Hollywoods rödaste ros

Tjejerna som hela världen såg, som varendaste biobesökare förälskade sig i, fortfarande förälskar sig i, kanske bara för det är så lätt, som såg ut på ett visst sätt, ett så tilltalande sätt. Och på grund av hur deras hår hängde där kring öronen, hur deras ögonbryn böjde sig, på grund av detta, eller rättare sagt med detta som önskemål: så skulle ens alldels egen tjej se ut så, om man nu skulle få någon. Jag tycker bara om dig för att du påminner mig om en tjej jag såg i en film.

När det nu än begav sig. De stora aktriserna. De med fina kläder. Frisyrerna. Åh. Innan biografen kom, innan man fick skåda de upphöjda skönheterna på vitaste duken, då var det väl socknens rödaste ros som alla drängar gick och förälskade sig i, tänkte på då de låg i drängkammaren. Med sin längtan. Innan Greta Garbo. Innan systrarna Gish.

I brist på närhet till verkliga flickor – som man vidrör då man sträcker ut handen – behöver man någon att drömma om, så att man slipper vara så förbannat ensam.

He said, "My friend, Bob, what do we need to make the country grow?"
I said, "My friend, John, Brigitte Bardot, Anita Ekberg, Sophia Loren."

Ja, så sjunger Bob Dylan i ”I shall be free”, och där har vi också några av dem stora, de som fick fylla kvoten under ett decennium eller två. Kurviga, glättiga med mystiska smilgropar till på köpet, och attityd, det var viktigt.

Men man är inte alltid ung, och som gammal bli man som bekant ful. Under det senaste decenniet, åh det ljuva nollnolltalet, har vi haft en annorlunda typ av drömtjej från filmens värld, nämligen den så kallade homo- Manic pixie dream girl, ett karaktärsnamn som myntades av recensenten Nathan Rabin, detta för att beskriva Kirsten Dunst karaktär i Elizabethtown. Drömtjejen beskrivs med orden: ”Bubblig, ytlig filmisk varelse, som endast existerar i känsliga regissörer och manusförfattares febriga fantasier, och enbart för att lära oroliga andliga unga män att omfamna livet och dess oändliga mysterier och äventyr.”

Alltså: hon är den man vill ha den dagen då man är som ensammast.

Åttiotalet födde stjärnor som, ja det var en massa, de hade drag av blyghet, måhända då det i ett romantiskt skimmer sneglades på femtiotalet, ett decennium som en förlorad värld. Egentligen alla vackra aktriser/skådespelerskor, vilka ingen ung man kan säga inte är något att. Nittiotalet hade de humoristiska och självständiga kvinnorna, kanske var de också ensamstående mammor. Julia Roberts och Sandra Bullock typ, åhherreminskapare Nicole Kidman. Men sedan kom, som sagt, nollnolltalet. Tjuvstartar i fin de décennie med Audrey Tatout, men sen: Keira Knightley, Natalie Portman, Scarlett Johansson och så tidigare nämnda Kirsten Dunst.

De enda flickorna som jag någonsin har älskat. Vår tids Bardot, Ekberg och Loren. Och i Sverige hade vi Tuva Novotny. Cameron Diaz då, och hon Penelope, nej, de får inte vara med. Hon snygga mörka, nej. Och så utelämnar jag indievärldens snyggaste-tjejen-i-klassen-tjejer. Allt detta är bara exempel, ett försök att säga något om det stora hela.

Nåväl. Fransyskan, hon börjar bli gammal, och kommer kanske inte att vara överjordiskt vacker tiotalet ut, men åh som jag hoppas. Den andra i tjejgänget kommer nog att bli kvar, deras bröst kommer inte börja hänga som ledsna strutar än på länge. Sexistiskt. Men vadå, det är ju sådär man tänker. Det är ju dessa damer som fått mig och många andra att känna sig extra attraherade till just en typ av Mädchens, och även fast det kanske inte fanns mycket att gilla i de som råkade vara lika, sådär nu i efterhand, hon som var ju så lik, så räckte den där likheten. Du är tillräckligt lik henne, nu går vi hem till mig och hånglar till The Smiths på min säng, okej. Men okej: Åh, men killarna då. Ja, jag säger det med en enkel liten fras: vice versa, självklart så klart absolut vad annars.

Men nu klipper jag till jakten: vilka ska en ny generation av grabbar drömma om, framtidens filmprimadonnor, åtråvärda, toppande sexigast i världen-listor, vem ska de längta efter, men aldrig få. Vem ska flickorna på gymnasieskolan efterlikna, vem ska vi alla tycka är snygg, vilka kommer vara så fina så på Oscarsgalan, bli Hollywoods rödaste rosor. Nu när Dakota Fanning börjar få bröst, och hela Harry Potter-ensemblen står i blom. Oh dear miss Emma Watson, I have seen you beauty blossom, I can not love other girls after I have seen your curls. Och kommer jag också att drömma.