Kim Ekbergs årskrönika 2010

Hej och hå! Snart är det gott nytt igen, och det är automatisk dags för en årskrönika, jag vet inte vilken i raden. Detta år har jag flackat runt mycket över jordskorpan. Hela nio länder har jag hunnit med att sätt fotparet i, och därför har jag inte hunnit med att se alla förmodade toppenfilmer. Men jag är nöjd med det jag sett, även om man självklart kan klaga på bristande mångfald i biodistributionen. Jag har ändå min vana trogen endast listat sådana filmer som haft biorelease i Sverige det senaste året, och jag antar att det är därav som listan är en smula väst-orienterad.

Topp 5: Årets bästa filmer
Dessa krönikor brukar ju fullkomligt simma i kategorier och tröstpriser, men i år känner jag att det mesta går att samla i en och samma lista. Jag gör inte heller någon lista över de Svenska filmerna det här året, även om det svenska filmåret höll god kvalitet (speciellt många bra dokumentärer produceras i vårt hemland just nu). Dokumentärfilmen har sin förvant på den faktiska listan. Det mesta andra var medelmåttigt och förtjänar ej att nämnas. Botten upp nu!

5. Greenberg

Noah Baumbach började sin filmiska bana som generation-X-regissör. Nu är han åter tillbaka, fastän denna generation av lösdrivare gått och blivit i fyrtioårsåldern. Det är tydligt att Baumbach växt även som regissör sedan det begav sig, ”Greenberg” är på många sätt mer dynamisk och rolig än hans tidiga alster. Skådespeleri och dialog är osvikligt i denna årets komedi, som känns som ett långt begravningstal till den amerikanska independentfilmen. Det var en fin tid, men nu är det dags att finna nya vägar.

4.Somewhere


Mera finslipad indie även på fjärdeplatsen. Till synes trötta klichéer om pappan som återfinner sin försakade dotter, stöps om till en fin liten förpackning. Bildspråket tillåts vara dröjande och exakt, på ett sätt kommersiell film sällan vågar. Det är i andrummen och mellan bilderna, snarare än i karaktärsstudierna, som skönheten vilar.

3.La danse- Le ballet de l’Opéra de Paris

Levande dokumentärfilmarlegenden Frederick Wiseman har gått från klarhet till klarhet under en hel karriär. Hans fluga har denna gång satt sig på Parisoperans Chagallmålade tak. Liksom alltid lyckas detta mikrokosmos fungera som en allegori över den stora världen. För i livet finns döden inbyggd, och allt däremellan. Som grädde på moset bjuds vi på en stor portion makalös dans.

2. White Material

2010 var året jag upptäckte regissören Claire Denis, och hon för ett tag blev lite av en husgud. ”White Material” är hennes hittills bästa film. Detta exakta kolonialdrama vadar djupt i Hanekeland, men håller huvudet ständigt torrt. Här är skulden en obarmhärtig kraft som går i arv, och inte skonar någon. Och kaffet är den självklara katalysatorn: alla dricker, men få undrar varför.

1.Where the Wild things are

Året började med en filmisk sensation i form av denna självlysande adaptation. Pamparna på filmbolaget var länge rädda för att släppa denna film, eftersom de trodde att den var för mörk för kidsen. Men när den väl släpptes blev det omedelbar succé. Förhoppningsvis finns det ett behov av uppriktig film för barn. Under hela min uppväxt har jag inte upplevt en enda modern film som tagit mig på allvar som ung åskådare. Därför är jag glad att den unga generationen får detta. Jag vet inte varifrån tanken kommer att barnen ska avskärmas och beskyddas från verkligheten. Om det inte är sunt för ett barn att se en barndom, undrar man ju vad som är. Vore det inte bättre om vi är öppna med brister och tillkortakommanden, istället för att dölja allt som kan såra eller göra ont? Verkligheten lär ju skapa konsten snarare än konsten skapar livet. Jag förutspår att åldersism kommer att bli det nya feminism.

Tidernas bästa ”barnfilmer” är filmer med mindre barnanpassat innehåll. Jag tänker på ”Trollkarlen från Oz”, ”igelkotten i dimman” eller ”E.T”, bland vilka ”Where the Wild things are” helt klart platsar in. Denna ömsinta film har någonting tidlöst över sig, vilket får mig att tro att den kommer vara ganska oöverträffad ett bra tag framöver. Visst har den tillkortakommanden, både tekniska och strukturella, men rent emotionellt har den en förundrande kraft få filmer förunnat.



Tack för att ni läst denna lista, och på återseende 2011!