Skalbaggarnas afton

Skalbaggesgalan. Stefan Ramstedt skulle bli tvungen att betala trehundra kronor för att gå på festen, så det blev inget kalasande för honom inte. Han skulle ha passat in här, den unge mannen är som gjord för sådant här, det här är hans sammanhang. Måhända därför han känner sig vilse, för att han inte är där han hör hemma. Det finns ett hem för Stefan i ett pressrum någonstans, på slutet av en röd matta.

Jodå, här lever man det ljuva livet. Det vill jag lova. Genomgående klädsel för herrarna är skjorta och kavaj, men förvånansvärt många smokingar syns också. Inte en endaste slips. Damerna iklädda klänningarna, det finns så förbannat många typer av klänningar. Jodå, ska det vara fint så ska det.

Med fint menar jag kläder, för det är vad de flesta tycks bry sig om nere på röda mattan, det enda. Modebloggsflickorna ler. De unga journalisterna, det vill säga de som inte är utsända från stora tidningar: Deras frågor är tafatta. Och när standardfrågorna, som också är de enda frågorna handlar om vilken film gästerna tror kommer vinna, ja då är journalistiken illa ute.

Isen är tunn. I alla fall när man kritiserar något gulligt. Och när Noomi Rapace kommer, då är det ingen idé att vara kvar. Och när man har sett personer med presslägg som frågar Börje Ahlstedt och Carl Johan De Geer om vad de heter, det vill säga att de frågar om vilka de är, och till och med frågar den sistnämnde vad han har på sig i kväll, då är journalistiken på väg utför. Och jag är den siste av min art. De enda som känns igen av de unga rävarna är typ Peter Magnusson och Petra Mede. Arne Weise sa att han ser en ljus framtid för svensk film, och så båda tummarna upp för kamerorna. Och det konsumeras alldeles för lite alkohol, jag var tvungen att hålla bartendern sällskap, för han var så ensam.

Frågade Mede om den mikromatsensamhet hon talade om, då skrattade hon, och hennes figur var allright. Men Petra, äru inte avis på Johan Glans… Jonas Hallberg, Sveriges bästa svanar stod och rev efter sin biljett i fem minuter, och detta ackompanjerades av en melodi från en fransk slå-i-dörrar-fars.

Om man hör sig för så är celebriteterna förtjusta i ”I taket lyser stjärnorna”, och alldeles för många säger att de inte har sett ”Flickan”.

Han går alla förbi, P. O Enquist går alla förbi, inte en endaste fråga, kanske för att han har så fula kläder. Han säger att han saknar den gamla filmen, hans böcker är då allt frö bra. Och Meg Westergren vill inte se sina gamla filmer eftersom hon ”blir så irriterade på den där människan”. Men Meg, saknar du inte din ungdom och din skönhet? Jag älskade dig i Fröken April.

Kulturministern får fråga om ungdomsarbetslöshet, det tycker jag är konstigt.

Laptoplandskapet lyser. Snart drar det igång. En fet servitör ser jätteledsen ut. Han ska ge fan i mina lättölsflaskor, de får mig att se häftig ut.

”I det här lilla, lilla landet i norra Europa”, säger Cissi Elwin Frenkel. Hon talar varmt om dokumentären, om den tillrättalagda verkligheten. Att vi i det lilla landet påverkar opinioner i länder långt bort där det är varmt och skönt och korrupt. Var tredje biobiljett har varit till en svensk film, och det har varit den bästa siffran på femtio år. Pengar borde filmskaparna få, främst kvinnliga.
”Hundra miljoner vill vi ha, minst”
Utanför står det bussar som ska ta oss alla till Café Opera, för vi ska festa i kväll, men Haiti, tänkt på det. Utanför, på vägen till bussarna finns representanter från Röda korset med bössor, så skänk en slant, men kom ihåg att nu ska ha råd med alkoholen också, annars blir det ingen fest.

”Låt oss presentera kvällens värd, Johan Glans” Applåder. Och han öppnar med ett skämt.

Världens bästa flicka, ”Flickan”, alltså hon med det röda håret, inte lilla Lisbeth Salander som också varit flicka och då lekte med elden, har hela fyra nomineringar. Precis som ”Män som hatar kvinnor – (flickan) som leker med elden – som spränger luftslott”. Stieg Larsson-filmatiseringarna. Undrar hur det skulle se ut om man filmatiserade Stig Larssons böcker, det skulle bli filmer som i alla fall jag skulle gå och se. Autisterna. Måhända något för Tim Burton. Han skulle kunna göra det bra. Synd att Stig är en skitstövel. Stieg rökte fyrtio handrullade cigarretter per dag, inget filter. Filter är för sådana som inte vill dö. Svarta lungor. Och så den sista som har fyra fina nomineringar; I taket lyser stjärnorna, som också är en filmatisering av en bok, en ”hyllad ungdomsbok”.
”Why read the book when you can see the film…”
Mycket tjejer. Det är bra. Jag gillar tjejer.
En salig blandning, här har vi allt från Film i Väst-gänget till Ulf Malmros. Högt och lågt. Vad några skulle kalla fin- och fulkultur. Hur ska det gå, ja det är frågan, hur ska det gå.
Och Johan Glans drar några lama sexskämt om hästar när de kopulerar. Igenkännigskomik. Nu får han skärpa sig, Kom igen, det börjar ju nu. Återkommer med resultaten, vilka som vinner och kommer dricka för att fira, vilka som förlorar och dricker för att glömma.
Öh, ge fan i mina lättölsflaskor
Vänta, jag ska avslöja om det blir Hoyte van Hoytema som vinner bästa foto.
Får vänta ett tag, vänta.
Och ta mig fan, det gör han.
Hans taktal: "Crazy, men jag kan bara tacka, jag vill tacka jättemycket."

Nu hoppar jag in, Kim Ekberg, och ber hela jävla etablissemanget dra åt helvete eftersom inte Olle Sarri vann manliga huvudrollen. En timmas tristess utan payoff. Nu stänger jag av teven. Över och ut.

Fortsättning följer