SFF11: Festivaldagbok #3

Kraven på dokumentärfilmens estetik och form är dessa dagar så låga att till och med powerpoint-presentationer anses vara film. Riktigt så förjävlig är inte James Marschs film om schimpansen Nim Chompsky som döptes efter lingvistaktivisten med snarlikt namn och växte upp precis som en mänsklig unge i en familj som ett experiment för att se om primater kunde lära sig att kommunicera via teckenspråk.

Men kul att kolla på är det inte (om man bortser från själva apan såklart). Arkivbilder (både rörliga och stilla) blandas med nya intervjuer och av någon anledning väldigt hårt ljussatta dramatiseringar av verkliga händelser. Eftersom Marsch fått en hel del uppmärksamhet efter balansfilmen trodde jag att "Project Nim" skulle vara något mer finurligt sammansatt än vilken tv-dokumentär som helst. Men så var icke fallet. Om du hade bytt ut Nim mot något annat, låt säga gorillan Koko för att göra det enkelt för oss, så hade filmen sett exakt likadan ut. Det enda som skiljer Marschs film från mängden är att de intervjuade presenterar sig sjävla med att göra det tecken som (för Nim) representerar dem själva. En rolig detalj i en annars vedervärdigt trist film.

Vedervärdigt trist är däremot ord som beskriver Whit Stillmans senaste film väldigt dåligt. Byt ut "vedervärdig" mot "härlig", och "trist" mot "rolig" så får du en tydligare bild av filmen. I vanlig ordning lägger Stillman en ypperlig dialog i munnen på sina skådespelare och låter (för första gången en digital) filmkamera registrera skådespelarna när de uttrycker välartikulerande galenskaper på rullande band. Att Stillman skulle vara en "litterär" filmskapare är en förbannad missuppfattning. Däremot kan man säga att hans filmer är dialogdrivna, vilket inte betyder samma sak som litterära.

"Damsels in Distress" är till skillnad från Stillmans tidigare verk, en ren komedi. Den är också hans mest excentriska film. Här ges ingen inbjudan att identifiera sig med filmens karaktärer, alla är för uppskruvade för sådant, vilket förvandlar publiken till åskådare, dock inte passiva som konvergensmediateoretiker vill få oss att tro. Istället för att leva oss in i, så får vi se, titta på, undersöka. Och att en amerikansk collegekomedi inbjuder oss till sådant hör inte till vanligheten gott folk.