Låt den oetablerade kritikern dansa

Fin pingla den där Inga Landgré, hennes skulle man ju vilja ta och bjuda på kondis. Vilken sensuell röst. Poppe fick pussa henne. Och stråkorkester. Orättvist. De var gifta, ett tag. Hur kunde hon falla för den där…
- Det är meningen att du ska vara min labbpartner.
- Det är jag också.
- Nej, det är du inte. Du är illojal.

En kille jag känner, ganska tjock fick fel på sin Volvobil, något med fläkten. Han åkte in till köpingen för att få den lagad, någon lagade den. En bilmekare. Han killen köpte med sig dagens Aftonblad, han sa att den skulle jag ha. Sedan åt han drömrullen han köpt som om vore det en Snickers, en Snickers och en Coco Cola på Motala station, då om förmiddagen efter festen i din lägenhet åh någon annanstans, kommer du ihåg det kära Evelyn, kommer du ihåg… vi kom fram till att alla gillar att hångla, då när ingen annan är i rummet, ostört hångel på rummet, inte så att alla ser där då på festen.

Jag tror att jag vet en kille som skulle tycka att Pia Bergström, Aftonbladets kulturskribent, är en riktigt fin böna, och som han skulle vilja vara nära. I dag skrev hon om Tarkovskij, den stora ryssen, som en filmens tsar i eftertiden. Det rörde Andrej Tarkovskijs bok, utkommen -84, innan han gick och cancerdog*. Nyutgåva nu allts. Boken heter Den förseglade tiden, och är reflektioner kring filmkonsten, och sen fortsätter undertiteln ett tag till, Bergström braverar med allt hon kan, och hennes suveränitet och geni lyckas nämna Allan Edwall och Dostojevskij, fy fan så smart hon är.

Dagen citat, en liten ruta som Aftonbladets kultursida håller sig med, löd: ”Det som förr var kulturjournalistik är nu allt oftare journalistik om kultur”, Anders Mildner. Annan rolig grej: strax bredvid det där citatet finns en annons för Anonyma Alkoholister, ergo: alla som har minsta lilla intresse för kulturrelaterade saker är plågade själar som bedövar smärtan, sorgen och kärlekskrankheten med en massa sprit, pilsner på götgatsbackspuben, konjak och klassisk musik som den värste fiktive kriminalkommissarien, en sådan där med dåligt förhållande till sin dotter, eller vin på kammaren och cigarretter. Så är det förresten säkert, att de är stora drickare alltså, ser inget fel i dag, jag skulle alltid vara full, åh om jag bara kunde, men jag går i skolan och utbildar mig.

Ska nu skriva om följande, håll i er: Sociala mediers nollor, förlorare och fantastiska töntar. Det spelar ingen roll vilken fantastisk artikel en sådan, en sådan där med en blogspot.com/blogg.se/webblogg.se skriver om Tarkovskij, hur mycket bättre den än är än Bergströms, den kommer ändå inte att läsas och berömmas, den kommer inte ens att imponera på dennes vänner, dessa geniala personer, som skriver det där gratis, har inget att säga till om, åh att hoppas på blott en bloggkommentar, för det är alla etablerade kritiker som styr. Hur töntig Ronny Svensson än må vara, vi som gillar film och tv gillar bara Johan Croneman, norrköpingskille, åh när han skrev om kvällar på Harlekinen., hur töntig Ronny och hans kollegor än må vara så är det deras jobb vi vill ha, och inte och aldrig kan få. Livet är orättvist.
Finns till exempel en idiot, jag vet att det finns fler, med sin stående TV-krönika i lokaltidningen, det är bara avundssjuka din tönt, och det stående skämtet är att han den här så kallade krönikören missbrukar synonymfunktionen i Word.
Detta arbete, detta varande gör mig olycklig, jag ska ringa mamma och säga att jag inte tänker stanna kvar.

Tarkovskij ska vara närvarande i denna text. De där filmgubbarna och snygga tjejerna, de kommer aldrig bry sig om vad den lille filmvetaren i sin manchesterrock skriver på sin blogg, inte ens sno en fantastisk tolkning, mening och så vidare. Aldrig kommer de tvivla, aldrig säga: ”Jag stötte på en blogg, och det var en kille som skrev bättre än mig så nu tänker jag inte leva längre.” Vi ska alltså vänta kära aspirerande kritiker. Så vi väntar alltså.
Men dessa sittande kritiker, de kommer aldrig att komma till den insikt som Alexander(kritiker/journalist), Josephsons karaktär i Tarkovskijs sista film Offret, kommer till: att orden han skriver är tomma, inte berör eller gör. Nej, de kommer fortsätta med sina små kändisliv, synas mer, skaffa barn med någon annan liten kändis, och bo på Södermalm och skilja sig från ungdomskärleken, sen vara bättre än alla andra, och de ska ha sommarstugor och gå ut på krogen och äta, och vad väntar på vi kära aspirerande kritikerkamrater, vad väntar vi på… allt det där kan bli vårt.

Dessa små partisanrörelser på bloggar, där vi visar åh för ingen att vi kan så mycket så, icke inflytelserik blogg, så sorgligt, hur komma människan nära, hur säga så att de förstår… ska vi bara se varandra som konkurrenter om de där jobben, de där arbetena som gör oss till någon ibland alla främlingar, ska vi vänta på att tjänsten blir ledig, åh som om någon går i tidig pension från det underbaraste av yrken, eller ska vi förena oss och göra magasin, ska vi bara tävla. Du och jag är ju i samma lag, varför tar du bollen från mig, du och jag är på samma sida, få mig inte att känna mig olycklig. Åh ensamt är att vara en streber, åh så ensamt.

Och på arbetsplatsen är det långt till närmaste icke SF-anslutna biograf, indie, men ändå, tag vad man haver, men de bra filmerna kommer inte till den SF-anslutna som finns här så nära, bara romantiska komedier, och till en sådan vill jag inte ta med dig, vill förresten mest vara ensam i mörkret, går man på bio så tycker man om det: att sitta ensam i mörkret, så varför berätta och visa allt vi kan, åh jag sitter hellre här i mörkret och luktar på popcornen.. Så varför imponera, visa vad vi kan, åh inför ingen, inför tomma salonger rullar vår film. Nej, jag sitter hellre här i biomörkret och luktar på popcornen.

*Ronnie Sandahl, som ser ut som någon form av parodi på en man, skrev Latin Kings frontman Dogge Doggelitos fru som gick bort i cancer, han hade läst det i ett musikmagasin, där trendiga tryckare skriver sina små artiklar. Sandahls bok, han skriver nu hela tiden om att han skriver romaner, hans mesbok, vi som aldrig sa hora, som skulle bli film, han åkte till paris, Montmarte för att skriva manus till filmen, som det haha inte blev något av tycks det, han skrev outsider och jag-vill-ha-kvinna-krönikor.