Att våga såga!

När jag var i de mellersta tonåren, slösade jag bort mitt barnbidrag på att köpa tonvis med vinyl och CD skivor. Bara för att Jörgen rekommenderade dem. Sa han att den skivan skulle vara bra, ja, då måste den ju vara det. Så idag har jag ett hundratal CD-skivor i min samling som jag egentligen inte tycker är speciellt bra. Men Jörgen tyckte det.

I går var jag således och såg Star Wars - Det mörka hotet och jag måste säga att det var med blandade känslor jag lämnade biografen. Mestadels för att jag fruktade reaktionerna från dem som önskade min åsikt i fallet. Hur skulle de reagera? Jag behöver ju inte längre luras till att köpa saker som jag egentligen inte vill ha bara för att någon annan tycker den är värd att ha. Jag är fri att ha min egen åsikt. Och så kom det sig att jag helt enkelt, att jag tog beslutet att såga filmen. Min röst vinner den alltså inte.

Jag är visserligen uppväxt med Stjärnornas Krig. Vi hade sådana där plastgubbar och plastfarkoster, som för övrigt hela tiden gick sönder och rasade ihop så fort man försökte leka något vettigt alls med dem. Då tyckte jag Stjärnornas Krig var gudabra. Eller gjorde jag verkligen det? Var det inte så att man måste tycka att den var bra för att alla andra tyckte det?

Egentligen måste jag påstå att det känns aningen o(krono)logiskt att se en film som är början på en historia vars tre sista delar redan är gjorda och det finns 5 timmars mellanrum (två filmer alltså) mellan den första och den tredje filmen. 5 timmar där det kan hända precis vad tusan som helst. För den där Stjärnornas Krig som kom i slutet av 70-talet, känns bra mycket mer som en första del än den jag såg igår. För den jag såg igår kunde lika gärna varit en fjärde film, den som kommer efter del sex alltså. Men jag antar att det är det som är charmen med det hela. ett genialiskt drag från Lucas sida, att starta en saga i mitten av sagan, slutföra slutet och 15 år senare göra början. Och alla fans skulle nappa på det och alla skulle få en sådan där a-ha upplevelse: A haaa....vad det så det var! Dessvärre funkar det inte riktigt i min skalle. A-ha upplevelsen uteblev och istället blev jag skeptisk till alltihop. Hade man inte lika gärna kunnat kalla den där Stjärnornas Krig filmen som kom i slutet på 70-talet för del ett och nöjt sig sedan med att kalla del sex för del tre och avsluta sagan där? Det är ungefär som i Dallas, plötsligt en dag står Bobby i duschen och de 200 avsnitten visar sig vara en dröm. Plötsligt så måste man liksom tänka om igen och starta från början. Glömma det man sett och vänta tills serien liksom kommit ikapp sig själv igen, och då, kanske, kan man börja jobba på sin a-ha upplevelse. Förvirrande, minst sagt....

Och till filmen då. Vad kan jag säga om den mer än att jag tyckte att det var en ren och skär uppvisning om vad hundratalet dataanimerare kan använda massa pengar till och hur en bra dator med hög prestanda betyder för filmskapandet? Så långt är filmen helt utomordentligt angenäm att se. Men jag kan inte hjälpa att koppla tankarna till Disney. I alla filmer som Disney gjort finns det en eller flera varelser som utmärker sig på ett speciellt sätt. De som är tokigt roliga och som gör de saker som publiken skrattar åt. I Lejonkungen skrattade vi gott åt vårtsvinet, i Skönheten och Odjuret tyckte vi mycket om ljusstaken och tekoppen. I Det mörka hotet skrattar vi åt Jar-Jar och tycker han är hellustig. Jar-Jar är en stor bidragande del till att jag finner Det mörka hotet vara en helt jätte kass film. Förstår inte alls vad en Disney figur har där att göra. Han sabbar allt. Men filmen i sig är inte bra. Trots halsbrytande effekter och häpnadsväckande teknik är både rollprestationer och manus, fattigt och intetsägande. Nu väntar jag spänt på att de andra två delarna ska komma så att den där a-ha upplevelsen kanske kan infinna sig. Men jag tvivlar. Det hela känns som ett enda stort jippo där alla lovar Lucas för att han gjort det omöjliga. Hoppat tillbaka i tiden och påbörjar en berättelse som förövrigt höll bra som den var och ger sig in i sagan, styckar upp den till oigenkännlighet och ska sedan pussla ihop den till en enda stor saga i sex delar. Men till vilket pris undrar jag?

Jörgen må bli sur på mig, men jag kan inte hjälpa det. Det mörka hotet är för mig intetsägande och en film som aldrig borde blivit gjord.