Kim Ekbergs årskrönika 2009

Och så står vi plötsligen här igen på årets brant. Ännu ett år har passerat, ja till och med ett decennium. Kan jag få ett nytt? Ja, det kan jag. Ty tiotalet är äntligen här för att förhoppningsvis infria alla förhoppningar som nollnolltalet missade. Under det gångna året har det hänt mycket. Jag har haft en flickvän, förlorat henne. Jag har haft ett tandfel, förlorat det. Jag har varit en baddare på fotbollstevespel och sedan förlorat hela min briljans. Mycket förlorat, men också mycket vunnet. Jag har exempelvis haft glädjen stifta bekantskap med ett antal mycket trevliga filmer. Eftersom detta är en filmsida och inget annat, ska jag lista några av dessa i min årliga årssammanfattning som ni redan läser.

Topp 5: Årets bästa filmer
Denna kategori är precis vad den låter som, årets mest framstående filmer. Kriteriet för att kunna få vara med på denna lista är att filmen haft svensk biodistribution det gångna året. Som vanligt har jag inte hunnit se allt, men ovanligt mycket. ”Milk”, ”Frozen River” och ”Waltz with Bashir” är tre tänkbara kandidater som jag inte klarade av att hinna beta av.

5.
Hunger



På listans femte plats kommer en film som hade premiär tidigt i våras. ”Hunger” var kanske den bästa film jag såg under fjolårets inkarnation av Stockholms Filmfestival, och helt klart en av de bästa på bio i år. Steve McQueen (lol) har lyckats göra en film som är ytterst obehaglig, men på samma gång väldigt vacker.
Läs Recensionen!

4.
A Serious Man



Coenbröderna hittade än en gång hem med sin senaste film. Denna historia är en komedi av bibliska proportioner, men misslyckas inte för det. Att på ett seriöst sätt behandla meningen med livet och samtidigt lyckas vara rolig, är en bedrift av sällan skådat slag. Den judiska ensemblen av teveskådisar är dessutom perfekt in i minsta biroll.
Läs Recensionen!

3.
Apan



Svenskt i toppen även detta år, vilket eliminerar den annars nödvändiga subkategorin ”årets svenska film”. ”Apan” är dock mer av en upplevelse än en film, men likväl är den omistlig. Sällan har jag ryckts med och känt mig så utsatt, vilket jag ser som en stor bragd. Den som går och hoppas om en mer vital svensk filmindustri behöver därmed inte sluta med det.
Läs Recensionen!

2.
Synecdoche, New York


Denna svåruttalade filmtitel klöv den svenska kritikerkåren i två delar. Den ena skydde den som katten skyr vatten, och den andra halvan fann den fullkomligt briljant. Eftersom jag placerar den så här högt upp på min lista faller jag självklart in i den senare kategorin. För första gången står Charlie Kaufman på egna ben, och ser då till att fylla sin film med så mycket han bara kan. Denna film innehåller så mycket skönhet, känsla och skärpa, att den lär hålla mig sysselsatt även nästa år.
Läs Recensionen!

1.
Das Weisse Band



Det fanns belackare även här, men de kan ta sig där solen inte skiner, för detta var årets och kanske årtiondets allra mest fantastiska film. Denna moraliska berättelse lämnade nog inte en levande själ oberörd. ”Det vita bandet” var perfekt genomförd på samtliga plan. Varje bild var så full av omsorg, varje stund av eftertanke, att detta är omedelbar filmhistoria omöjlig att värja sig för.
Läs Recensionen!



TRÖSTPRISER
Filmer som av olika anledningar inte hade vad som krävdes för att hamna på listan, men ändå förtjänar någon form av omnämnande.

Årets Dokumentär: Videocracy
Detta har kommit att bli något av en svenskkategori, och det tyder på att Sverige har blivit riktigt bra på att prestera aktuella och intressanta dokumentärer. ”Bananas!*” var också en ypperlig dokumentär, men denna rulle om det Italienska medieklimatet var årets starkast lysande stjärna på dokumentärfilmshimmelen.
Läs Recensionen!

Årets Animerade: Coraline



”Upp” var också riktigt förträfflig, men priset måste gå till denna mörka och fantastiskt snygga familjefilm. Den möda och omsorg som ligger bakom detta mäktiga hantverk gjorde detta till en av årets största bioupplevelser. Henry Sellick bevisade även att han mycket väl klarar av att leverera utan hjälp av en viss Burton.
Läs Recensionen!

Årets Axelryckning: Metropia
”Metropia” var ett lovande projekt i fem år, men en rolig film i ungefär fem minuter.
Kanske borde man inte släppt ifrån sig denna förän år 2099. Eller helt enkelt struntat i det hela. Den här filmen känns sämre och mer irrelevant för varje dag som går. Egentligen känns det inte ens som att jag har sett den, utan som att jag bara sett ett gäng lösryckta scener, och att slutresultatet kommer att innehålla någonting mer. Men ännu mer pengar kan ju blåsas på ointressanta projekt med animerade förvridna människolika karaktärer i dystopiska världar *blink* *blink*.
Läs Recensionen!

Årets Sämsta skit: Oskar, Oskar!
Egentligen var väl ”Final Destination 3D” en sämre film än denna, men det känns oinspirerat att peka ut den, eftersom den inte hade några ambitioner om att vara något annat än jävligt usel. ”Oskar, Oskar!” hade däremot någon slags pretention, även om det är oklart vad denna var. Kanske har jag, och resten av världen (med undantag för Oskar Krooni på Film.nu) missförstått den här filmen. Troligare är att det inte fanns någonting att förstå. Vi kan nog sluta vänta på att Mats Ahren ska gå ut i media och säga att alltihopa var ett jävligt dåligt skämt.
Läs Recensionen!

Deccenniets bästa: The Life Aquatic with Steve Zissou



Jag har på bloggen The Alan Smithees sammanställt en nätt liten lista över årtiondets finaste rullar. Denna fantastiska röra var filmen som fick mig mest i gungning. Statistikern kan notera att denna inte ens utsågs som bäst under sitt år. Men efter otaliga omtittningar och en extrem personlighetsutveckling kan Wes Anderson se sig själv som en vinnare. Den här filmen betyder mer för mig än de flesta andra filmer, och är flexibel in i varje liten välskriven replik.
Läs Recensionen!

Så gott nytt och god fortsättning ska ni ha! Nästa år drar jag och Johannes till Indialand och lämnar er läsare i händerna på tre nya adepter som ska lotsa er genom året. Vilka dessa är kommer ni bli varse om inom kort. Men jag kan redan nu säga att ingen kommer att bli besviken. Ingen!