider-Man 2”.


Jättehajen – vindsurfarnas skräck
Regi: Enzo G. Castellari
Premiärår: 1981
Betyg: 3

Om det är något djur i vattnet som bara genom en exponerad Flipper-fena sprider omedelbar skräck så är det väl vithajen. Hajen är det i särklass läskigaste hotet i hela djur-dvd-boxen. I ”Jättehajen” får vi följa ett litet fridfullt samhälle där en vindsurfingtävling precis ska anordnas, sponsrad av en politiker med stora planer. Olägligt nog dyker en blodtörstig bautahaj upp och förlorade kroppsdelar och en uppäten helikopter (!) är snart ett faktum. Stadens invånare (de naiva ungdomarna och de gamla proffsen) försöker ta kål på hajen var för sig, istället för att slå ihop sina påsar. Och det går sådär. Filmen levererar rätt schysst hajaction även om man får känslan av att hajen filmats en hel del i separata klipp. Musikaliskt saknar man också det klassiska och nerviga Hajen-temat, men förlikar sig snart med substitutet. Hajen-regissören Steven Spielberg kände sig plagierad när ”Jättehajen” såg dagens ljus och fick den till och med förbjuden i USA. Och visst är det samma koncept som Spielbergs ”Hajen”. Men, hur bakvänt den än låter: ”Jättehajen” är bara lillebror till betydligt tätare ”Hajen”. En sevärd lillebror förvisso.

Andra läskiga hajar: ”Deep Blue Sea" – finländaren Renny Harlins sköna hajfilm där vår egen Stellan Skarsgård blir tvångsamputerad av vassa, genmanipulerade hajtänder och en modig kock blir dagens hjälte.


Rats – nattens terror
Regi: Bruno Mattei
Premiärår: 1984
Betyg: 2

Ett mc-gäng med punka, Barbie-kläder och sjuttiotalsfrisyrer jagas av gnagare i en mörk, sönderbombad framtid. Filmen utspelar sig i ruinerna av en stad. Eller mest i en byggnad om man ska vara ärlig. Sovsäcksöverfall och råttor som kryper ur munnar drabbar våra hjältar. Huvudproblemet här är att råttor inte är särskilt läskiga, särskilt inte före datoreffekternas fläskiga tid. De sniffar mest omkring. Varje gång råttorna ”anfaller” mc-gänget faller de ner uppifrån! Faller. Och det blir ännu mer skrattretande när fejkråttorna filmas på ett löpande band när det ska föreställa att de springer. Skådespelarna spelar dessutom över och matas med korkad dialog: ”Styrka är lugn.” Tjejerna bara skriiker i fasa och killarna gapar om hundratals, tusentals råttor som aldrig syns i bild. Kameran är stillastående för ofta. Slutet är förutsägbart och larvigt. Dubbningen verkar vara gjord på en fikarast. Ändå blir det en svag tvåa i betyg till ”Rats” tack vare att kalkonen är småkul att titta på, i alla fall i 40 minuter, och bjuder på ett och annat rått skratt.

Annan läskig råtta: ”Ratatouille” – en skitig, sniffande råtta som lagar mat i ett franskt kök. Snacka om sanitär olägenhet!


Andra djävla djur vi minns:

* Indiana Jones-filmerna (1981-2008) – den våghalsige arkeologen angreps av råttor, insekter, spindlar, köttätande myror och en obegränsad mängd fräsande ormar.
* ”Snakes on a Plane” (2006) – hundratals ormar skulle genom en tillkrånglad plan tysta ett vittne i luften och Samuel L. Jackson var rejält förbannad såsom bara Samuel L. Jackson kan vara.
* ”Eight Legged Freaks” (2002) – de muterade jättespindlarna anföll den lilla gruvstaden.
* ”Fåglarna” (1963) – Hitchcocks otäcka thriller där en massa aggressiva fågelfän gaddade ihop sig.
* ”My Little Pony” – tecknad tjejfilm som inte på långa vägar var lika häftig som ”He-Man”, ”Turtles” eller ”MASK”.


Kommande djävla djur:

* ”Piranha 3D” (2009) – ”Maja, min Maja, min bitska lilla piraya” är inte att leka med.
* Det började med J-Lo och Jon Voight i första filmen. I kategorin "onödiga uppföljare" är det ofrånkomligt att tv-filmerna ”Anaconda 3: The Offspring” (2008) och ”Anaconda 4: Trail of Blood” (2008) hamnar. Vad som talar för att åtminstone trean kan bli kasskul är faktumet att mr Baywatch - David Hasselhoff - går att finna i rollistan. The Hoffs rollfigur lär inte bli långlivad, eller vad tror ni?


Fotnot: Djävla djur-boxen är även recenserad av Tellus-Fredrik som satte ett högre betyg. Klicka här för den recensionen.