Kim Ekbergs årskrönika 2011

Okej, here we go, utan närmare krimskrams.

Årets biofilmer 2011:
Filmer som gått på svensk bio.

10. “Blue Valentine”/Derek Cianfrance


Få filmer från det gångna året grep mig lika hårt som "Blue Valentine". Denna perfekt balanserade diptyk skildrar ett kärlekens krig mellan två parter som är lika stora förlorare. Den smärtsamma sanningsenligheten gjorde det lätt att bortse från en del stilmässiga tveksamheter.
Recension

9. "Tinker, Tailor Soldier Spy" /Tomas Alfredsson
Med sin hyllade vampyrfilm "Låt den rätte komma in" var Alfredsson helt klart på rätt spår. I den internationella debuten faller alla pusselbitarna på rätt plats. "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" är ett exempel på genrefilm när den är som finast. Detta är en sån film där gubbar går runt i snygga kostymer, röker pipa och säger gubbiga saker. Precis en sådan film som man vill se, och en sådan som annars inte görs i våra dagar.
Recension

8. "Lung Boonme raluek chat" /Apicahtpong Weerasethakul


En annan kille som sökt länge, och nu funnit rätt, är Apicahtpong Weerasethakul. "Onkel Boonme" är en kontemplativ själavandring, som berättar den sorgliga historien om världens avmystifiering. I en värld där skogsrån och talande karpar lever i susande och viskande djungler, där vill jag bo. Eller åtminstone se på en film.
Recension

7."Play" /Ruben Östlund


Huruvida "Play är en film för alla kan, och bör, diskuteras. Att det är en film för mig, är däremot odiskutabelt. Hur mycket våra liv styrs av våra kroppars biologiska upplägg, kontra den sociala kontexten, är en urgammal frågeställning. Men vad händer när männniskor börjar utnyttja dessa ovalda attribut i ekonomiska vinningssyften? Ruben Östlund väcker kompromisslöst våra tankar, och uppmanar dem att spinna vidare.
Recension

6. "At night I fly" /Michael Wenzer
Efter dryga decceniet under konstruktion har Michael Wenzer släppt sin debutfilm, en dokumentär om tillstånden på New Folsom Prison. Svensk dokumentärfilm är otroligt välmående, och Story är ett företag som levererar gång på gång. Detta välsvarvade och välljudande förstlingsverk förebådar en ny sympatisk röst inom modern sanningsfilm.

5. "The Trip" /Michael Winterbottom


Duon Brydon/Coogan fortsätter att spela sig själva ur olika osmickrande vinklar. "The Trip" är deras klart roligaste dust hittills, och samtidigt en statusrapport för humor som sådan. Andres Lokko skrev intressant om hur detta för några år sedan hade uppfattats som ett deprimerande drama. Vi skrattar åt dessa två gycklare, med dem, och förhoppningsvis kanske vi även gråter en skvätt.
Recension

4. "Venus Noiré "/Abdellatif Kechiche
Det var tungt att ta sig igenom denna episka exposé genom kolonialismens historia. "Svart Venus" är en film som aldrig upphör mala på och ner, sina rollfigurer såsom sina åskådare. Kvar blir intet annat om viljan och förhoppningen om att framtiden ska innebära någonting annat, någonting värdigare.
Recension

3. "Another Year" / Mike Leigh
"Medan åren går" var den första filmen jag såg av den uppskattade regissören Mike Leigh, och gav helt klart sug efter mer. Sedan dess har jag sett ett gäng av regissörens tidigare kreationer, men den senaste framstår fortfarande som den kanske mest tonsäkra. Ett ypperligt nyanserat manus och kompletta karaktärsstudier bildar en av årets tätaste filmupplevelser, och det utan att en kula avfyras eller ett kvinnobröst blottas.
Recension

2. "Melancholia" /Lars von Trier


"Melancholia" är en film som handlar mycket mer om en känsla än ett synbart innehåll. Att jorden går under eller skådespeleriets kvalitet- är underordnade det sinnelag den porträtterar. Och detta är melankoli. Dürers gamla gravering med samma namn har gett inspiration till en film som talar direkt till människohjärtat. En film om den dagliga charad vi tvingas deltaga i, och den ångest den ger upphov till. Sällan möter jag filmer som sätter fingret på någonting så bra som just denna. Årets kanske största filmiska resa var lika mycket en resa in i mig själv. En resa som gjorde mig både ont och väl.
Recension

1. "Le Havre" /Aki Kaurismäki


Och störst av allt är ju ändå kärleken! Kärleken till våra medmänniskor. "Le Havre" är någonting så främmande som en hoppfull film om vår verklighet. Jag blir tårögd blott av den medmänsklighet filmen erbjuder. Men det riktigt storartade med "Le Havre" är hur den så virtoust undviker naiviteten. Det är en osannolik historia som målas upp, men fullt rimlig. "Mirakel händer inte på vår gata", heter det i filmen. Men om vi alla bara börjar bry oss om varandra kan mirakel ske på de mest gudsförgätna av platser. Tillsvidare får vi nöja oss med att de sker på landets biografer där denna film visas.
Recension

Årets Inte-på-bio:
Nya filmer som distributörerna missade.

A Torinól ló
Cinemateket sa hej och farväl till Bela Tarr under en och samma kväll. "Den turinska hästen" visades under ett kostsamt tillfälle, ett stycke nysvensk biografhistoria. Detta långsamma farväl sammanfattar mycket väl regissörens gärning. Stämningsfullt, makligt och vrålsnyggt gestaltat. En manipulation av tidsrummet, få filmer förunnad.

Meek’s Cutoff / Kelly Reichardt
Långsamheten rådde även i denna råbarkade westernfilm. Kelly Reichardt följde upp sin fabulösa "Wendy and Lucy" med en nästan lika förunderlig film. En resa genom amerikas blodiga historia, tillika genom människosläktets mörka korridorer.

Årets sämsta film:
S.Ramstedts lista får mig att minnas något jag inte ville minnas, och ger upphov till denna kategori.

"Enter the Void"/Gaspar Noe
Jag har, och vill, ingenting mer att säga om denna uppvisning i dålig smak. Men den som vill kan fortfarande läsa den långa och ganska icke-konstruktiva recensionen.

Och...
För att få tillgång till lite bonusmaterial i form av fem ytterligare listnoteringar; besök gärna min blogg.

Tack för året!


Tidigare år:
2004,
2005,
2006,
2007,
2008,
2009,
2010,