VECKOKRÖNIKA #84 – sparka Lundin och låt mikrofonen rotera på Skansen

Sommartid. Svensken matas med långdragna engelska deckare och kom-ifatt-repriser av amerikanska serier. Men för många av oss är det enda måste-se-programmet i sommarens tv-tablå "Allsång på Skansen". Hederliga gamla Allsången.

Vem kan motstå kombinationen av folkkära artister, skön natur, inhemsk allsång på rim och en och annan lustighet? Jag kan. Jag börjar tröttna. Börjar bli lack, som någon slumpvis utvald Malmö-bo skulle kunna uttrycka det. Tyvärr är sanningen den att programmets guldålder är över.

Allsången av årgång 2008 är ungefär som tidigare Lundin-år – ljummen och på sin höjd trevlig. Trots ett antal bra artistframträdanden. Avskyr verkligen att bli en bitter det-var-bättre-förr-gnällspik vid blott 25 års ålder, men Anders ”Bullen” Lundin ger mig inget val. För om man ska peka finger (och det ska jag) så är syndabockarna programledaren Anders Lundin och hans gamla Expedition: Robinson-producent.

Låt mig lista fem feta tabbar i programmet:

1. Det är för mycket jippo över det hela numera. Too much liksom. Man sockrar inte sockerdricka. Konceptet med olika teman faller inte i god jord. Hur roligt är det att fokusera på en massa halvt okända OS-idrottare? I ett sångprogram. Eller är "Lilla sportspegeln" nerlagd?

2. Känslan och spontaniteten är borta. Allt känns så välrepeterat och påskyndat. Varför inte nöja sig med enkelt sommarmys och simpel sångglädje?

3. Intervjuerna är hopplösa. Någon mer än jag som tycker att Lundin har för bråttom och tycks strunta i vad artisterna svarar på frågorna? Han borde tagga ner.

4. Djur-Jonas är inte med regelbundet längre. Jag saknar giftspindlarna, pälsdjuren, de vandrande pinnarna och allt vad det nu var som brukade klättra på programledarens rygg.

5. Lundin försöker, men är inte särskilt rolig. Hans tillkrånglade monologer och egna trista sånger faller platt alldeles för ofta. Han är ingen formidabel sångare heller. Poänglösheten har fått ett ansikte.

Minns för några år sedan när förre programledaren Berghagen klädd i blå kavaj kunde riva av en av sina klassiker. Då var det drag. Vad hände med ”kunskap, glädje och så lite tango”? Dessa töntbra slagord. Saknar till och med Lasses torra vitsar. Ett avsnitt av "Allsång på Skansen" var ALLTID sevärt. Tack vare Lasse. Oavsett artisterna. Så är det inte längre. Inte med Lundin.

Kan man inte införa samma koncept som vid valet av julvärd? Alltså låta programledarrollen rotera. Tänk hur häftigt det kunde bli: Ett avsnitt lett av visans energisprakande vän Håkan Hellström, ett annat av en predikande Ola Salo iklädd svarta änglavingar, ett tredje av någon gammal veteran, ja varför inte legenden Lasse Berghagen himself! Då snackar vi ALLSÅNG igen. Med hjärta. För något måste göras.

Och på sista lappen läser jag… Anders. Det blir alltså du som får lämna Skansen. Örådet är därmed avslutat för den här gången. Nästa vecka röstar vi ut din fru. Hon som körar i bakgrundskören och som säkert fixat jobbet på egen hand.

Allsångspest: L-u-n-d-i-n – det finns kokosnötter på Tenga som vore bättre lämpade allsångsledare
Allsångsbäst: Sissela Kyles komiska Kina-pikar och den gamla varmkorvsboogien