Serieotroheten är ett Dödligt Vapen

Visst är det förbaskat smidigt att plöja avsnitt efter avsnitt av favoritserien på Netflix eller HBO Nordic? Utan att plågas av hjärndöd reklam som förr i tiden. Utan en veckas olidlig väntetid för att få klarhet i en spännande cliffhanger. Fast allt är inte guld och gröna skogar när episoderna är så lättillgängliga säsong efter säsong. Streaminggenerationen har ett skelett i garderoben.

Jag tänker på serieotroheten. Denna amoraliska företeelse som är som störst i USA. Det vill säga när man dyrt och heligt har lovat sin partner att man ska se nästa avsnitt tillsammans, men dessvärre avviker från detta förhastade tv-löfte och tittar vidare själv. Detta fenomen kan exempelvis inträffa när man är hemma från jobbet och är sjuk eller när man under en exkluderande "tjejkväll" förfogar över en större mängd oplanerad egentid. Då kan man bara inte vänta längre.

Men vänta lite nu bäste Karlsson. Du som en moralens väktare, en klassisk hedersknyffel och trovärdig tv-skribent för Blekinge Läns Tidning har väl inte fallit för frestelsen efter 10 fantastiska år med din älskade hustru Hanna? En gång! Det hände en gång, okej? En liten serieotrohet. Döm mig inte.

Så här var det. Jag och Hanna hade kollat på pilotavsnittet av actionkomedin "Lethal Weapon" (Viaplay). Undertecknad var måttligt imponerad och kunde inte släppa tanken på att Mel Gibson och Danny Glover var så mycket bättre som Murtaugh & Riggs i de odödliga originalfilmerna från 80- och 90-talet. Jag hade inte riktigt justerat mina förväntningar. Hanna däremot hade ett öppet sinne och lovprisade tv-serien utan ett lika kritiskt öga. Jag ville bestämt inte se fler avsnitt av "den där dyngan". Det ville nog Hanna, men hon gick på min linje den här gången.

Snabbspola fram några veckor. Herr Karlsson ger i sin ensamhet serien en andra chans. Utan fru Karlssons välsignelse bör tilläggas. Och hokuspokus kom kovändningen: Avsnitt två var ju riktigt underhållande! Tv-serien, och skådisarna, började hitta sin egen röst. Snutarna började demolera statlig egendom och dissa stationens psykolog precis som i de klassiska filmerna. Det här var ju plötsligt roligt och lovande. Inte så dumt alls. Hur kunde jag haft så fel?

Hannas reaktion när hon fick reda på min serieotrohet? Hon blev vansinnig och rejält förbannad: "Den serien ville ju du inte se, men det ville jag! Såg du ett avsnitt UTAN mig?!" Och så bröt helvetet lös. Situationen blev så pass infekterad att ingen av oss än idag har sett det tredje avsnittet av "Dödligt vapen" som tv-serie.  I'm getting too old for this shit, som Murtaugh brukade säga.

Annars har vi i regel en balans i vårt tv-tittande. Jag har mina egna tv-serier (till exempel "Walking Dead" och "Vikings") och Hanna har sina (otaliga kriminalserier och övernaturliga grejer). Sedan har vi våra gemensamma guldserier som vi ALLTID ser tillsammans (såsom "Game of Thrones" och "Agents of S.H.I.E.L.D."). Den lilla serieotroheten har vi lagt bakom oss och gått vidare. Hoppas jag.

Johan Karlsson