Ett par tankar från tv-soffan

Med tusentals timmar television lagrat någonstans bland den lilla grå klumpens vindlingar, med små minnesvärda klipp längst fram i minnet, tränger sig många tankar på när det gäller dumburken. Är David Hasselhof djävulen i röda badbyxor? Står alltid ordet miniserie för dålig kvalite? Finns det några universiella lagar? Ibland tror jag det. Här är några av de tankar, slutledningar och iaktagelser som har trängt sig på mest under åren. Kanske ni känner igen några av dem. Antagligen har jag missat de mest uppenbara sanningarna. Det blir lätt så ibland...

A.) Serier tenderar att bli sämre och framför allt mer likriktade efter ungefär en och en halv säsong. I början kändes den fräsch och nyskapande, efter ett och ett halvt år är den mesta orginaliteten bortspolad och kvar har du en serie som utan de särdrag som fick den att stå ut från massan i början. Förutom bortslipandet av de detaljerna kan man också notera att hur slentrianmässiga manusen helt plötsligt verkar bli.
Exempel: MacGyver, Kamelonten, Ally McBeal, Arkiv X m.fl
Undantag: Simpsons

B.) Serier som får de mest märkliga sändningstiderna med tanke på sin popularitet. Svt och andra kanaler har lagt ner X antal miljoner på sitt nya nöjes/kultur program och vill naturligtvis visa det på bästa sändningstid. Eller sitter någon utan nån som helst aning om seriens betydelse och lägger lägger det så sent att på kvällen att man med våld måste tvinga sig att sitta uppe och därmed är helt förstörd följande förmiddag. Det mest omtalade exemplet på det här är såklart Seinfeld som fick finna sig i att flyttas runt på tablåerna ett flertal gånger.
Exempel: Seinfeld, South Park & Futurama

C.) De allra billigaste såporna kan kännas igen på några enkla små klimatfaktorer:
1. Brummande och knastrande bakgrundsljud hörs alltid i inomhus scener. Musik är bannlyst förutom i början och slutet.
2. Skådespelarna skriver handlingen på våra näsor och ögonlock genom att tala högt för sig själva istället för att nöja sig med tänka det. Tror de vi är helt korkade eller?
3. Eftertexterna snabbspolas verkligen och att hinna läsa något från dem är helt omöjligt utan en video och pausknapp.
4. Alla män och kvinnor är slående vackra men får i jämförelse Steven Seagal att framstå som en lysande skådespelare.

D.) På 80-talet hade nån fått för sig att det alltid skulle sluta med ett vänskapligt skratt. Tittar man igenom varenda avsnitt av MacGyver så slutar de alltid med att Mac och hans vänner drar ett skämt (ett dåligt såklart) för att kunna frysa det skrattet och använda den bilden som mysig backdrop för eftertexterna. Tyvärr ger det inte den förväntade effekten av lycka utan istället motsatt effekt eftersom man misstänker att nån (regissör, manusskrivare, procucent) driver med oss något alldeles oerhört. För det kan väl inte varit på fullt allvar?

E.) Inför sommarens inträde stiger de flesta av de populärste serierna ut från rutan och blir ersatta av ändlösa repriser, stentrista miniserier och filmer alla redan har sett. Sommaren är televisionens lågsäsong och samtidigt lågvattenmärke. Men det märkligaste i hela den historien är hur blinda tv-cheferna måste vara; inte nog med att de vägrar inse att vi bor i Sverige, där stora delar av sommaren regnar bort varje år, de märker inte heller den skarpa kritikten mot den här trenden. Så länge jag kan komma ihåg har alla tv-kritiker och "tv igår" rutor belyst och tryckt på den här självlysande punkten om och om igen utan resultat. En förändring av de tre sommarmånadernas tv-tablåer känns fortfarande väldigt avlägsen.

F.) Huvudrollsinnehavaren och hjälten i serien får efter ett par dussin avsnitt frispel och hybris av kejsar-Nero-kaliber. Istället för att bara nöja sig med att fylla upp tv-rutan det mesta av tiden börjar han/hon även producera, skriva manus och regissera avsnitten. Rekordet måste väl ända vara när the main man ifråga ovanpå allt detta beslutar sig för att sjunga ledmotivet. Hej, David Hasselhof !
Exempel: David Hasselhof/Baywatch, Angela Lansbury/Mord och inga visor, Fred Dryer/Hunter

G.) Du väntar på nästa avsnitt av Arkiv X, spänningen är nästan likvärdig barndomens julaftnar. Förra avsnittet slutade med "to be continued" och hallåan börjar med att referera till vad som hände då. Men det slutar inte där. Naturligtvis fortsätter hon att berätta om även dagens avsnitt och kan tydligen inte låta bli att avslöja så mycket som möjligt av vad som ska hända. Precis det man absolut inte vill veta.