SFF11: Festivaldagbok #2

Söndagen, festivalens femte dag, åtnjöts delvis på Bio Victor framför de utstickande bilderna som utgör Takashi Miikes remake på Masaki Kobayashis "Harakiri". Eftersom jag inte sett Kobayashis film känner jag att jag inte har alltför mycket att skriva om Miikes "Hara-Kiri: Death of a Samurai" förutom att filmen chockerade mig med dess finstämda och lugna bildspråk och frånvaron av grafiskt våld. Filmen berättas i återblickar där en familjetragedi uppdagas och slutligen eskalerar i en mustig svärdkamp som inte ens den är överdrivet våldsam. Miike överraskar återigen.

Måndagens film njöt jag inte lika mycket av. Som om det vore möjligt att njuta på en lokal som Stockholm Waterfront. På grund av ombyggnationer av vissa av Stockholms biografer har Filmfestivalen hyrt ett auditorium på konferenscentret Waterfront. Lokalen är helt undermålig för filmvisning. Duken är liten, ljudet från högtalarna är för lågt och ljudet från husets fläktsystem är för högt. Dessutom är det svårt att veta hur man ska förhålla sina ben till utrymmet tillägnat dem.

Filmen som visades på Waterfront var Julian Leighs "Sleeping Beauty", en film om en prostituerad som blir nedsövd innan hon börjar nattens arbetspass. Temat är explosivt och passar utmärkt för filmen. Men mellan hennes sovpass finns scener där hon pluggar, extraknäcker och dricker vodka med en australiensk Bresson-karaktär. Om dessa scener har funktionen av ren ytfyllning eller om de har en politisk funktion är oklart. Hur som helst kommer de i vägen för filmens egentliga tema: kroppskontroll och kroppen frånkopplad dess styrande organ. Författaren Leigh verkar ha förstått att filmen inte kan vara psykologiserade såsom en roman kan vara. Men hur man filmar en kropp har hon inte förstått.

Tisdagens film var Andrea Arnolds "Wuthering Heights". Arnold har i filmen gjort Heathcliff till en svart karaktär, istället för Brontes zigenarliknande hunk. Både Heathcliff och Cathy har i Arnolds filmatisering bortskrapats deras sofistikerade kulturmänniskoaspekter och har reducerats till grymtande djur. Till skillnad från den statiska "Red Road" är "Wuthering Heghts" helt inspelad med handkamera. Arnold har gjort ett lamt försök att som en Mallick eller en Campion att fokusera på det sinnliga. Resultatet känns oäkta och estetiken påklistrad. Det är dags för Arnold att hitta sig själv.

Onsdagens film var den andra filmen på denna festival som fotograferats av Christopher Doyle. "Underwater Love", en modern "pinkfilm" (japansk mjukporr), där japansk mytologi blandas med snusk, dans och en "quirkyness" som garanterat chockstartar publikens kräkreflexer. Det verkar som att så fort man bestämmer sig för att vara lekfull så kan man strunta i vart man placerar kameran, när man börjar filma, när man klipper från en scen till en annan. Alltså, hur man gör film. Varför man gör film är kanske också en fråga filmens regissör Shinji Imaoka bör ställa sig.