Kampen mellan det Goda och det Onda - ett favorittema i Hollywood

I dagarna (09/2000) släpptes den gamla kultfilmen ”Exorcisten” ut i amerikanska biografer. Igen! Redan 1973 fick filmen svaghjärtade människor att knapra på nitrotabletter emedan de klökmagade personerna i salongen fick nöja sig med att kasta upp lunchen i välplacerade papperspåsar. 27 år senare är filmen här ånyo för att belasta våra kardiovasculara och abdominala funktioner.

Regissören William Friedkin hade knappast en aning om vad han gjorde då han filmatiserade William Peter Blatty’s skräckinjagande roman. Visst hade Friedkin ambitionen att skrämmas, men jag tror knappast att han visste, att han höll på att tillverka den filmen som kom att styra och ställa in våra tankar om demonisk besatthet i filmens värld. Och att det hemska som händer, händer inte bara vuxna, utan också oskyldiga barn. Och jag är helt övertygad om att Friedkin inte hade hösten 2000 i tankarna för nyutgivning och att den gamla filmen skulle slå box-office rekord i USA och kamma in mera pengar än exempelvis Clint Eastwoods ”Space Cowboys”.

I denna nya version har man vågat sig på att lägga till 11 minuter material, hottat upp såväl ljud som bild och lagt en massa pengar ner på marknadsföring. Plötsligt blir en gammal film som ny igen och varför? Jo, ämnet som filmen behandlar är tidlös. Tidlös i den milda grad, att den behandlar den primalskräcken som vi bär i våra mänskliga gener och har gjort det sedan urminnestider. Visst finns det människor som till synes oberört ser filmen och hånar dem som skiter på sig av skräck, men rädslan över att drabbas av en kraft som man inte rår på ligger inbäddad i människans själ och knappast någon är immun mot detta.

Vad är då den kraften som kan drabba oss och som i många väldokumenterade fall har fått annars stabila människor att slå sönder sina locus, skrika ut profana uttryck med främmande röster och skapa ett allmänt kaos i sin omgivning. I största delen av fallen handlar det om allvarliga sinnesrubbningar som kan vara av såväl patologisk som religiös sort. Man kan vara sinnessjuk, eller alternativt så djupt troende, att man tror sig vara drabbad av exempelvis en demon. Ofta botas dessa tillstånd med terapi och medicinering och snart har man glömt att människan i fråga trodde sig innehålla en eller flera främmande typer i sin kropp.

Och så finns det dessa oförklarliga fall som eggar vår fantasi och får oss att se bortom vetenskapliga fakta. Fall där man kan utesluta sinnessjukdom eller annan patologisk eller religiös orsak. Filmen ”Exorcisten” baserar sig på just ett sådant fall som dokumenterades väl i slutet på 40-talet i USA. Och det finns, bara på 90-talet, hundratalet andra exempel där kyrkans katolska män har fått rycka in för att driva ut onda andar, demoner och elaka pälsgubbar. Men vad är då demoner egentligen?

Ordet Demon kommer från grekiskans ”daimon” och betyder direkt översatt ”intelligent”. I Nya Testamentet kommer det klart och tydligt fram att Satan (Gabriel Byrne/Al Pacino) har en personlig armé av Demoner som hjälper honom att attackera, påverka och reta upp vanligt folk. Bibeln menar också att Demoner kunde vara ett gäng Fallna Änglar som förkastades av Gud efter en himmelsk revolt. Deras ledare skulle vara herr Lucifer, alias Satan, Beelsebub, Mr Scratch, Frestaren… I Evangelierna beskriver man hur Jesus och hans lärjungar drev ut Demoner från drabbade människor, men i folktron menade man att Demoner också ansvarade för sinnesförvirring, dåligt väder och diverse olyckor.

Bibeln är en stor källa för den som söker referenser till demonisk påverkan och i den kristna tron har man anammat faktumet att Demoner finns. Nya Testamentets evangelier beskriver att även Jesus & Co trodde på Demonernas existens. Varför skulle inte då den vanliga standardkristna tro något annat? Med tanke på att Jesus vuxna liv och hans gärningar innebar en hel del utdrivningsverksamhet, så finns det en stark grogrund även för Demonisk rädsla och Demoniska fantasier. Om nu allt detta är fel, så måste även Jesus gärningar förklaras som kvacksalveri. Sådana tankar ogillas av troende kretsar.

Även om kristendomen har varit den källa som effektivast spridit ut skräcken för Demoner, så har dessa illgärningsteknologer beskrivits i andra tidigare tidevarv i många och detaljrika skrifter. Sumererna, babylonierna, maya, inka och även den äldsta folkgruppen, Aboriginerna i Australien, har trott på såväl goda Gudar som onda Demoner med en härskare i spetsen. En överelaking, om man så vill.

Nästan alla filmer om Demonisk inblandning (eller Gudomlig, för den delen,) lånar fritt från de allmänt accepterade skrifterna, nämligen från standard Bibeln, de apokryfiska texterna och i synnerhet från en allmän folktro. Satan beskrivs som bedragaren och den ondaste av alla. Han är ett klart hot mot mänskligheten. Satan och hans Demoner är Guds största fiender.
Dessa tolkningar är dock relativt nya i sammanhanget och baserar sig på tiden då Daniels och Esters Böcker (Gamla Testamentet) skrevs, d.v.s. 300-400 år f.Kr. Då passade man på att ändra den gamla Judiska föreställningen om ärkeskurken Satan. Man lånade fritt från Zoroastriska och Persiska religioner där Gud beskrevs som en genomgod Gud och Djävulen som djupt ond. Man skapade en kamp och fiendskap mellan de två. I samma andetag skapade man begrepp som odödliga själar, änglar och uppståndelse av fysiska kroppar.

För Hollywoods filmfolk är dessa tolkningar guld värda. Nu kan man lugnt rotera skallar, låta döingar skramla omkring på gatorna och se självaste Fan ute bland folk, slitande ut hjärtan och hoppandes in i främmat folk. Tänk om man var tvungen att hålla sig till den gamla judiska tron om att Satan, som är ett hebreiskt verb och betyder att stå emot (motståndare), är en himmelsk varelse vars uppgift är att anklaga eller ställa de misstänkta inför rätta. Han skulle vara den himmelska åklagaren. Vidare såg de gamla judarna honom som en budbärare för Gud och en trubbelmakare, visst, men han stod hela tiden under Guds kontroll. Funderar man en stund så är det Gud själv som skapat de största katastroferna i mänsklighetens historia (syndafloden, förstörelsen av Sodom & Gomorra, Egyptens plågor) inte Satan. Detta alltså enligr Den Stora Boken.

Nej, för Hollywood passar det bättre att Satan är ond som…satan. Hur skulle det se ut om Linda Blair satt i sin säng iklädd en strikt svart kostym och käbblade emot Father Merrin med en lugn, saklig och byråkratisk advokatröst:
”Man kan inte åtala, eller alternativt utföra exorcism på Regan McNeill, för hon vet ej vad hon nu gör. Denna varelse är inte mogen nog att ta beslut om en främmande demon befinner sig i hennes kropp eller ej. Därför ber vi dig ärade Father Merrin att, i god ordning, lämna detta sovrum och icke returnera Eder fysiska lekamen inför våra, ack, så onda ögon igen”.
Nä, det är bättre och visuellt häftigare att förlita sig på den versionen av Demoner som Nya Testamentet prackar på oss.

Vid tiden av det senare författarskapet (Nya Testamentet) visualiserade man Satan som en mäktig kraft, men inte lika mäktig som Gud. Exempelvis kunde han vistas endast på ett ställe åt gången och detta krävde en arme med illasinnade medhjälpare. Dessa hade som livsuppgift att tortera och gissla mänskligheten.
Jesus och hans lärjungar gjorde långa dagar och kastade ut orena andar, onda andar och demoner ur en stor mängd spastiskt folk. Det som kanske beskrivs bäst är tillfället då Jesus kastade Legio (för vi är många) i en hjord grisar och fick dem att dränka sig genom att kasta sig från en klippa i havet. Legio är f.ö. också något som nämns i Exorcisten I och III.

Om man vill se till det inevitabla slutet på allt, så lär inte djävulen i den kristna, traditionella tron, eller hans underhuggare ha en så speciellt bra framtid. De alla och även de som ”sålt sin själ till Satan” ska kastas i helvetet, som beskrivs som en brinnande sjö. Ingen munter framtid för satanister, som inte, de heller, lär ska komma undan. I den religiösa, kristna tron finns det ingen ljus framtid för Satan & sons.

Om nu Djävulens framtid är så dyster, så är det rätt korkat, egentligen, att göra film om något som man vet hur det slutar. Eller? Vad vi vet idag härstammar från gamla skrifter, sanna eller osanna, det är en fråga om tro.
Vad vi upplever via film och allmän uppfattning är mänskliga tolkningar av skrift, kultur, tradition och i sista hand den indoktrinering vi västerlänningar fått via just Bibeln och dess olika tolkningar.
Demoner ses som hedniska gudar och Satan är numera bara en av gänget. I ”Ghostbusters” kommer Gozer Gozerian till New York för att förstöra mänskligheten. Var är Lucifer? Det är ju hans uppgift, eller hur? Visst, hans leker katt och råtta i ”End of Days” och i ”Devil’s Advocate” är han en stenhård jurist.

Trendsättare i filmvärlden har de senaste åren skapat många filmer med ockulta eller rentav religiösa motiv. Det är in att vara inblandad i filmer med sådana motiv. Den betalande publiken ser gärna hur skallar roterar, hur blod oförklarligt sipprar ur sår i armar och ben och hur rymdforskare bestiger ett skepp direkt från helvetet. Visst blir vi ihjälslagna av psykostiska mördare i maskeradutstyrsel eller uppätna av jordmaskar och jagade av pälsgubbar, jävlar i gräset och ormar i grytfatet, men inget går uppemot en rejäl kamp mot mörkrets härskare och hans demongäng.

På begäran av filmindustrin genomförde man för några år sedan i USA en undersökning om hur den genomsnittliga amerikanen såg på ämnet Satan och Demoner vs. Gud och Änglar.
De liberala åsikterna var få, för en stor del av amerikanarna är rätt konservativa i sina åsikter. Förutom att Satan är ondskan personifierad trodde många att även andra religioner än den egna står under ”The Evil Overlord”.
Angående Demoner sa man (bland en del konservativa troende) att Demoner är:
- andar utan fysisk form
- osynliga
- av olika personligheter
- territoriella beroende på vilka kulter kan hittas i ett specifikt område
- specialiserade på olika områden. Vissa har som uppgift att göra någon homosexuell och andra driver en människa till vansinne och självmord eller alkoholism. Va?
- sexuella varelser som gärna våldtar sina offer nattetid
- i samband med att de besitter en kropp, fysiskt mycket starka, de kan simulera sjukdomstillstånd, kan få den besatte att tala på ett främmande språk och med en främmande röst, får den drabbade att ljuga och utföra syndfulla och groteska, sexuella akter och kan t.o.m. få en religiös ledartyp att predika falska budskap.

Det enda sättet att fördriva en Demon är genom Exorcism och då har vi återvänt till filmstadens gubbar som inte är sena att tälja en del guld genom att dra nytta av dessa… tolkningar. Vi betalar, skräms halvt ihjäl och njuter av en lyckad filmkväll. Hoppeligen.
Dessvärre finns det folk bland oss som tar dessa artistiska och mycket grafiska tolkningar på alltför stort allvar. För vissa innebär dessa stora lidanden och för andra en livsstil som inte gagnar varken dem själva eller människorna i deras omgivning. Man ska inte fördöma folks liv och leverne, men i vissa fall kan man ifrågasätta motiven.

För att få det mesta ut ur en skräckfilm, vi tar här som exempel ”Exorcisten”, måste man alltså, enligt mitt tycke, ha en grundläggande kunskap om religiösa betingelser och en religiös tro av något slag. En som förnekar helt och hållet Guds/Djävulens existens kan inte heller, rimligtvis, tro på Demoner och då försvinner spänningsmomentet i filmen.
Då blir ”Exorcisten” endast en 70-tals display av snurrande huvuden, gröna spyor och ett vulgärt språk. Inte mycket till film, alltså..
För den som vill se djupare meningar eller t.o.m. möjligheter till sanning, kan man rekommendera att tänka på vissa vetenskapligt kända faktorer. Att tro på Gud, Satan, Himmel och Helvete var lätt i början av vår tideräkning. Jorden var platt, helvetet och Satan hade sina boningsorter under ytan. I himlen (ovanför) regerade Gud. Med okunskap i sinnesjukdomar bestämde man att mentalt individer var helt enkelt besatta av onda andar, inte att obalansen berodde på kemiska och emotionella förändringar. Hårda åskväder med förödande blixtnedslag var ytterligare ett bevis på att Satans armé sökte våldsamt inträde i Himlen.

Nu är det andra bud. Vi har tappat tron i mytisk kosmologi, vi lever nu i ett vetenskapligt samhälle. Med undantag av USA och Irland har nästan alla västerländska kristna tappat sin tro att Satan och hans Demonarmé ska försöka erövra jorden. Men där man tror på Satan och hans följeslagare, kan följderna vara förödande och filmskaparna kan med sin okunskap och sin girighet skapa plötsliga problem. Vi har inte ännu sett den filmen som väcker till liv en religiös rörelse av någon sort, men given de tekniska framstegen och den artificiella och känsliga värld vi nu lever i, är det inte alls omöjligt att nästa årtiondes ”satanfilm” blir den film som uppmuntrar till något som vi inte vill uppleva.

Vetenskapsmännen har i tusen år försökt att bevisa Guds existens (och Satans) utan att lyckas. Å andra sidan har man inte heller bevisat motsatsen. Alltså, det är lika rationellt, eller snarare irrationeellt, att tro på Gud/Satan som att inte göra det. Mycket illa kan sägas om kristendomens framfart genom tiderna, men om nu denna ”ultimata, provokativa satanfilm” någonsin blir av, så kan den generera allt annat än en underhållande stund i en mörk biosalong eller framför vår egen TV. Den kan komma att skapa paranoia och rädsla inför en ond makt, den kan få människor att begå brott och skylla på ondskans påverkan och den kan få människor att utföra onödiga ritualer för att rena sig inför… ja, vad man än tror på.

I och för sig ser väl världen just så dyster ut idag, men vi kan väl ännu en stund få njuta av enkla rysmys-stunder innan hela världen rämnar. Hurra för 70-talets nyutgivna skräckvision, Exorcisten.

©Janne Ahlgren