TELLUSKRÖNIKA #3 – Animerade filmstjärnors öden

Många är de stjärnor som en gång började livet som små blyertsstreck innan de tog sina första steg på vita duken. De kom, de sågs, och de försvann. Bakom varje karaktär finns det en historia. Säga vad man vill, men jag skulle tro att den animerade stjärnglansen skulle vara minst lika stormig som vår befintliga. Skvallerpressen skulle ha spaltmeter att skriva om. Med ett öppet sinne kommer här tre fall.

Då jag en kväll ögade igenom reality-serien ”Cops” utspelades det sedvanliga tjaffset. Intrig-tilldragande människor som trampat snett i livet och inte lyckats räta upp foten tillräckligt för att smidigt spatsera vidare. I allt kaos och mörker denna kväll i Pittsburgh beslagtar polisen en väska, och finner en buffé av själ-stimulantia. Kvinnan suckar och säger att livet har gått hårt åt henne, vankar mot polisbilen med tomhet i blicken.

Mitt på väskan poserar Betty Boop med den karakteristiska glimten i ögat, och då börjar tankehjulen snurra. Var det här sagan slutade hos Betty Boop? Som ett omslag på en väska full med smutsiga sprutor, en kall kväll i Pittsburgh med en snyftande ägarinna i handfängsel?

Betty föddes faktiskt som pudel 1930 men utvecklades enligt någon underlig tecknad evolutionsteori till en pangbrud i kort kjol med skarp urringning och välsvarvad kropp. Hon lyckades magnetisera publiken med den något spartanska frasen ”boop-boop-e-doop” och blev genom de första tre åren en klar publikfavorit.

1934 började Bettys framgång att dala på grund av rådande filmcensur, och hon fann sig snart iklädd en klänning några storlekar större, ingen urringning och med en tillputsad livsstil. Inte längre var hon bruden som hennes medspelare kastade ett frestande öga på. Hemmafru-nishen var inget publiken ville se.

I ett hopplöst försök att behålla stjärnglansen vände hon sig till den piprökande vegetarianen Popeye, på svenska Karl-Alfred, genom ett cameo-framträdande, men icke. Hennes popularitet varade bara i tre år.

34-åringen Popeye, född i Santa Monica under en tyfon, red dock på sjöstjärne-vågen rätt länge trots att han besatt en skönhet lika betagande som en marulk. Av rösten att döma så var han troligen grav alkoholist, eller så hade han rökt halva Tennessees´ årsproduktion av tobak. Kunskaperna i nyttig mat fanns där dock. Med sitt enda öga lyckades Popeye läsa av näringsvärdet på etiketten av spenat-burken, en för honom frekvent diet.

Med en farsa på 99 vårar fanns energin även hos Popeye och den kunde behövas, då hans ärkefiende Bluto suktade efter samma kvinna, nämligen den något gapiga Olive Oyl. Jakten på Olive var ett ständigt genomgående inslag längs hela Popeyes karriär och triangeldramat fortsätter förmodligen än idag.

Andra stjärnor i hetluften är den storbystade sexsymbolen Jessica Rabbit. Där Betty Boop regerar i gråskala, vilket till slut ledde till försämrade arbetstillfällen enligt henne själv, så arbetade hennes färglada rival på The Ink and Paint Club i Los Angeles.

Rödtotten hade en förkärlek till kaniner så till den milda grad att det ledde till giftermål. Jessica anklagades för att ha satt dit hennes man för mord, något som spädde på hennes till ytan kaxiga attityd än mer. Enligt hennes mening så var detta dock helt taget ur luften och försäkrade att hon inte var en dålig person; hon var bara tecknad så.

Efter den oerhörda succén inledningsvis, så hankade hon sig fram med olika kortfilmer tillsammans med hennes storörade man i fronten, sedan tog det slut. Jag skulle tro att hon lever på gamla meriter idag.

Listan kan göras lång. Någonstans är jag tacksam att skvallerpressen bara har en grupp filmstjärnor att skriva om. Det räcker gott och väl. Men lika tacksam är jag för att de animerade karaktärerna fick lite riktigt liv och erkännande i filmen ”Who framed Roger Rabbit”. Det är en kul tanke som är värd att plocka fram ibland.