Du valsade

Inlägg i dansbandsdebatten, dansbandets Sverige, försenat med ett och halvt år. Inlägg på grund av att TV4 visade den fiktiva turnéfilmen med Robert Gustavssons nu överexploaterade Torsk på Tallin figur Roland, som nu i somras turnerade omkring i falukorvens folkparker, där det inte längre är som på sextiotalet, dit inga av landets stora sångerskor längre kommer, och tjänade multum gjorde Gustavsson, undrar om de andra i Killinggänget retar honom, där i Dramatens loger. Andres är fortfarande indie, efter alla dessa år.

Genom tiderna kan man se att just fiktiva skämtfigurer sålt skivor och dragit stor publik i Sverige, jag tänker på Ronny och Ragge, Electric Banana Band, Kurt Olsson, Svullo, det finns nog betydligt fler, kanske att Markoolio klassar in där. De lockar till skratt, och många i Sverige är sorgsna och vill gärna skratta, för att glömma bistra verkligheten, vi vill inte bli påminda om våra problem, ingen lust med existentiell ångest alltså. Det finns ett stort land, någonstans norr om Danmark, där man vill ha roligt därför att det hela tiden är tråkigt, och där man gillar dansband.

Dansband som företeelse är något fantastiskt. Dokumentären ”Får jag lov – till den sista dansen” berättare historien, om dansbaneromantik, dit man gick för att fria och göra det i kringliggande buskagen, eller bara för att dricka en kvarting. Försvenskning av brittisk populär- och showmusik, de där grabbarna gillade ju rock ’n roll. Direktöversättningar. Och det var sådan där härliga låtar om hur man träffar någon, blir av med någon, träffar en gammal flamma, saknar någon, om kärlekens alla olika landskap/län. Människan bryr sig mycket om sådant. De största problemen är för dem flesta tvåsamhetsrelaterade, alltså det är inte tvåsamt eller så är det en fnurra på tråden i 2-samheten. För många är ensamhet ett problem och en plåga, också.

Ibland kan man ju förundras över hur människor träffas, för alla verkar ju träffa någon, trots brister och dumhet, och det är måhända för att alla är så desperata, "jag vill inte vara ensam längre, för jag har varit ensam i hela mitt liv", något i den stilen.

De flesta människor bryr sig om att hitta någon att tillbringa livet med, för det är väl det enda man kan göra, man kan inte skriva en bok, man kan inte rädda världen, det enda man kan göra är att rädda sig själv. Konsten som räddning är inte för alla. Och för många är det lite så som Homer Simpson säger till Marge i Simpsonsfilmen: ”I just try and make the day not hurt until I can crawl back in with you.”

Ensamhet alltså. Då återvänder vi alltså, alltså till karaktären Roland, som ju först presenterades i Killinggängets film ”Torsk på Tallin – en liten film om ensamhet”, en av filmerna i "en liten filmserien." Ensamma män som vill ha någon.

Åh hur mycket skrattade vi inte som högstadieungdom till den filmen, åh när vi fick åka buss till Stockholm skolresa, då vi satt längst bak i bussen och citerade och parafraserade till förbannelse, och sedan i den första spritåldern så började festerna allt med likna dans/fest-scenerna i filmen, allt börjar kännas som i Torsk på Tallin. Ananas, brun 7, åh Hasses sega gubbar, mamma, tycker du om mig, får jag komma till dig, dä ä läppstift denna, som en smetar på läpparna, du fick ju dina pengar, Eda, Eda, en annan går ju direkt på andrahandsorteringen, åh lasse kongo… så roligt, så roligt.

Studentensamheten, gammal man-ensamheten, och dansbandsensamheten, att gå på så många dansaftnar men aldrig få dansa, aldrig bli uppbjuden, och hon vill inte dansa med mig.

Roland bygger alltså på Christer Mikko, en man från Karlstad, uppmärksammad i dokumentären ”Får jag lov”, och han bor med mamma, det har alla ungdomar sett i 100 höjdare, Filip och fredrik, träningsoverallen, och bilarna man skaffar, och fyllorna man tar sig, hot shot, och fatöl, allt för att glömma ensamheten, ett bubbelbad får mig att känna mig mindre ensam, bo hemma hos mamma, moder och son-symbiosen inte utbytt, mamma inte utbytt mot tjej som är snäll.

Människan gör nästan vad som helst för att slippa vara ensam. Dricka sprit så
att tankarna försvinner. Lämna mig inte ensam med mina tankar… "Vill inte att filmen på TV påminner mig om ensamheten, om kärlekslösheten". så tänker många. Vill bara skratta.