Den gyllene skalbaggen

Att gå på cirkus anses roligt. Det är rena rama cirkusen på Cirkus. Hehe. Jag skriver till er från ett pressrum, som mest liknar en fin restaurang där några sitter och lanar. Då återvänder vi till skalbaggarnas cirkus, de kryper omkring där nere i salongen, under ljuskronorna. Vad vet väl de där nere om Kafka… Nu återgår vi. Återupptar. Återuppstår. Och nu vet jag att det handlar om glamour, om att visa upp sina kläder och säga roligheter, om att vara fin i håret.

Johan Glans, världens tråkigaste man, är igång igen. Den lille clownen. Men han är en underhållare. Något engelsk över honom, något fjolligt engelskt. Ser mysigt ut nere i salongen. Men det är inte så dumt här uppe i pressrummet heller, det bloggas som bara tusan. På Facebook: diverse journalist is at Guldbaggegalan. Åh fy fan vad det Twittras. Laptoplandskap, det är ett bra ord. Och jag tänker kalla det mitt eget.

Jens Peterson och Jan Olov Andersson fotograferar varandra med sina iPhones. Kvällstidningarnas busgubbar. Det fnissas här. Det här är underhållning. Och Nils Petter Sundgren är där nere i salongen, på Guldbaggegalan för hundrade gången i rad. Han recenserade ”Ett tåg anländer till stationen”, han hade vit halsduk till sin smoking. Den mannen vet hur man klär sig. På skärmen, när inte TV-kamerorna är på annonseras det ut vilka kändisar som har efterfest, och jag vet inte om det är ett skämt. Jag vet ärligt talar inte. Kjell Bergqvist ska ha efterfest, mellanöl till alla. Du är
inte bjuden. Sven Bertil Taube ser ut att vara jättesjuk. Stackaren.

Svensk film parodiseras, det är rena rama Mel Brooks möter Valdemarsviks nyårsrevy. Och visst är det löjligt, men det är varmt och nu skrattas det runt omkring i TV-sofforna. Sverige is turning on, tuning in and dropping out. Måste ducka för Glans skämt. De avfyras som ur en kulspruta. Stora flugor, små flugor, flugor kring männens halsar på galan.

Nog är det här något att eftersträva, jodå, det här är som sagt livet, för somliga, för väldigt få. Jag vill ha det här för alltid. Men den blir kanske den sista kvällen på Cirkus. Det här är andra gången jag är på cirkus i hela mitt liv. Sist var då jag var grabb, och där fanns elefanter och heliumballonger. Min brorsa tog min ballong, och så släppte han taget om snöret och ballongen for iväg till stjärnorna i taket. Hur ska det gå med livet, hur ska det gå med ens liv… Och skämten och skratten tar aldrig slut. Jag hoppas att skratten aldrig någonsin upphör.

Om man ska sammanfatta svensk film, så här lite kortfattat, så är det väl inte helt åt helvete. Men med landet där emot är jag inte lika säker. Jag är inte orolig, men helt klart osäker på hur det ska gå. Hur det egentligen ska gå. Hoppas vi fortsätter med att ha roligt, hoppas att underhållningen inte tar slut. Detta är hur som helst Sverige och dess film, anno 2009, och det har sett likadant ut väldigt länge, här händer ingenting. Sverige fortsätter att vara opretentiöst, och skämtar om allt som inte är Kjelle Bergqvist, grillad korv och dialekter. Men jisses så härligt ändå att genussnacket blev som en röd tråd genom galan. Alla spelade liksom med, alla måste vara med om något ska förändras, eller rättare sagt fortsätta förändras.

Man ska anpassa sig, och vill man kristera någonting så ska man inte göra det genom sin inställning till tillställningen på själva tillställningen. Man ska mest iaktta, och så skriva något lagom bitskt för en stor fin tidning. Postumt angrepp. Man ska lägga märke till det roliga som någon annan säger, och så påpeka att det är roligt så att andra ska tycka att det är roligt. Allt ska göras efteråt.

Min journalistiska plikt. Hur det gick i afton ser ni här nedan. Och om jag får säga det själv, så gick det faktiskt riktigt bra. Där har ni alltså den rätta tipsraden. Jag fick tio rätt, men det var ingen utdelning. Fan alltså.

Bästa film: Män som hatar kvinnor (Sören Staremose, fast på danska)
”Ja, ughm, enotjuv, asa, indenma, veldigensterne, passener, gå garn, kam, kam, underbar, gast und micke unc noomi, och aelskade danskjaeveln.

Bästa regi: Lisa Siwe (I taket lyser stjärnorna)
”Kvinnlig regissör, jag är regissör. Punkt.”

Bästa kvinnliga huvudroll: Noomi Rapace (Män som hatar kvinnor)
”Tack… tack… tack”

Bästa manliga huvudroll: Claes Ljungmark (Det enda rationella)
Undrar hur man ser ut om man är en filmstjärna. Och kul är när gamla män talar om sin ”flickvänner”.

Bästa kvinnliga biroll: Anki Lidén (I taket lyser stjärnorna)
Hon säger tack, säger att det kändes som om familjen i filmen var som en riktig familj, att de hade problem och så, att de fick varandra att må dåligt och ibland, ja faktiskt, ibland bra.

Bästa manliga biroll: Kjell Bergqvist (Bröllopsfotografen)
Kjelle, hehe, skämtar om sitt långa tal för tio år sedan. Som sagt är det efterfest hos honom, men minns att du inte är bjuden.

Bästa manuskript: Ulf Malmros (Bröllopsfotografen)
Förra gången var Uffe full, nu ska han tydligen inte vara lika full. Och han påpekar att manusförfattare glöms bort så lätt så. Han tackar några. Han tänker fortsätta med samma sorts filmer, han tänker fortsätta med samma skådespelarensemble.

Bästa foto: Hoyte van Hoytema (Flickan)
Hans dialekt är ju alldeles underskön. Långt hår och skägg är snyggt. Prydlighet är inget att ha. Och han såg faktisk glad ut, han såg riktigt glad ut.

Bästa utländska film: Det vita bandet (Regi: Michael Haneke)
Han är självklart inte där och tar emot den lilla skalbaggen. Men en dam säger att hon har pratat med honom och han längtar efter att få återvända till Ingmar Bergmans land.

Bästa kortfilm: Skrapsår (Regi: Gabriela Pichlers)
Hon säger att det var trevligt att få skaka hand med sin barndomskärlek, han killen från Ebba och Didrik. Jag trodde att han hade drogat sig till döds.

Bästa dokumentärfilm: Ebbe the Movie (Regi: Jane Magnusson och Karin af Klintberg)
”Jane är i Calcutta och tittar på en likbränning.” ”Redigeraren gjorde mig på smällen.”

Biopublikens val: Män som hatar kvinnor
”Det är bra för själen att se film” Men man kan ju diskutera om hur väl formulerat det feministiska budskapet i den filmen är…

Gullspiran: Maggie Widstrand
”Verkligen en dröm det här.”

Hedersguldbaggen: Waldemar Bergendahl
Denna gigant tackar för åren som gått, och han tänker på Bo Widerberg. Vi borde alla tänka på honom ibland.

Kända sista ord: Nu är jag bara så trött på den där lilla musikslingan, Guldbaggestycket. Och lättölen börjar ta slut. Och Noomi Rapace har vunnit sin beetle. Och de snygga långa journaliststudenterna från Journalisthögskolan ska alldeles strax iväg på den stora festen. Alla vill härifrån nu. De ska intervjua pristagare bakom ridån. Jag sitter kvar i det öde pressrummet och sörjer de bortgångna hjältarna, de som en gång gjorde svenska filmer. Och jag sitter här tills Cinemateket slår upp dörrarna igen. Jag hoppas, ja jag hoppas verkligen att någon glömmer sin Guldbagge på ett McDonald’s ikväll. Sådant tycker jag är roligt. Att ”Män som hatar kvinnor” blev bästa film får mig att vilja dö.