"Get a life" sa Captain Kirk

En kort inledning i fenomenet Star Trek

Inte för så länge sedan tittade jag på en dokumentär på en utrikisk TV kanal där man behandlade fenomenet Star Trek. Som du kanske vet är Star Trek den i särklass mest framgångsrika, sci-fi betonade TV serie som någonsin gjorts och den har gett upphov till såväl uppföljare som långfilmer, för att inte tala om konkurrerande rymdserier som numera florerar i de visuella medierna.

Om rymddrama har blivit accepterat i var mans TV apparatur, så har det till en stor del varit p.g.a. de horder av fanatiska anhängare som krävt mera och tvingat upphovsmännen att fortsätta trots börjans dalande tittarsiffror. Och när jag säger fanatiska, så är det nog i lindrigaste laget, för dessa superanhängare lever sina liv som rymdutforskare, de lär sig utomjordiska språk och debatterar häftigt om den teknik och de okända världarna som smarta manusförfattare skapat. Om detta senare.

För att förstå hur och varför Star Trek uppstod och hur i helvete den kunde förändra såväl livsvanor som vårt sätt att se på universum, så måste vi här ta en historisk titt på serien, dess upphovsmän och skådespelare samt de fanatiker som fortfarande håller Star Trek vid liv.

Star Trek

Vi börjar med att stifta bekantskap med självaste upphovsmannen Eugene (Gene) Wesley Roddenberry 1921-1991. Han höll på med olika aktiviteter i sin ungdom innan han blev pappa till alla tiders rymdserie. Han flög bl.a. B17 bombplan under andra världskriget, han jobbade som pilot i civilflyget och tjänade allmänheten som polis i Los Angeles.
Då TV slog igenom på allvar i USA så beslöt sig den företagsamme Gene, att han skulle freelansa som manusförfattare och medverkade faktiskt, med skaplig framgång, i serier som ”Dragnet”, ”Highway Patrol” och ”Dr.Kildare”.
1964 försökte han sälja idén om Star Trek till NBC men först 1966 nappade bolaget på hans sci-fi serie. Någon stortartad framgång blev det inte och serien hotades av nedläggning otaliga gånger, men redan då hade den fått en skara anhängare (Trekkies) som bildade fanclubbar och spammade NBC med allehanda hatbrev och fanmail.
Hur fanatiska dessa Trekkies än var, så la NBC ned serien 1969. Åldern på den största gruppen av åskådare var inte attraktiv nog för de företag som gjorde reklam i pauserna.

Vad var det nu som var så märkvärdigt att folk grät högt då serien lades ner efter löjliga 79 avsnitt? Vad handlade det hela om? Kort och gott: Star Trek handlade om en farkost, en stjärnkryssare, USS Enterprise, vars besättning bestod av multiraciala individer och humanioder. Deras uppgift var att hitta och undersöka nya världar och civilisationer. De levde i en optimistisk och utopistisk framtid (2200-talet) där jorden är en fantastiskt rik och högteknologisk plats. Man delar fritt med sig av teknologin och kulturen och man agerar det rättfärdiga och rättvisa organet i de delar av rymden vilkas invånare inte kan skydda sig mot hotande faror och fientliga kulturer. Man agerar rymdpoliser, alltså, inom ramen av den Rymd Federation man och 100 andra kända världar tillhör.

Star Trek fansen fortsatte att bomba såväl NBC som Roddenberry med brev och NBC sålde reprisrättigheter till många bolag runtom i världen och i stället för att förlora anhängare så ökade antalet. I nuläge visas originalserien i över 100 länder. Bara i USA visas den av 120 TV-stationer. Man vill fortfarande se Kirk och hans besättning!

Innan vi går vidare, så tar vi en titt på persongalleriet i originalserien:

Captain James T. Kirk – befälhavare och alla tiders rymdhjälte. Mera smart än klok. Spelades av William Shatner.

Commander Spock – en humanoid från planeten Vulcan där inga känslor finns, endast logik. Leonard Nimoy, numera en erkänd regissör av allehanda komedier, men får leva resten av sitt liv som den spetsörade sanningssägaren.

Dr. McCoy – en evig surpuppa, men en briljant läkare. Gestaltades av DeForest Kelley, som föll av pinnen 1999.

Chief Engineer Scott – humoristisk maskinchef med bred skotsk accent. James Doohan heter skådespelaren. ”Beam me up, Scotty” är en av de mest kända filmcitaten någonsin.

Lieutanant Sulu – styrman på USS Enterprise.

Mr. Chechov – navigatör som ökat i rang från ensign till commander. Något öm punkt för det filmpolitiska etablissemanget. Enterprise navigeras av en ryss! Oäää!

Lieutanant Uhura – kvinnlig, mörkhyad chef för kommunikation.


Gene Roddenberry beslöt, i sin stora vishet, att skramla ihop gänget som medverkat i serien och göra en långfilm. Den kom att heta Star Trek: The Motion Picture 1979 och var en rätt intelligent historia som genomfördes med ambition, men dessvärre också utan själ. Elaka kritiker kallade den för Star Trek: The Motionless Picture. Den uppnådde inte de höjder som den skulle ha uppnått med en annan, kanske mera ambitiös, regissör. 1914 födda Robert Wise fixade inte regin hela vägen. Man kan säga att han var inte ”up to date”.
Hur som helst. Intresset för rymdfararna blossade upp igen och trots den usla kritiken som filmen fick planerade man fortsättning. Och så blev det. Här följer en kort introduktion till Star Trek filmerna med originalbesättningen:

2. Wrath of Khan
En veritabel succé efter första filmens fall. WoK lyckas återupprätta den kemin mellan personerna som fanns i TV-serien. Karaktärerna får agera ut sina register och Spock offrar sitt liv för sina vänner. Något som var ologiskt! Regi Nicholas Meyer, som senare bl.a. varit med och skrivit manus till ”Fatal Attraction”.

3. The Search For Spock
Inte kunde man låta Spock förgås. Han var ju en superpopulär figur. Spock återföds, Enterprise förstörs, Kirks son dör. Mycket dramatiskt men avsevärt sämre än föregående film. Det finns en löjlig teori bland Trekkies, att filmer med udda nummer är dåliga, med jämna är de bra. Regissör Leonard Nimoy.

4. The Voyage Home
Kolossalt humoristisk film. Våra vänner färdas tillbaks i tiden för att hitta en knölval! Framtidsfolket i 1980-tals USA. Hur kul som helst, avslappnat och väl tajmat. Självsatirisk så det ryker om det. En av de bästa i serien. A Leonard Nimoy Film.

5. The Final Frontier
Denna regisserades av Shatner och han är ingen riktigt bra regissör, det måste man allt medge. Filmen innehåller konstig humor och en massa melodramatiskt överspel. Shatner agerar värre än han regisserar. Regi William Shatner.

6. The Undiscovered Country
Korkat manus blir hyfsad film. Kirk och Dr.McCoy deporteras till kall planet där Kirk får sätta på Iman (Bowies ex…tror jag) som visar sig vara en äcklig pälsgubbe. Usel film. Sista filmen där hela originalbesättningen medverkade. Nicholas Meyer igen.

7. Generations
Kirk gick med på att medverka i en hybridfilm mellan Star Trek originalet och Star Trek: The Next Generation (en ny TV serie). Kolossalt underhållande på sina ställen, men för det mesta utdraget. Kirk dör! Regi David Carson. Vem?

Man kunde inte låta TV stå stilla då biograferna flockades av rymdsugna personer. Redan 1977 planerade man Star Trek 2. Den skulle återuppta den första besättningens äventyr, men bl.a. Shatner tog avstånd. Film kunde han hålla på med, men TV… icke!

Star Trek: The Next Generation

Man ville så gärna göra en ny Star Trek serie, men först 10 år senare, 28 september 1987 hade man skapat en fortsättning. Den kom att heta Star Trek: The Next Generation. Tidsmässigt hade man hoppat 100 år fram, i tiden, men idén var alltjämnt den samma: Att gå dit ingen annan har varit, att utforska okända världar o.s.v. Serien var så bra att den Emmy-nominerades för bästa drama 1988! Sedan dess har den vunnit hela 16 Emmy i olika kategorier och varit nominerad otroliga 46 gånger enligt Paramount Pictures pressrelease inför seriens sista TV avsnitt 1994, då man hunnit avverka rimliga 176 avsnitt.

Den nya besättningen var modern och bestod delvis av riktiga skådespelare. Och några inte så riktiga. En liten repetition:

Captain Jean-Luc Picard – den utmärkta Shakespearetolkaren Patric Stewart förde rymdkommandot hela den tiden som serien tillverkades och gör det fortfarande i långfilmerna. Han är smart och hetsig precis som Kirk. Han saknar humor ibland och kan anses vara mera styvnackad än sin föregångare. Utmärkt skådespeleri.

Commander William Riker - kaptenen behöver en höger hand och Riker är det i form av Jonathan Frakes tolkning. Frakes är ingen fenomenal skådespelare, men har öga för regi. Han har regisserat många TV-avsnitt, två långfilmer och lär ska ha kontrakterats för Total Recall 2. Riker har humor och är inte så litet kär i

Counselor Deanna Troy - skeppspsykologen som är halv människa/halv beetazoid fast hon ser mera mänskligt ut. Snygg och pigg varelse och kan agera om hon vill. Har spelat med i några usla filmer innan hon blev världskändis.

Lt.Commander Geordi LaForge - chief engineer. Spelas av LeVar Burton, vars största framträdande innan (och efter) serien var rollen som den unga Kunta Kinte i slaveposet Rötter. Han är från födseln blind, men utrustad med en seende visir. Senare har han fått ögonproteser och filmen Star Trek: Insurrection får han sin syn tillbaks. I alla fall tillfälligt. Chief Engineern spelades en tid av den eminente Colm Meaney, men han försvann ur serien bara för att dyka upp i en annan.

Lt.Commander Data - android som vill vara mänsklig. Spocks, så att säga, efterföljare. Komisk karaktär som blivit mycket, mycket populär. Brent Spiner gestaltar Data och har medverkat bl.a. i ”Independence Day” och ”Phenomenon”. En av de bärande karaktärerna.

Lt.Worf - ärkefienden, rasen Klingon, har lyckats producera såväl fanstyg som elaka gubbar, men Worf är den första av sin sort som fått anställning på Rymdfederationens slagskepp USS Enterprise. Spelas av Michael Dorn och jag tror jag aldrig sett honom utan sin grymma latexbehandling.

Dessa nämnda ”personer” är ryggraden i The Next Generation. Själva serien skiljer sig en hel del från Star Trek originalet. Inte minst har specialeffektsmakarna begåvat oss med sanslöst snygga rymdeffekter. Det var lite annat än då Enterprise hängde i ändan på en fiskelina. Nu körde man med de senaste FX-teknikerna och resultatet var häpnadsväckande.
En annan skillnad var att man tillät skådespelarna utveckla sina roller i större grad än i originalet. Man blandade rymdvåld med Shakespeare, poesi med ohämmad humor. Man tog så att säga rejält ut i kurvorna.
Vidare tog man in en massa sociala frågor och utkämpade tvekamp med moral och förfall mer än Captain Kirk vågade ens tänka på. Seriens popularitet var (och är) så enorm, att då Patric Stewart prydde omslaget på amerikanska TV Guide i januari 1993, så blev det exemplaret den i särklass mest säljande i tidningens historia. Då han gjorde ett inhopp och skojade med sig själv och serien i Saturday Night Live, så rankades programet till ett av de 5 bästa genom tiderna. Och då skall man komma ihåg vilka som medverkat i den showen.

Reklammakarna var likaledes lyriska över seriens otroliga succé. Plötsligt var det inte längre finniga tonåringar som stirrade på rymdäventyret, utan även deras pappor och mammor. Pengarna rullade in och fyndiga företag marknadsförde Star Trek prylar för miljarder dollar. Den enorma framgången gjorde att många konkurrerande rymdsagor poppade upp i TV-rutorna, men ingen kom i närheten av Star Treks vilda framfart. Vissa av dem har dock blivit stora succéer (Babylon 5, Månbas Alfa, Tek Wars…)

En annan intressant detalj är att kända skådespelare och andra celebriteter stod i kö för att få medverka i något avsnitt. Bland många kan nämnas Whoopie Goldberg, professor Stephen Hawking, Mick Fleetwood, Ben Vereen och Mae Jamison, USA:s första svarta kvinna i rymden.

Naturligtvis genererade serien långfilmer, vilka är 3 till antal. Den första var tidigare nämnda Generations tillsammans med Kirk.
Och sedan kom

First Contact
Av alla Star Trek-filmer är First Contact den absolut bästa. Även som film, i jämförelse med alla andra genre och icke-genrefilmer är First Contact sanslöst bra. Jag kommer ihåg en debatt mellan tvenne filmvetare på TV för några år sedan, där en av dem tyckte att filmen var fenomenal och den andra menade att det är det sämsta man kan se på bio.
Var och en må ha sin åsikt, men under ytan är First Contact en varm filosofisk och moralisk betraktelse med massor av humor och på sina ställen spännande, andlös action i en digital ram som är en FX-fantasts våta dröm. Ljudet och speciellt musiken är bland det bästa jag hört i en film, skådespelarna är avslappnade och välspelande. Manus är intelligent och mångfacetterat. Detta är en film som varje filmälskare (och i synnerhet alla sci-fi fans) måste ha i sitt bibliotek. Jonathan Frakes regisserade.

Star Trek: Insurrection
Den hittills sista långfilmen, även den av Jonathan Frakes, når nästan samma höjder som First Contact. Mera om denna film kan du läsa bland Moviums filmrecensioner.

Star Trek: Deep Space 9

Efter att Picard och Co. rymdfärdats i TV-form i 4 säsonger började man ana ett slut och då var man snabbt framme och ersatte The Next Generation med Star Trek: Deep Space 9. En säsong körde man parallellt innan generationen gick i graven och DS9 tog över.

I DS9 färdas man inte lika friskt omkring i universum, utan håller sig mera till forskningsstationen DS9 som ligger dinglande mitt i rymden nära den Cardassiska rymdgränsen. Stationen ägs av Bajorerna, en ny ras som introducerades i Next Generation, men leds av människor med Commander Sisko i spetsen.

Serien blev omedelbart en kolossal succé i USA. Över 200 stationer såg till att 99% av befolkningen kunde se den. I hela 7 säsonger kunde man se hur Sisko & co överlevde de hemskheter och dramatiska svängningar som den farliga rymden och dess egendomliga invånare erbjöd.
Trots att serien var en stor succé och tillverkades fram till 1999, så blev den aldrig megapopulär i Europa. Inte i den milda grad som The Next Generation.

Hur som helst, så blev framgången bevittnad endast via TV. Det fanns och finns inga planer på att förvandla DS9 till långfilm. Däremot kommer vi nog att få se en Next Generation film i framtiden och det är inte omöjligt att DS9 på något sätt blandas in i den. Den som lever får se.

I DS9 hade man åter tagit hjälp av etablerade skådespelare, vissa riktigt duktiga, och försäkrat sig om att karaktärerna och dataanimationerna var av trovärdig karaktär. Och visst är det så. Man kan inte kräva mer av FX eller skådespeleri. Det är precis så bra som det skall vara i en TV produktion.

De bärande figurerna i DS9 är

Commander Benjamin Sisko - gestaltas av Avery Brooks som är en erfaren och duktig skådespelare. Många kanske minns honom som Hawk i ”Spenser for Hire” eller i filmer som ”The Big Hit” och ”American History X”. En lite trumpen typ, men vem skulle inte vara det om utomjordingarna tagit livet av ens fru, eller hur?

Odo - en varelse som kan byta skepnad och som agerar konstapel på DS9. Behöver existera ibland i flytande form för att kunna ladda om sig! Gestaltas av Rene Auberjonois, en annan erfaren skådespelare med såväl långfilm som TV-serier i bakfickan. Just nu (07/2000) kan man se honom i Mel Gibsonrullen ”Patriot”.

Dr. Julian Bashir - gestaltas av Siddig el Fadil (Alexander Fadil) som också nu tagit steget ut i långfilmsvärlden.

Lt.Commander Jadzia Daxs - en märklig livsform som är över 300 år gammal och lever i en värdkropp, nu i form av humanoidkvinnan Jadzia. Hennes tidigare värd var Curzon Daxs, som i sin tur var Siskos stora inspiration. Kan det bli krångligare. Jo, hon dör och det bildas en ny symbios. Jag hänger inte med längre. Denna Jadzia Daxs gestaltas av Terry Farrell som har en lång karriär i TV och som ska enligt uppgift medverka, även hon, i kommande långfilmer av varierande karaktär.

Lt.Commander Worf - visst kommer klingonkrigaren Worf tillbaks. Efter sin tid hos Captain Picard så börjar Worf jobba på DS9. Gestaltas fortfarande av Michael Dorn som i säsong 4 blir säkerhetschef på DS9.

Chief Operation Officer Miles O’Brian - en annan figur som jobbat hos Picard. O’Brian var en gång i tiden maskinchef på USS Enterprise och numera alltså på DS9. Colm Meaney är en mycket begåvad skådespelare som medverkat i många stora filmer, exempelvis ”The Commitments”, ”The Last of the Mohicans”, ”The Van”, ”Con Air” och ”Under Siege”.

Quark - Armin Shimerman har det tveksamma uppgiften att bära några kilo latex kring sin skalle och porträttera en vämjelig, oestetisk och sexistisk samt genomrutten barmästare, smugglare, handlare och girig figur av rasen Ferengi.

Trots detta intressanta persongalleri (!) och den veritabla succén insåg producenten Rick Berman snart att man inte kom i närheten av den framgången som The Next Generation genererat. Vad skulle man göra? Jo, skapa en serie som åter igen tar en farkost utanför alla tänkbara gränser och på så sätt återuppliva den fascinationen som upptäcktsresan har. Redan 1995 körde man i gång, parallellt med DS9, nästa serie i Star Trek fantasin.

Star Trek: Voyager

Då man annonserade att nu skall man minsann göra en actionpackad serie i sann Star Trek anda, blev uppmärksamheten stor. Ännu större blev det då man informerade att det nya äventyrsgänget skall ledas av en kvinna. Genast stod en massa kända ansikten i rad för rollen. För att nämna några: Lindsay Wagner, Kate Jackson, Joanna Cassidy, Patsy Kensit och Linda Hamilton. Rollen gick till Genevieve Bujold som hann göra några dagar av inspelningsarbete innan hon hoppade av. Stämningen blev rätt hysterisk i producentkretsen och man kontaktade snabbt Kate Mulgrew, en pålitlig TV-skådis med 22 års erfarenhet av TV arbete, för att göra rollen som Captain Janeway.

Inledningen i serien är lika dramatisk som beslutet att lämna över befälet till en kvinna. Farkosten Voyager, som är smärtare och ”modernare” än Enterprise, hamnar något fel ur kurs och försvinner sådär 70 000 ljusår in i ett outforskat territorium. Detta ger upphovsmännen obegränsade möjligheter att utveckla seriens alla märliga raser och fysiska fenomen, men de väljer också att utveckla de personliga relationerna ombord Voyager. Visst hade Kirk, Picard och Sisko sina personalproblem, men Janeways gäng är exceptionellt bräckliga i humör och personliga problem. Detta ger ett oanat djup i karaktärsutvecklingen och det har man tagit väl hand om. Inte konstigt att Voyager är snart lika omtalat och populärt som The Next Generation. Detta mycket tack vare Mulgrew, som tillåtits utveckla sin roll genom att blanda in sin egen personlighet i rollfiguren. Hon är såväl tuff som känslig för andras behov och relationer. Kate Mulgrew var ett mycket lyckat val.

De andra bärande karaktärerna är:

Lt. Tom Paris - en rebell och enligt hans familj ett stort misstag då han lyckats förstöra det fina familjenamnet. Janeway har förbarmande över honom och han får en ny chans. Gestaltas av Robert Duncan McNeil, ingen megakändis direkt innan rollen på Voyager.

Chakotay - en äkta indian som var kapten på ett Maquis-skepp innan han blev förste officer på Voyager. Robert Beltran spelar och han har fått ganska fria händer att tillsammans med manusförfattarna utveckla sin roll. Dock är hans karaktär tyvärr ganska styv och oformbar.

Tuvok - naturligtvis måste varje Star Trek serie ha en förnuftsenlig varelse. I detta fall är Tuvok en fullblodig Vulcanare (precis som Spock) och spelas av Tim Russ, ett lyckat val, anser jag. Här levereras en stoisk figur som med sina spetsiga öron bådar för tillförlitlighet och kruttorr humor.

Chief Engineer B’Elanna Torres - halv människa, halv klingon. I Roxann Biggs-Dawsons tolkning är hon en varelse vars blod driver henne, nästintill labilt, mellan hennes två arvsmassor. Hon är den karaktären som kan jämföras vid en osäkrad handgranat.

Doc Zimmermann - en av de roligaste karaktärerna spelas av rutinerade Robert Picardo. Han är en holografisk skeppsläkare, totalt befriad från all humor och med höga ambitioner. Han söker vägar att utveckla sig själv. Han har även gjort ett snabbt inhopp i långfilmen ”First Contact” som Emergency Medical Program, alltså Doc Zimmerman.

Neelix & Kas - två humanoider. Neelix är bäst karakteriserad som en hybrid mellan sopdykare, handelsman, skojare, humanist och rådgivare. Han spelas av Ethan Phillips som tvingas bära på en massa latex för att se utomjordisk ut. Hans alter ego (kan man säga), Kas, spelas av nästan okända Jennifer Lien.

Voyager och hennes besättning har inte fått figurera i långfilmssammanhang, men rykten finns…! Om den nionde Star Trek filmen skall bli en sammandrabbning av Picard och Janeway återstår att se.

Dock finns det ännu en Star Trek film, men den handlar om just anhängarna, fansen, till denna nobla rymdserie. Trekkies heter den och jag kan lova att den är minst lika intressant som vilken som helst Star Trek långfilm.
Trekkies är en dokumentär om människor som lever i skuggan av Star Trek, som lever som Star Trek figurer och som uppslukats av Star Trek magin i den milda grad att de grundat såväl skolor i Klingon-språk som religiösa samfund.
Trekkies är också en hyllning till de människor som är/vill vara annorlunda och som kämpar för att finna sin plats i livet. Denise Crosby, som spelade i The Next Generation en roll vid namnet Tasha Yar (och som är den enda fastanställda som någonsin dött mitt i en pågående serie), guidar oss runt extrema människor och sanslösa företeelser. Många Star Trek skådisar medverkar med undantag av William Shatner (frånsett ett kort uppträdande på scen). Han har på senare år blivit något less på att vara Kirk och har sagt till fanatiska anhängare, inför TV kameror, rakt ut: ”Get a life!”
Men för dessa anhängare är Star Trek mer än ett hobby. Det är en livsstil och jag skulle inte tro att den är alls mycket tokigare än livsstilen hos rap-stjärnor, pengaspenderande filatelister eller alla dårar som flockas runt ett hotell där Backstreet Boys sägs tillfälligt residera.

Trekkies är också en sorglig påminnelse om vad besatthet kan ställa till med och hur lätt hjärtan brister vid obesvarad kärlek. Jag anser att man kan vara fanatiskt intresserad av saker, men så länge man behåller vettet i skallen och inte låter sitt liv styras av fantasin, så kan man springa på allehanda kongresser, köpa dyrgripar på auktion och spendera sin helg med rollspel på ett inbillat holodeck.

Pälsgubbar och andra varelser

Star Trek serierna har producerat för vårt höga nöjes skull ett otaligt antal aliens, utomjordingar, pälsgubbar, rymdspöken, arter och varelser som får oss att såväl skratta som rysa. Att lista alla vore ett heltidsjobb i flera månader. Jag har valt att plocka ut en knippe sådana med det enda kriteriet att jag själv vet vad de ska föreställa. För äkta Trekkies är de välkända och älskade i den milda grad att man har tillägnat dem hemsidor, filosofi- och religiösa sajter, språkskolor och kurser, kulturevemang o.s.v. Otroligt! Och det finns tusentals av dem. Både raser och hemsidor.

Nåja, här har ni en liten, liten, liten lista:

Bajorans - en ras från planeten Bajor som finns i närheten av den Cardassiska rymdgränsen. Cardassierna ville plötsligt dra nytta av planetens naturtillgångar och Bajorarena fick finna sig att emigrera och starta även terroristverksamhet mot Cardassierna. Då Federationen tog över områdets säkerhetsaspekter lämnade Cardassierna Bajor och rymdstationen Terok Nor, som omdöptes snabbt till Deep Space 9. Bajorerna påminner om människor med har något fula näsor. De är mästerliga arkitekter och filosofer. En av de första raserna som färdades i rymden.

Breen - en märklig ras som bor på en frusen planet och som saknar blod i sina ådror. Innehar teknologi med stor förstörelsekraft och anses vara opålitliga.

Cardassians - en ras som frodades i ett lugnt och harmoniskt samhälle tills en militärkupp och efter det förvandlades de till en militärt styrd och krigisk samling humanoider. Ett civilt styre återupprättades dock senare och nu är de allmänt accepterade igen.

El Aurian - humanoider som lever över 300 år och anses vara goda lyssnare. Få finns kvar då deras hemplanet förstördes av Borg.

Ferengi - ful och kortväxt ras och rymdens absoluta kapitalister. Sanna handelsmän som inte drar sig från att muta, svindla och stjäla. Deras teknologiska framgång har de köpt av andra raser.

Vulcans - den mest logiska och känslokalla (medvetet val) rasen i universum. Spetsiga öron. Finnes på planeten Vulcan.

Klingons - krigisk ras som tidigare var Federationens ärkefiende. De är rymdens sanna italienare med passion för hämnd och erövring. Familjen och äran kommer alltid i första hand.

Romulans - en utvandrargrupp från planeten Vulcan. Dessa spetsöron gillade inte Vulcans disciplin i logik och känslokallhet. Bittra fiender till Klingons och Federationen.

I nästan varje avsnitt av någon utav Star Trek serien har man varit i kontakt med någon udda ras. Dessa nu nämnda är ofta förekommande, men innan man kan avsluta denna kategori måste man nämna den varianten av rymdfarare som är den mest skrämmande av dem alla.

Borg - rasen, eller snarare arten, som färdas genom rymden i sina superstora kuber och assimilerar alla raser de stöter på in i sitt levnadssystem. Borg är ett kollektiv av drönare som alla är dels maskiner och dels humanoider. Med en massiv förstörelsekraft kommer de till en ny värld och fångar alla levande invånare. De tar de egenskaper som de värderar i den nya arten och adderar dem till sina egna, redan existerande, egenskaper och utvecklas allstå kontinuerligt. Vid tillfångatagandet installeras en s.k. nanomaskin i den nya kroppen som omedelbart förvandlar offrets DNA-sekvens till Borg. Vidare installeras ett antal teknisk apparatur på den nya kroppen och snart har en sprillans ny Borg sett sin födsel. Själen och minnet försvinner ingenstans, men de blockeras så att den nya Borgen måste följa kollektivets krav och kamp. Det finns dock exempel på Borg-drönare som brutit sig ur kollektivet och skapat egna samhällen. Borg är det största hotet i universum.

Vid sidan av Borg finns det ännu en… varelse… som är den mäktigaste kraften i universum.

Q - Q är en omnipotent supervarelse som med tankens kraft regerar över hela universum, alla raser och naturligtvis våra vänner i Star Trek. Picard, i synnerhet, får finna sig i att Q ifrågasätter hans göromål och påpekar ofta hur ofullständig han är. Q är gud och djävulen, han är en domare och en åklagare, han torterar och han agerar despotiskt. I serien utvecklas även Q och från att ha varit på randen av att avsluta universum har han i senare avsnitt väglett Picard och fått en viss tilltro till mänskligheten. Kort och gott är Q det vi alla vill vara… en eller annan gång i livet.

Allvarligt talat

En är ensam, två är ett par, tre är en liten grupp, fem är en grupp med ett extra hjul och 10 är en liten församling. Vad är då över 2 miljoner dagligen aktiva fans. Det är en maktfaktor. Det finns inte en möjlighet, att man skulle ens fundera på att lägga ner en så framgångsrik serie. För oss sci-fi vänner är detta ett välkommet faktum och vi frodas i vetskapen om att äventyret fortsätter. Vi 60-talister har vuxit upp med rymdskepp utskurna ur kartong, hängande i fiskelinor. Våra barn är vana vid att se digitalteknik som bäst och kanske kommer våra barnbarn att se nya äventyr saker holografiskt.

Men allt är inte frid och fröjd. Bolaget Viacom, som nu äger rättigheterna till Star Trek, försökte stänga ner ett fyrtiotal fan-sites på internet med förklaringen att ”man ville skydda sina copyrightintressen”. Fansen, och i synnerhet de som ägnat sina liv åt att vara aktiva anhängare på nätet, organiserade sig blixtsnabbt och snart hade man skickat ett protestbrev med 10 000 namnunderskrifter till Viacom.
Cheferna där fick lindrig hicka, men fortsatte att hota sajterna som missbrukade Star Trek copyrighten. Dessa sidor besöks av tusentals anhängare som vill ha Star Trek i sitt liv och gör allt för att göra serien mera attraktiv. Gratis reklam alltså. Detta har inte de stora cheferna fattat och kampen fortsätter, men det lämnar en skitig smak i munnen. Plötsligt känns det som om två småpojkar bråkar om vems pappa som är starkast. Leverantören eller konsumenten? Vi får se.

Det om tråkiga saker.

Man kan, som rigid anhängare av lag och order i universum, vara torrt analytisk och kort konstatera att serien är inte värd ens uppmärksamhet eftersom den är i alla sina delar så fruktansvärt ologisk, utopistisk och naturlagsavvikande. Är det så? Det finns faktiskt avhandlingar i saken och bara för att nämna några detaljer så kan vi ta och titta på

Datorerna - datorerna som styr skeppen, navigerar och agerar konstgjord intelligens kan vara idag omöjliga att framställa, men bara för 20 år sedan var en fickräknare en märklig sak och idag har sanna nördar mera datakraft i sina armbandsur än vanlig folk i hemdatorerna. Vad får vi se om 20 år?

Antimateria - i Star Trek hör man talas om antimateria i såväl motorer som i vapen. Antimateria är ett fysikaliskt faktum. Att tillverka det och att handskas med det är idag svårt. I framtiden kan man kanske lyckas bättre.

Impulse Power - skeppen i Star Trek har impulsmotorer vid sidan av Warp-motorerna. Dessa är egentligen bara raketmotorer som fungerar genom en fusions reaktion. Inget märkligt egentligen.

Androider - ta en framtidsdator och stoppa den i en cybernetisk varelse…robot, och vi har en android. Hur den programmeras och hur dess rörelsefunktioner byggs bestämmer trovärdigheten. Robotar finns, robotik är en stor business, inte minst bland filmmakare. Tro mig, det kommer inom vår livstid.

Sensorer & Tricordrar - vi har idag radar, mikrovågor, lasermätning, våglängdssensorer, gravimetrar, magnetresonanskameror…! För 40 år sedan fick man bygga stora hus för att få rum för en simpel dator. Vilket specifikt, vetenskapligt faktum dikterar idag att vi inte kan få nämnda apparater att passa i ett mindre skal?

Kraftfält - i Star Wars skyddas farkoster av ett osynligt fält. Detta kan verka utopistiskt, men redan idag vet vi hur man får elektriskt laddade objekt ur kurs genom stora elektromagnetiska fält. Vi kan tillverka supermagneter och även vända polarisationer på dem. Osynliga kraftfält kommer att vara vanliga i framtiden.

Sedan kan man diskutera fenomen som överljushastighet, maskhålstransportation, vapenarsenalen, replikatorer, transportörer, holografiska verkligheter o.s.v. Inget av dessa finns idag, kanske kommer de att förbli drömmar och fantasi. Om vi alla tror på en optimistisk, intressantare och roligare framtid, så kanske, kanske dyker det upp en man eller kvinna som löser våra problem. Vem vet? Vi kan i alla fall leva i tron på framtiden. Utan fantasi skulle vi inte ha filmmediet ens en gång.

Kanske får VI besök av spetsöronfolket från Vulcan?

Live well and prosper
©Janne Ahlgren