VECKOKRÖNIKA #110 - Korståg för lugn och ro på bion

Jag som jobbar på skola gillar ju barn och ungdomar och deras digra teknikkunnande. Är dessutom utrustad med en hel del tålamod, som fritidspedagogyrket kräver. Men den här gången, under min ljuva semester, var måttet rågat. Gränsen var nådd. Fick fullständigt spel under mitt och sambons senaste biobesök.

Men vi tar det från början. Blekinge-bion jag och Hanna besökte visade popcornfilmen The Lone Ranger. En hyfsat underhållande (men för långdragen) westernrulle med Johnny Depp. Bredvid oss i salongen satt några rastlösa ligister i keps. En av dem hivade plötsligt fram mobiltelefonen och skulle fota Depps tokiga indian på bioduken. Stopp på belägg i farfars skägg! Karlsson upplyste ynglingen om att det finns något som heter upphovsrätt. Är inte det allmänt känt? Så han fick i ett chockat tillstånd snällt lägga undan mobben.

Under följande två timmar följde – från och till – något som påminde om Dantes inferno. Ni vet, en prövning genom olika nivåer av skärseld i helvetets förbaskade tratt: Mobiler som lyste. (Var de mörkrädda?) Poänglösa uppdateringar på Facebook och Instagram. Babbel. Högljutt babbel. Lysande mobiler igen. Saker som tappades stup i kvarten, som vore glinen en hord av klantiga kommissarie Clouseau-figurer.

Jag ångrar nu i efterhand att vi inte sa ifrån på skarpen tidigare eller tillkallade biopersonalen. I slutet av föreställningen, när eftertexterna började rulla, aktiverades appen ficklampa medan småglinen hastigt sprang fram till första raden. Troligtvis för att lokalisera en bortrullad läskflaska. (Panten behövde räddas till varje pris?) Plötsligt hoppade ta mig tusan en av glinen upp på scenen och började dansa och dumma sig.

Då. Fick. Karlsson. Nog. Då höjde jag strängt rösten och ifrågasatte varför de lagt en hundring på en biobiljett om de hellre ville facebooka och dansa? Då kunde de lika gärna gått på en dansbandskonsert med Lasse Stefanz. Eller apat sig hemma i tv-soffan istället. Eller kollat på lagom långa Youtube-klipp där orangutanger kliar sig i rumpan. Det kräver inte lika stor koncentrationsförmåga. Och då hade vi andra betalande biobesökare fått njuta av filmen i lugn och ro.

Notera att det här med all säkerhet är ett flockbeteende. En och en är tweenisarna ganska harmlösa. Och man ska förstås inte dra alla över en kam. Det finns faktiskt föräldrar som uppfostrar sina barn. Nästa gång störande biobeteende dyker upp på radarn säger jag till direkt. Avhyvling 2.0 är redan förberedd i mitt hjärnkontor. Men det ska egentligen inte behövas. Det borde vara självklart för alla att man visar respekt i biosalongen.