Det skadliga skrattet

Komedi är roligt. Det är det udda som lockar oss till skratt, det pinsamma och det tokiga. Men på bekostnad av andra, det går inte att undvika. När Jim Carreys nya film, Mina jag och Ireén, nyligen hade premiär rasade organisationer för psykisk ohälsa och menade att man gjorde sjuka människor till åtlöje. Den svenska komediserien Sally med Maria Lundqvist i huvudrollen blev så populär att hon fick åka till Montreux och tävla mot irländska Father Ted och amerikanska Tredje Klotet Från Solen, men här hemma rasade bibliotekarieförbundet eftersom de menade att serien ger en missvisande bild av bibliotekarier. Jag fick nyligen ett kedjemail där man protesterade mot en kommande film om Jesus där han framställs som homosexuell. Alla dessa reaktioner förstår jag. Men jag tycker det är urlöjligt.

Så vad ska vi då skratta åt om vi inte får skratta åt varandra? Jag vet då rakt inte. Jag viker mig dubbel när Carrey ramlar ut genom en flygplansgate eller när Gud framställs som Alanis Morrisette. Slapstickskämt har alla tider skänkt människan ett gott skratt och visst är det så att inget är så roligt som när någon gör bort sig. Varför får vi då inte skämta om allvarliga saker är frågan. Naturligtvis kan man fråga sig vad som är allvarligt och jag förmodar att allvarlighetsgraden varierar från människa till människa. Att Jesus skulle vara bög är för mig en kittlande tanke och trots att jag inte tror på det, så ler jag ändå. För sanningen, om den nu finns, vet vi väl alla? Precis som att vi vet hur en bibliotekarie är, för de stöter vi på då och då. Att psykiskt sjuka skulle bete sig annorlunda är en föreställning vi har fått, både genom verkligheten och genom tidigare filmer. Att detta ämne är känsligt har jag full förståelse för men samtidigt som man genom alla tider har drivit med ALLA sorters människor, korta och långa, sjuka och friska, tjocka och smala, svarta och vita, så är detta inte heller något unikt. Jag tror vi alla vet vad som är allvar och inte. Vad som är ironi och sarkasm och det man skrattar åt på filmduken behöver man nödvändigtvis inte skratta åt i verkligheten. Och varför är det värre att framställa psykiskt sjuka i en komedi än i en thriller där blodtörstiga massmördare mördar både här och där? Slutsatsen är att skrattet kan vara skadligt och uppenbarligen något som hotar människan. Synd i så fall för jag och många fler tycker om att skratta emellanåt.