Hollywoods bältros

Jag har länge tänkt skriva en respons till Viktor Anderssons krönika "Hollywoods rödaste ros", men har inte riktigt haft tid eller energi nog att dra igång en debatt som jag sedan länge är trött på, trots att problemet bakom debatten kvarstår (Anderssons krönika är ett av många bevis på det). Jag hade önskat att någon annan (förslagsvis någon av Tellus kvinnliga skribenter) tog tag i detta, men eftersom inget har hänt antar jag att det är jag som får ta tag i det hela.

"Hollywoods rödaste ros" är namnet på en krönika där författaren reducerar några av 90-talet populäraste kvinnliga skådelspelare till runkobjekt. Andersson är mycket medveten om detta och rättfärdigar sin text med ett "men vadå, det är ju sådär man tänker". En mening som rättfärdigar vad som helst (förutsatt att personen ifråga tänker så), och bör därför användas med viss försiktighet, om ens då.

Efter Laura Mulveys kända essä "Visual Pleasure and Narrative Cinema" från 1975 har kvinnans roll i film (och annan konst) varit glasklar. De har funnits där för att tittas på, likt djur på ett zoo. I sin artikel ser Andersson tillbaka på filmhistorien och nämner bl.a. Garbo, Loren och Bardot, men artikeln handlar om vår generations filmstjärnor. Natalie Portman, Scarlett Johanson och Kirsten Duns är några av de kvinnor Andersson vill ha då han "känner sig som mest ensam". Vi kan såklart ifrågasätta värdet i att veta vilka filmstjärnor författaren ligger och drömmer om. Men eftersom hans text bäddar för en diskussion om intressantare saker, lämnar jag det för denna gång.

Nu menar jag inte att jag inte gillar att titta på kvinnor, en cinefil är per definition något av en voyeur. Men att skriva en artikel om ett gäng kvinnliga skådespelare utan att ens beröra om man tycker att de är duktiga på sitt yrke, och därmed fortsätta en sexistisk tradition inom filmkonsten är såklart ignorant. Och att texten är skriven som den är gör inte det hela bättre. Ta följande mening som exempel på hur Andersson värderar en kvinnas egenskaper: "kurviga, glättiga med mystiska smilgropar till på köpet, och attityd, det var viktigt". Attityden, något som formas av intellektet, kommer sist. Och först kommer kvinnans fysik. När bilden av Anderssons drömkvinna målas upp i min skalle, liknar hon inte varken Audrey Tatout, Dunst, eller Portman. Istället ser jag framför mig något som Ronald Robert Crumb skulle kunna fantiserat ihop och tecknat en dag då han kände sig extra misogyn.