Rykten, trivialiteter och bra onödigt vetande

Varje ”storfilm” kantas av rykten, skvaller, skrönor och fakta om hur det var att medverka i den eller hur man gick till väga för att nå sina mål. Vissa sådana filmer begåvas med dokumentärer om hur filmen gjordes. Nu senast kan man bl.a. på DVD beskåda regissörerna Steven Spielberg kommentera arbetet med 25-åriga ”Jaws” och Renny Harlin, som ger sin version om hur det var att regissera ”Deep Blue Sea”.

Den mest omtalade ”dokumentären” om en film måste dock vara Eleanor Coppolas film om arbetet bakom ”Apocalypse. Now!”, ”Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse”. Knappast har någon annan film gett upphov till så mycket bråk, katastrofer och märkvärdigheter som Francis Ford Coppolas version av Joseph Conrads roman ”Heart of Darkness”. Slutresultatet blev en magnifik framställning av krigets vansinne, men många hävdar att Coppola gjorde filmen för ”svår” för den amerikanska publiken. Den kryllar av symbolik och långsam handling och, de inte allför alerta, amerikanarna var inte sena med att såga resultatet. Numera är den dock högt uppskattad av alla och det säger ju en del om att vända med vinden.

Nåja, de facto är Coppolas krigsfilm kantad med allehanda händelser som kittlar filmfantasternas fantasier. Här har vi dramatiska inslag som tropiska stormar som förstörde hela filmanläggningen, Martin Sheen fick såväl en hjärtattack som massor av stygn i handen, drogerna flödade och Coppola själv hotade med självmord. Lindrigare trivialiteter var att Coppola förlorade 50 kg av sin vikt, Larry Fishburne ljög om sin ålder, en 6 veckors filmning blev 16 månader, Harvey Keitel byttes ut mot Martin Sheen, Coppolas farsa skrev musiken…! Allt mycket dramatiskt och intressant för oss filmslukare, mindre viktigt, om ens intressant, för den vanliga filmtittaren.

Men det är inte bara storfilmerna som kantas av rykten och udda fakta. Även den ”mindre” filmen kan innehålla intressanta fakta om inspelningen, skådespelarna eller om musiken bakom verket. Där kommer DVD:n till vår hjälp, för på många skivor finns en s.k. featurette som ofta innehåller borklippta scener, alternativa slut, produktionskommentarer, stillbilder och allt sådant som en äkta filmfanatiker vill ha och har rätt att kräva. Vi vill veta att Peter Sellers var en svår person att jobba med för han hade svårt att hålla sig från skratt. Vi vill veta att Marty Feldman var en lätt person att jobba med för han hade lätt för att skratta och få alla andra att skratta också. Att Robin Williams är den skådespelare som alla vill jobba med och att Sylvester Stallone lär ska vara en empatisk och hjälpsam person. Eller att man inte får se honom i ögonen. Rykten eller fakta? Var och en får bedöma.

Dylika fadäser får man läsa om i skvallertidningar och ibland se på välutrustade DVD:n. Men som sagt, dessa nämnda och de jag snart nämner utgör en minimal bråkdel av hela ryktes-/faktautbudet. Dock nog så intressant. Många filmproducenter har insett att publikens hunger för ”bakom kulisserna scener” är omåttlig. I vissa fall betygsätter man filmen innan man sett den, eftersom man har sett en dokumentär om hur det gick till med alla specialeffekter och hur de välbetalda skådespelarna talar sig varma om den vänliga och avslappnade inspelningsatmosfären. Och hur duktiga alla är. Det är frågan om en sorts exklusiv dokusåpa i all välmening. Mycket missvisande och väldigt toppstyrt.

Nej, det skulle allt vara bättre om man fick dokumentärer i sann Coppola-anda där alla frustrationer och all misär kommer fram. Där man verkligen kan se att filmvärlden är en hård värld där de svaga obönhörligen går under och där ett stort namn idag kan vara en föredetting i morgon, bara för att man råkat i gräl med en viktig regissör eller producent. Det är ett känt faktum att folk helt enkelt försvinner bara för att de gjort fel val eller knuffat till fel personer. Andra stora stjärnor får finna sig i att gå från A-film till B- eller C-film p.g.a. diverse problem (sprit, knark, fruntimmer, sång…) eller så slutar de existera helt.

Vissa får en andra chans och många har gjort storstilade comeback. Tänk bara på exempelvis Robert Forster och Pam Grier i ”Jackie Brown” eller Jack Palance i ”City Slickers”. Vad sägs om John Travolta i ”Pulp Fiction”? Och det finns många fler. Det har t.o.m. blivit ett mål för filmmakare att få med sig ett glömt ansikte i sina filmer. Det tillför nostalgi och ökar filmens psykologiska värde. Visst är det kul att få se sin barndomsidol göra en liten, trevlig roll som en grånad farbror eller som grannens mormor.

Ett annat mål, verkar det som, är att infoga i filmen referenser till andra filmer som man själv eller någon annan gjort. Som exempel på ett rätt storslagen sådan är, då skurken Jack Devlin knyter en bandana rund Sandra Bullocks karaktärs midja i filmen ”The Net”. I Hitchcock-filmen ”Notorius” spelade Cary Grant en man som kallades Devlin och han knyter en bandana runt Ingrid Bergmans midja. Ett udda sammanträffande eller en kalkylerad insiderreferens? Sådana referenser finns i massor. Det gäller bara att hitta eller se dem.

Att skapa film är en svår prövning. Inte nog med att alla människor som medverkar är…människor… var och en med sina personliga fördelar och defekter. Det finns även andra aspekter som påverkar arbetet. Man ska inte tro att filmtillverkning går enligt en enkel modell, där manusförfattaren ger en bra idé till producenten som skaffar en bra regissör och fina skådespelare och så filmar man och så är det färdigt. Hur enkelt som helst! Kanske på 1920-talet men så är det inte idag.

Idag måste man tänka i juridiska banor. Allt man säger, lovar och åtar sig skrivs i kontrakt av stentuffa jurister, som inte drar sig för att stämma dig för otaliga miljoner dollar om du bryter mot kontraktet. Se bara hur det gick för Julia Roberts då hon backade ur en film. Ett antal miljoner dollar bytte ägare och Roberts såg garanterat sur ut i hela ansiktet.
Copyrighträttigheter ska kollas och dubbelkollas, kompositörer och andra musikmänniskor ska kontrakteras, förlag och skribenter kontaktas och kontrakteras, fackförbund engagerar sig i allt och innan ruta numer 1 är filmad, har ett hundratal människor varit inblandade i den blivande produkten.

En vanlig mellanklass filmproduktion kan ha, exklusive skådespelare, ett par hundratal anställda, allt från snickare till personliga assistenter till klippare samt excentriska regissörer. Producenter i alla former och deras assistenter har ett stort jobb i att hålla ihop det hela, kolla med jurister, skaffa material, sköta PR och dessutom skaffa finansiärer för det hela. Det gör inte saken lättare om man har en ensemble krävande och ”svåra” skådespelare på lönelistan. Alla producenter och regissörer fasar för sådana skådisar.
Vid inspelningen av ”Sliver”, enligt triviala rykten, var man tvungen att ha personliga vakter på inspelningsområdet eftersom Sharon Stone och William Baldwin inte kunde tåla varandra. Det gjorde inte saken bättre att de tvenne hade också en massa sexiga scener tillsammans. Det har talats om vitlöksstinkande käftar och avsiktlig svettlukt. Allt för att reta den andra. Kan detta vara orsaken till att filmen blev ett stort fiasko? Hur som helst, så undveks handgripligheter. Tack och lov, för sånt kostar pengar.

Om nu en mellanklass produktion har alla dessa hundra+ människor inblandare, hur är det då med en riktig storproduktion? Ta exempelvis ”Gladiator” (2000). Förutom regissören och de 4 manusförfattarna, de 40-talet skådespelare med dialog, de 7 producenterna, de 3 kompositörerna, fotografen, klipparen, produktions designern, konstnären och kostymtanten hade man på sina lönelistor 11 makeup artister, 9 production managers, 12 second unit regissörer och assistenter, 14 personer i rekvisita och konstnärliga avdelningen, 37 människor i ljudavdelningen, 122 personer i specialeffektsavdelningen, 74 stuntmän och –kvinnor samt ca. 150 personer i andra, varierande uppgifter. Det blir närmare 500 inblandade figurer! Och detta är inte närapå ett rekord, ens en gång.

Nu är ju delar av de inblandade hemmahörande i kontrakterade specialbolag, men likt förbannat arbetar de med en och samma film. Med en sådan massa människor inblandade så kan det bli, och blir ofta, en real life såpa som vi vanliga dödliga så gärna tar del av om vi får. Därav vår omättliga törst på skvaller och fakta av mångahanda olika slag. Det ingår i människans natur. Därav tacksamheten gentemot bakom scenerna dokumentärer.

Låt oss här ta del av skvallret och trivialiteterna som tillhör några riktigt kända filmer och låt oss komma ihåg dessa då vi nästa gång låter våra ögon vila på de bilder som filmerna framkallar i våra respektive hemmabiosystem.

Aliens
I filmen kan man se hundratals Aliens kutande hit och dit. Men! Endast 6 Alien kostymer användes och resultatet blev trovärdigt genom smart klippning och planering.

Blues Brothers
Länge höll filmen rekordet för flest krockade och förstörda bilar. Rekordet bröts av uppföljaren ”Blues Brothers 2000”. John Belushi var hög som ett hus mesta delen av filmen p.g.a. experimentellt knarkande. Filmen var f.ö. en sågad och en ekonomiskt katastrofal produkt 1980. Tji får alla kritiker. Idag lyfter man upp den till kultstatus. Och sina investerade pengar har den spelat in många gånger om.

Cliffhanger
Filmens händelser tar plats i Colorado men filmades i Italien p.g.a. att det Amerikanska Miljödepartementet var rädd för att filmskaparna skulle förstöra den känsliga naturen. En annan orsak är, att det kostar en bråkdel att filma i Italien i jämförelse med USA. Stallones ”Daylight” är också en ”Italiensk” film.

Dirty Harry
Clintans stora genombrott och något som han kommer att förknippas med resten av sitt liv. Dock var producenterna inne på att Frank Sinatra skulle spela Dirty Harry Calahan. Han ville inte och rollen erbjöds till John Wayne och Paul Newman. Huuuu! Slutligen fick Clintan rollen som gjorde honom legendarisk.

Exorcisten
Filmproduktionen höll på i ett år. Under tiden dog nio av produktionsmedlemmarna och en mystisk eldsvåda förstörde filmutrustning och scenerier. Mycket märkligt kan hända då man spelar in övernaturliga filmer.

Full Metal Jacket
Nästan hela Vietnam-filmen är filmad i London. Stanley Kubrick hade skräck för att flyga. Vidare kan nämnas att sergeanten, som spelas av R.Lee Ermey, var från början anställd som rådgivare, men lyckades imponera på Kubrick genom att oavbrutet svära och gorma i 15 minuter utan att repetera en enda svordom eller spydighet.

Gladiator
Oliver Reed dog under inspelningen och några scener färdigställdes genom att använda avancerad digitalteknik och en annan skådespelare för att skapa en konstgjord Oliver Reed. Tekniken är så avancerad att man ska använda samma sorts teknik i en kommande Al Pacino-film där hans motspelare är heldigital.

Halloween
En av tidernas bästa och mest nyskapande skräckfilmer fotades på ynka 21 dagar och kostade minimala 300 000 dollar. Före ”Blair Witch Project” var den mest lönsamma independentfilmen någonsin.

Indiana Jones and the Last Crusade
Som känt spelade James Bond…Sean Connery… Indianas pappa. Men filmen är ”Bondtätare” än så. John Rhys Davies har spelat Bonds allierade, Allison Doody har varit Bondbrud, Michael Byrne och Billy J. Mitchell har spelat Bonds överordnade, Vernon Dobcheff har spelat barägare i en Bondfilm och Julian Glover, Stefan Kalipha och Pat Roach har alla spelat Bondskurkar.

Jurassic Park
Specialeffektteamet arbetade ett år med att framställa en babyvariant av en Triceratops som barnen i filmen skulle rida på, men så beslöt sig Steven Spielberg att inte låta scenen vara med i filmen. Undrar hur mycket det kostade?

Last Emperor
Den första västerländska filmen som fick lov av den Kinesiska regeringen att filma inne i den Förbjudna Staden.

Men in Black
Chris O’Donnel erbjöds rollen som J, d.v.s. den rollen som Will Smith gör. O’Donnell tackade nej. Ibland kan man undra om folk gör vettiga karriärbeslut?

New York, New York
Robert De Niro lärde sig att spela saxofon för att kunna på ett autentiskt sätt spela en musiker. De Niro är metodskådespelaren nr 1. Sanslös gubbe!

Officer and a Gentleman
John Travolta tackade nej, på inrådan av sin agent, till huvudrollen som skulle ha räddat hans dalande karriär. Richard Gere gjorde i och med denna roll ett verkligt genombrott. Nåja, Travolta kom igen senare.

Poltergeist
Sällan har en film kantats av så många rykten som just denna. Några följer: Regissören Tobe Hooper tilläts inte regissera mer än nödvändigt. Däremot sköttes all kreativitet av Steven Spielberg. Heather O’Rourke som spelade Carol-Anne dog strax efter Poltergeist 3. Dominique Dunne, hennes filmstorasyster mördades av sin pojkvän strax efter premiären. Det finns många rykten om att onaturliga händelser skulle ha drabbat inspelningen, men så är det med smart marknadsföring.

Quo Vadis
Filmen från 1912 är försvunnen. Den är värd multum om den hittas! Quo Vadis (1951) inehåller 32 000 olika kostymer. Tala om kostymdrama. Små cameoroller görs av Elisabeth Taylor och Sophia Loren.

Raiders of the Lost Ark
Den första Indiana Jones filmen skulle egentligen ha haft Tom Selleck som Dr. Jones. Han kom inte loss från TV-serien ”Magnum” och Harrison Ford fick rollen. Sicken turgubbe. Då Indiana och Sallah bär ut förbundsarken kan man bland hieroglyferna på väggen i gravkammaren se C3-PO och R2-D2 från Star Wars.

Silent Movie
Det enda ordet som yttras i denna tokroliga komedi är ”No!” Och det yttras av Marcel Marceau, som är en mimartist = pratar inte alls i vanliga fall.

Titanic
James Camerons episka katastroffilm innehåller omåttligt många intressanta detaljer… och rykten. Filmrullarna var märkta ”Baby’s Day Out 2” för att förvilla eventuella klåfingriga personer. James Cameron sa, då han filmade isberg ute till havs, att han höll på med en film som hette ”Planet Ice”. Delar av filmen där den sjunkna Titanic visas är äkta vara. Camerons team gjorde 12 bemannade och obemannade dykningar till vraket. Matthew McConaughey skulle ha gjort huvudrollen men studiocheferna ville ha Leonardo DiCaprio.

Untouchables
Bob Hoskins gjorde sitt livs enklaste förtjänst. Regissören Brian DePalma anställde Hoskins i rollen som Al Capone då han trodde att Robert DeNiro inte hade möjlighet att medverka. DeNiro kunde och Hoskins kunde kvittera 200 00 dollar i skadestånd utan att lyfta ett finger.

View to a Kill
Roger Moores sista Bondrulle. En av skurkarna spelas av Grace Jones och hennes dåvarande pojkvän, Dolph Lundgren, gjorde en minimal roll som en KGB-gubbe. Sedan dess har han inte medverkat i en enda vettig film. Moneypenny, Lois Maxwell, gjorde också sin sista roll och man lyckades bränna ner nästa hela Pinewood Studios i England. Allt kan hända då man har en Bond på lönelistan.

Här är bara en minimal bråkdel av skvaller, ryktes och faktautbudet som man kan hitta på internet, en kär men osäker källa för vetgiriga. Alltså, svarar jag ej för uppgifternas korrekthet. De torde stämma, men man vet aldrig. He, he, he!

©Janne Ahlgren