Att skratta eller att gråta?

Pappan sitter i soffan och läser i det dunkla skenet av en golvlampa. Pojken klättrar nästan ljudlöst upp i soffan, inte allt för nära, utan håller sig till den ena kanten, där pappan inte kan nå honom. Det samtal som sedan följer är en av de mest gripande scener som jag har sett på film. Pappan är psykolog, familjefader och pedofil. Pojken är bara en liten grabb som försöker förstå vad som har hänt.

Trots de allvarliga undertonerna i ”Happiness!” så är det en film som man kan skratta åt. Jag gjorde det och efteråt kände jag mig rent ut sagt för jävlig. Men jag antar att det är det som är meningen. Todd Solondz visste när han började spela in filmen att den kommer bli uppmärksammad och förmodligen också hyllad. Men hur vågar man egentligen göra film av tragiska människoöden och allvarliga ämnen som incest och ensamhet?
Vi människor är helt enkelt sadistiska varelser. Vi gottar oss alltid i andras olyckor, vi ser det som underhållning att det finns människor som är udda jämfört med oss själva, som är klantiga, korkade, omogna och misslyckade. Det känns främmande för oss, därför måste vi skratta åt det. Jag tror det är av rädsla för att kanske någonstans så kan också vi identifiera oss med dem. Då sopar vi det hellre under mattan och låtsas som om vi inte alls vet vad det handlar om. Det är också därför jag tror att ”Happiness!” är en film som inte lämnar någon oberörd. Efter filmens slut kan du antingen sitta tyst och stilla och förfäras över vad du just sett och som jag, skämmas över att du ibland skrattade. Du kan också resa dig upp ur soffan och vara heligt förbannad på det du just sett. Men du kan aldrig vara likgiltig.

Vi älskar våld på film. Jag gör det och det gör förmodligen du med. Jag kan erkänna att jag ibland när jag ser på nyheterna kan tycka det ser häftigt ut med upplopp på gator, med skottlossning och poliser som går bärsäk bland demonstranter. Det är precis som på film, intalar jag mig och blundar för verkligheten. Det är när du förstår vad som är verklighet och inte, som du får gråta och skratta. Men det finns något viktigt som du inte får glömma; verkligheten är ofta som den är på film. Idag strävar filmmakare efter realism och sanning. Det du ser på film, händer i verkligheten. Blundar du för det som sker på film så blundar du för det som sker på riktigt. Förr trodde jag att Steven Spielbergs ”Schindlers List” och ”Saving private Ryan” var två försök till att nå en bredare publik och till att få större chans till utmärkelser. Med idag förstår jag dock bättre. Jag förstod att det är inte underhållning längre när man skildrar ett av världens mest grymma krig, där miljoner människor fick sätta livet till. För mig blev det en viktig tankeställare och jag blev tvungen att omvärdera mitt förhållande till film.

Jag försöker inte försvara underhållningsvåldet. Nej, för egentligen finns det inget som kan försvara det. Jag säger inte heller till dig att inte skratta åt det eller att tycka det är häftigt. Jag ber dig bara att tänka två gånger nästa gång. Idag när jag ser på nyheterna så kan jag gråta när jag ser människor som far illa av krig och våld. Det kunde jag inte förr. Så kan du se ”Happiness”, ”Saving private Ryan” eller varför inte Ricky Lake show på TV, utan att känna något så är du helt enkelt en känslokall jävel som saknar något av det viktigast som finns i en människa och som faktiskt gör att det faktiskt finns hopp i en värld som denna. Du vet vad jag menar…

”I'm not laughing at you, I'm laughing with you.”
”But…I’m not laughing.” (ur Happiness!)